Redan på bättringsvägen?

Det tog inte många minuter innan jag fick se mig besegrad av cellgifterna i måndags. Mamma var med mig på sjukhuset och höll sällskap, efter det tänkte vi ta en liten runda i stan. Mamma tyckte dock jag skulle hem och bädda ner mig men envis som jag är så blev det såklart inte så.
Men redan efter en timme fick jag ge upp. Jag ringde efter Rasmus som också var uppe i stan så han fick hastigt lämna det han höll på med och köra oss hem.
Kände mig kallsvettig och illamående och hade det där trycket över näsan och pannan som man kan få av den ena cytostatikan dom ger mig.
Jag staplade in till sängen redan 17.30 och Julian en timme senare. Hela tolv timmar sov jag den natten och fem timmar till under dagen när de begav sig iväg på babysim. Slocknade igen för natten när lilleman somnat vid 18.30.

Men all denna sömn har kanske gjort att jag kännt mig som en människa idag. Allt jag ätit idag har jag fått behålla och vi gav oss till och med ut på en lång vårpromenad. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra såhär tidigt efter en behandling.
Detta tar jag som ett tecken på att det redan håller på att vända och att jag kanske får två fina veckor innan det är dags igen. Håll tummarna för att jag har rätt!

På måndag vänta den första mammografin sen denna karusellen startade. Hoppas den visar att medicinen har god verkan, för det känns som tumören har blivit mindre. Är bara rädd att man kanske inbillar sig så det blir inga glädjeskutt förrän läkaren konstaterar detsamma!

Måste bara avsluta med lite bilder på min lilla goding i Harley Davidson pyjamasen som Julians farmor och farfar hade med sig hem från Florida.
Har lånat dom från faster Alexandras blogg.



/Sophie