söndag 28 oktober 2012

Tårar.

Ikväll gråter jag när jag ser bilden på Sophie  som hänger vid sängen här hemma. Tänker så på vad som kunde varit just idag. Vet inte varför men tårarna är välkomna. För första gången sedan de antidepressiva tog över känner jag mig levande igen. Jag vill gråta. Jag vill visa min sorg för henne var hon än är, för er och resten av världen. Sophie lämnade oss alldeles för tidigt och det är helt enkelt inte ok. Vi Kan skicka folk till månen. Vi planerar permanenta bosättnimgar på Mars. Vapenteknologin och forskningen bakom får så många anslag att man häpnar? Med den typen av anslag skulle cancergåtan vara löst. Det är min fasta övertygelse.
Häromdan var det alltså  månader sedan jag satt där. Knäckt, en bruten man och vad har hänt på fem månader? Jag vet i ärlighetens namn inte. Är jag mer självständig? Nej.... Det tar emot att skriva detta men jag tror inte att jag skulle klara det själv än. Men en dag. Jag fortsätter att gömma mig i låtsasvärldar på kvällarna. Jag räddar världar eller krigar i galaxer istället för att ta mig ut och röra mig. Men jag trivs med mina vänner på andra sidan jorden. De är min trygghet just nu. Det kommer att gå i vågor de förstår jag. Idag tog vi ett steg bakåt men vi ger inte upp. Många kramar till er /R

torsdag 25 oktober 2012

Huu!  Ni vet redan att den sista tiden varit turbulent för min del. Men den förbättring jag skrev om i mitt senaste inlägg har fortsatt att göra sig gällande. Jag känner mig stabil, har trevligt på jobb och framförallt så skrattar jag. Jag vet att julen blir jobbig. Skitjobbig om jag ska vara ärlig. Men jag orkar inte ta med det i beräkningarna nu. Jag får helt enkelt lita på att mina närmsta fortsätter att vara precis så underbara som de är  just nu :)
Att julen blir jobbig har väl aldrig varit någon hemlighet. Sophie hade mycket väl  kunnat vara i julestämmning året runt om det inte vore för andra högtider som kom i vägen ;) Hon älskade att pynta inför högtiderna men inget gick upp emot inför julen. Vid detta laget såhär i slutet på oktober så hade vi förmodligen haft 15-20 presenter till de små klara i våra skåp. Vi hade också varit ett Ullaredsbesök Rikare... eller fattigare om man ser på det ur ett manligt perspektiv ;) Jag hade som vanligt fått bromsa pepparkaksbak och andra för juletiden så typiska saker. Vilket får mig att fundera på hur  viktig hon var i familjedynamiken. Jag ogillar pynt, kan inte baka och är värdelös på att inhandla presenter. Det jag bromsade och det jag förr hade jag kunnat offra min syn för idag.  Hade jag kunnat å hade jag bytt plats med henne utan att blinka.
Julen blir tuff och det tänker jag inte mörka. Men vi kommer att ta oss igenom det jag och Julian. Inte ensamma, å nej! Jag har Min familj, mina vänner och jag har er som så tålmodigt väntar på en uppdatering. Tack ska ni ha alla ni underbara där ute NI är min styrka! Glöm aldrig det. Tack/R

onsdag 10 oktober 2012

10/10

Känns som det var evigheter sedan jag skrev något över huvud taget. Sedan jag började med antidepressiva så har tyvärr min förmåga att formulera mig i text varit obefintlig. Samtidigt har jag känt att jag borde uppdatera er å något vis. Tillsammans med psykologen har min medicin verkligen börjat hjälpa och jag känner att biverkningarna börjar släpa taget om mig nu. Hoppas kunna komma igång och skriva lite mer regelbundet nu igen. Sprid ordet ;)

Jag tar mig ofta till kyrkogården, sitter och pratar lite med min älskade. Det slog mig häromdagen att  det nog är det enda stället man kan sitta o prata med en sten utan att folk kollar snett på en :)
Känns skönt att sitta där och bara ventilera sig liksom. Som jag saknar henne. Det kommer jag alltid att göra. Men nu kan jag hantera smärtan bättre. Att be om hjälp var verkligen det starka att göra.

Julian växer så det knakar! Han är så förståndig men ändå busig på samma gång. Jag önskar så att saker och ting var annerlunda, att Sophie fik uppleva allt detta underbara med honom.
Tack alla ni som stöttat och peppat! Ni är fantastiska. Tillsammans är vi starka på riktigt!
Kram!
Kör en favorit igen :)
/R

onsdag 5 september 2012

Ett tag sedan..

Att försöka förmedla exakt hur jag har mått den senaste tiden vore omöjligt. Har brottats med allt ifrån total förtvivlan när jag tänker att jag aldrig ska få träffa min älskade igen. Hopplöshet när jag känt hur det aldrig kommer att kännas bra igen. Mindervärdeskomplex när jag känner  att jag inte klarar av Julian helt själv, vill inte helt enkelt. Blir så ledsen bara av att se en bild på Sophie, hennes röda läppar och hennes isblå underbara ögon. Kommer jag någonsin att kunna titta på dem utan att det känns som att en kniv körs in i hjärtat?
Stackars Julian förstår inte mitt missmod och mina plötsliga gråtattacker. De kan ske medans vi leker och har roligt eller när jag för en gångs skull lyckas få honom att se en film med mig. Klart att han inte förstår då. Vi hade ju kul!
Jag ar i alla fall börjat ta tag i saker och ting. I torsdags kändes det som att det helt enkelt inte skulle fungera länge till.
Ordnade så att jag fick träffa min läkare. Han kunde tydligt se det många sagt till mig och som man aldrig vill tro. Att jag gått från sorgereaktion til klinisk depression. Något jag helt enkelt inte klarar att ta mig ur på egen hand. Psykolog är inkopplad, ångestdämpare utskrivna och jag har börjat på antidepressiva.  Kan knappt fatta det, jag som skulle klara detta. Jag som tyckte saker och ting såg lite ljusare ut. Känns riktigt skitigt att behöva detta.

Håller på att skriva en text åt ung cancer som de kan tänkas publicera. Skrev 2500 ord över ett par timmar och skickade iväg för att få lite feed-back. Skrev det som ett brev till Sophie  med saker bara hon visste om mig. Nu vet åtminstone en till men jag tror att jag vill ändra lite. Vissa saker ska kanske vara hemliga. Vissa saker  gör ingen nytta i dagens ljus. Hur som helst ska brevet till Sophies viloplats. Hon ska få läsa hur lycklig hon gjorde mig. Hur oerhört ledsen jag är just nu. Hon ska få veta att mitt löfte om att inte leva ensam och olycklig är så svårt att hålla och ens tänka på just nu. Ingen kvinna i hela världen kommer kunna mäta sig med henne. Det är vad jag måste övervinna alltså? Mina största rädslor..

Jag är så tacksam för både mina och Sophies föräldrar. Jag vet att svärmor och svärfar kämpar med sitt och ändå finner de tid till att trösta mig. Sophies mor har precis börjat jobba igen och det verkar som att det gör henne gott. Själv brottas jag med en massa dåliga minnen på min arbetsplats, all ångest jag kännt när jag väntat på besked om olika hemska saker. Kommer att fortsätta halvtid för att komma ut ur huset men jag undrar om det någonsin kommer att kännas helt ok... borde jag sadla om? Plugga till något annat?
/R

Saknar oss älskade krigarprinsessa!





lördag 25 augusti 2012

Mörkrädd och mörkare än på väldigt länge....

Hade egentligen inte planerat att skriva något idag. Alla förutsättningar för en bra dag fanns där. Familjen nära, utflykt på Tosselilla inplanerad och världens goaste lille pojke vid min sida där i bilen i morse. Men jag kunde inte sluta tänka på Sophie idag. Hur hon hade älskat dagens övningar. Hur hon hade smålett och himlat med ögonen åt mig mitt i allt kaos som var precis innan vi gav oss iväg. Tjugo minuter försenade och med hjärtat i halsgropen. Tittar du på oss där någonstans?
Det hela vart ju inte bättre av att jag är in i helvete förkyld och sedan en månad har slutat röka. Rethosta någon?
Jag lovade Sophie och migsjälv att sluta röka så fort saker och ting lugnat sig. Visste inte då vart saker och ting var på väg. Eller ville inte veta åtminstone. Hjärnan har en oerhörd förmåga att blockera sanningar vi inte vill veta av.
Så ok, dagen har inte varit bra. Vid matbordet fick Julian se mig ledsen.. Inte mitt stoltaste ögonblick. Julian med sitt underbara sätt satt och filade på min arm och frågade om jag var ledsen. - Ja pappa saknar mamma så mycket idag att han blir ledsen" Svarade jag. Julian fann sig snabbt och började spexa. Det hela resulterade i ett utspillt glas med mjölk.
Senare satt vi i soffan och Julian hade fått sitt lördagsgodis. Dessutom var Pippi i tvrutan så kvällen var räddad.
Jag var fortfarande rätt så uppriven  och min lille hjälte erbjöd mig sin "nutt" som tröst. Underbara goa lille påg. Det gjorde vi bra älskling. Men så kom er det ifatt en, halva föräldrahemmet är borta. Jag vill inte vara själv. Jag vill inte vara stark,  jag orkar inte en hel vecka. Fan också! Jag vill ju bara ha dig här!

Igår hade vi urnsättning. Gravstenen var på plats och solen sken. Så tungt, så tungt... Fick fikat med svärmor och svärfar också och bestämt att lilleman ska vara hos dem nästa helg. Det kommer att göra honom gott. Han älskar verkligen att vara hos dem.

Älskade Chopzki. Idag är det tre månader sedan du lämnade oss och vissa dagar mår jag bra, andra dagar som idag stirrar jag tomt uppåt ur avgrunden och hoppas, hoppas att du ser oss. Hoppas att jag ska klara av vardagen med vår son. Hoppas att jag ska finna viljan. Idag fanns den inte här. Idag för första gången fann jag mig själv tänkande att det hade varit enklare att ge upp. Jag saknar dig så mycket. Underbara älskade, älskar dig Forever-ever and ever-ever! /R


onsdag 22 augusti 2012

Ett tag sedan..

Visst har det väl varit så också innan ibland, att jag ibland låter det gå en liten tid mellan mina inlägg och i detta fallet så lång tid att jag känner att jag får lite dåligt samvete. Det blir lätt att när man har bra dagar så glömmer man bort att skriva. Det är lättare att fatta pennan när man är ledsen, nere eller arg.
Ville bara såhär snabbt berätta för er att ni har betytt så oerhört mycket för mig och Sophie.
Sophie älskade era peppande kommentarer och de har på senare tid hjälpt mig så mycket mer än jag tror ni förstår. Ni är fantastiska!

Jag har så smått börjat jobba igen.En härlig känsla att börja ta tag i vardagslivet igen. Många gånger har jag stannat upp på jobb och kommit ihåg svåra stunder. Hur disträ jag var den dagen och hur jag mådde den förmiddagen innan vi skulle få det där beskedet. Många småsaker som vart jobbiga men så mycket glädje i mina kollegor och våra stammisar. Tillräckligt mycket för att ta en ur svackorna och fortsätta jobba.
Tycker det är fantastiskt att vara tillbaka.

Julian fortsätter att utvecklas med stormsteg. Han snackar som attans och har börjat visa tecken på utvecklad fantasi bland annat. Fantastiskt duktig vår lille älskling, kan ni tro. Det gjorde vi bra...

Återkommer med fler härliga bilder i dagarna.
Blev en kort uppdatering idag men ha tålamod med mig kära vänner

Kram på er /R

onsdag 15 augusti 2012

Ingen vanlig dag...

I Söndags fyllde vår älskade Julian 2 år och förväntningarna var höga. Om de var höga så var kraven på mig själv högre. Jag ville så gärna att han skulle få en så fantastisk dag som möjligt.
Natten innan var jag uppe sent, sent och sorterade godispåsar till de små. Satte fram det fina tåget sophie alltid önskade sig till Julian som man har ljus i.
Jag fixade och donade, nervös över en födelsedag precis som jag minns dem från när man var liten och man själv skulle fylla år. Man kunde inte sova eftersom förväntningarna på dagen efter var skyhöga. Vad skulle man få?
Jag hade bestämt att hålla det litet. Bara ett fåtal barn i Julians ålder, hans kusiner och mostrar med respektive och barn samt grannen. Barn som Julian är van vid att leka med helt enkelt.
Sophies bästa väninnor, Gudföräldrar Lina och Martin var också på plats så allt kändes tryggt.  :)
Det slutade med ca 30 pax i vår trädgård och mitt första barnkalas utan Sophie hade börjat.  Huu!
Mitt i all min panik över huruvida kakorna skulle räcka eller om folk skulle dricka läsk istället för kaffe i det varma vädret så fann jag också ett lugn. Ett lugn i att Sophie nog tittade ner och var stolt. Att hon tittade ner o tänkte, så hade nog inte jag organiserat det men det ser ju bra ut. Med ett leende på sina underbara läppar och med ena ögat kisande. Jag saknade verkligen henne där och då.
Julian hade en underbar dag med sina vänner och fick en massa fina presenter.Bland annat, Duplo, Traktorer, en keyboard av Farmor och farfar och en Eldriven, minifyrhjuling av sin mormor och morfar.
Alla presenter uppskattades och uppskattas fortfarande av Lillskrot och han tackar ödmjukast via mig här på bloggen ;) En annan gåva som jag kanske uppskattade mer än vad Julian gjorde var den fina tårta som Sophies väninna Emilia hade bakat. Sophie pratade mycket om Emilias oerhört välgjorda och goda tårtor: Hon önskade en tid innan hon lämnade oss att vi alltid skulle handla våra tårtor hos just Emilia eftersom de var så fina.. Emilia  lovade att alltid göra tårtor till Julians kalas för  att hedra Sophie. Jag glädjer mig oerhört över att något Sophie ville ha på Julians födelsedagar också kommer att vara med på ett så fint vis. Emilia ville inte ha betalt för tårtan. Hon ville ju som sagt ha det som ett sätt att hedra Sophie på. Så jag tänkte att en länk till deras Facebook-sida och fina bilder på tårtan kunde vara ett sätt för mig att säga tusen tack för vad du gör för oss.
Det betyder så mycket.

Dagen fortskred och kakor varvades med tårta och saft varvades med läsk. Julian och de andra fick äta precis hur mycket de ville. Så ska det ju vara på ett barnkalas :) Det hela slutade med att Julian kräktes senare på kvällen. En kaskad av kakor och läsk på vardagsrumsgolvet och bruna prickar på farmors vita soffa. Men Julian var glad ändå, han hade ju haft världens bästa 2-års dag... Precis som Sophie hade velat. Tack alla för er hjälp.  Hade inte klarat det utan mamma och pappa, syskonen & Essie. Älskar er alla/R
Fina tårtan. Sophie hade dessutom hunnit med att önska årets tema. Tusen tack än en gång Emilia!

Dags att blåsa ut ljusen. JA jag vet bilderna är inte  helt i ordning..

Frukostdags och dagens första omgång med ljus blåses ut. Lyckan är total!

-Sjunger ni för mig?

Godisfixande natten innan.
Uppsättning av tåget... Också natten innan...

Alla barnen samlade!Utom de som inte ville..
Inget barnkalas utan fiskedamm ju! 
Barnen var som förtrollade och det gick från total anarki till lugn kö på 2 sekunder ;-)
Paus!
Vackert lapptäcke med bilder på mamma. Presenten från Malins mamma Maggie. Tusen tack!

Avslutar med en bild som Julians  gudmor Lina tog. Den tillsammans med dina fina presenter och ditt lilla brev till Julian visar varför Sophie älskade dig!







fredag 10 augusti 2012

Ett kapitel ur mitt liv just nu....

Så satt jag där på uteserveringen med min mor och gudmor och tårarna brännandes bakom solglasögonen.
Vi hade pratat om vad kortison kan göra med en eftersom jag inatt hade en allergisk reaktion.
Snacket gick in på min älskade Sophie och andra man känner till som gått samma öde till mötes. Varför hon, varför så tidigt?
Solen sken och jag saknade dig mer än någonsin idag älskade Chopzki.
Min livs kärlek saknas och jag blir tokig , tokig  av att veta att vår son inte kommer att komma ihåg dig med egna minnesbilder. Tokig av att undra vad han tänker, tänker han på dig?
När jag hade hämtat honom på dagis satt jag med honom i soffan här hemma och studerade honom. Glad och busig trots att jag satt med tårarna bredvid honom. Alla dessa tankar som for igenom mitt inre.. Jag kunde helt enkelt inte hålla tårarna tillbaka. Kaoset i mitt huvud avbröts av att mamma kom hem ifrån affären med kvällsmaten. Medans Julian for ut för att pyssla med något i trädgården gick jag till henne och sa. - "Jag har en tuff dag. Jag saknar henne så mamma" Samtidigt kramade jag henne och började att gråta igen mot hennes axel.
"Jag med, så in i vassen kan du tro min påg", svarade mamma med en suck.

Jag hämtade andan en stund för att sedan gå ut till lille prins och se vad han gjorde. Samma bus som vanligt. Klättrar tjoar och tjimmar, småpratandes för sig själv och glad som få.

Maten var i det närmaste klar när Julian satt och mumsade på en bit melon. "Vad mysigt vi har", deklarerade han stolt till sin farmor som nästan bröt ihop av stolthet och glädje. Även jag fick dendär klumpen i halsen. "javisst har vi det Min lille påg" svarade mamma.

Efter maten var det dags för det obligatoriska och mycket uppskattade kvällsbadet. Det slutade med att jag och min mor fick torks golvet efter en sekunds oaktsamhet. -Vad gör du Julian?  Frågade vi ifrån hallen och Julian svarade sanningsenligt "jag kastar batten" Härligt med de små livens ärlighet.

Efter tandborstningen var det march i säng och medans jag gjorde välling stod mamma och pratade med honom i hans rum. Han hade fått sin gamla blå snuttefilt med en kanin eller mus på. "Mmmm, luktar mamma " hörde jag honom säga till min mor samtidigt som jag kom upp för trappen. Det tog allt jag hade i mig att hindra migsjälv ifrån att bryta ihop fullständigt. Så fin han är vår lille påg. Det gjorde vi bra älskade Sophie.
När vi hade sagt godnatt och jag hade fått de o så viktiga pussarna, en till mig och en till mamma, gick jag in på mitt rum och grät... En riktig skitdag trots alla solglimtar. Spenderade kvällen på rummet, grubblandes. Stundom fokuserad på något annat eller helt enkelt med tårar längs kinderna.
Hoppas i morgon blir bättre...


När jag är riktigt ledsen, det är då ni ser mig spela arg musik...
Tack för ert stöd/R

onsdag 8 augusti 2012

Tungt...

Idag fick jag se gravstenen helt färdig. Så fin o samtidigt så tungt att titta på den. Den kommer göra sig fint där i solen med skugga ifrån trädet. Dagar som denna är det extra ensamt. Hämtade älskade Julian på dagis och for ner till centrum för att gå i affärerna och rensa skallen.
Det slutade med en bobblehead-docka till mig och en födelsedagspresent till Julian. Fick också träffat Goa tjejer ifrån Ung Cancer lite snabbt. Alltid lika trevligt. :)

På söndag fyller lilla prins två år. Det ska bli kul att få fira honom på riktigt med tårta, kakor och godispåsar. Samtidigt vet jag att det blir en jobbig dag...

Ska också kolla på en lägenhet här i närheten av mamma och pappa. Vill ha dem nära även när jag hittar något eget till oss. Håller tummarna att set är ngt att ha. Men priset är på tok för högt för vad man får. Kanske kan pruta?

Kram på er! /R

söndag 5 augusti 2012

2012-08-05 Milstolpar...

Igår var jag på fest hos Jocke och Johanna, goda vänner till mig som så många andra hjälpt mig mycket sedan Sophie gick bort. Hade väldigt trevligt och var inte hemma förrens sent :)
Lyckades prata en hel del om just Sophie och blev bara lite väl känslosam en gång. Ändå rätt så bra tycker jag.
Att ha varit såpass mycket hos kuratorer och diakoner har verkligen hjälpt mig mycket. Jag tar det riktigt jobbiga med dem och så kan jag ta det lite lättare med vänner och bekanta. Snart är det dags att börja jobba igen känner jag. Den sjunde ska jag träffa min läkare och börja diskutera en rehabiliteringsplan med honom. Mötena med kuratorer ska fortsätta , eller ja jag  vill det iaf.

Saknade Sophie jättemycket idag nr vi var på Gislöv's marknad och Julian fick åka sina första karuseller någonsin. Han älskade det och jag önskade innerligt att Sophie fick vara där och se.
Mycket av hennes ångest låg i just att missa en massa milstolpar under ett barns uppväxt och det smärtar mig när jag tänker på just det. FAst även om saknaden var stor idag så gjorde myset med Julian, Mamma, Pappa och lillasyster Cornelia på marknaden att dagen blev jättebra i stort. Jag kände mig full av energi nu ikväll och organiserade på rummet så att det känns lite mer som mitt. Ska kolla på bostadsrätter här nere men känner inte att jag vill stressa ännu. Farmor Viveca är ju dessutom tokig i Julian så jag känner inte att det är akut. Dagen avslutades med pizza och nu blir det en film i sängen med iskall Coca-cola :) Önskar att Sophie var med. Hon hade somnat efter 20 minuter och sovit gott. Jag hade då kunnat pausa filmen efter behag för att ta en cigarett på vår balkong... Fast nu har jag iofs. slutat röka igen :) En vecka helt utan cigaretter på tisadag. Bring it!

 Lite bilder från dagen får ni här

Kärlek till er alla /R



Raggarbilen var en riktig hit!

Blev lite "edd" när denna drog igång och fick hållas om av farmor tills det var över :) Goe älskling!

Min egna fristad. Faktiskt riktigt mysigt nu.
Lägg gärna till mig på instagram. Razzmataz är namnet. Kram <3

onsdag 1 augusti 2012

Födelsedag utan dig...

Igår fyllde jag tjugoåtta. I vanliga fall hade Sophie i veckor försökt få mig att önska mig något i födelsedagspresent och lika länge hade jag svarat med fraser som "fred på jorden" eller " jag har allt jag kan önska mig redan". Så var det ju, jag hade min Sophie och tillsammans behövde vi inte jätteinkomster eller fina saker. Nog är det så att jag alltid varit en "prylbög" och älskat allt ad teknik heter men med Sophie behövde jag inte det på samma vis. Vi var lyckliga i vår svenssonvardag som vi kallade det och hade aldrig velat byta.
Det krävs en del att inse att pengar inte är allt och att sann lycka är något annat.

En vanlig födelsedag hade det slutat med en presentkorg fylld mersmaker jag älskar. Pringles, redbull, kinderägg, ett par tidningar (Rocky ) och kanske en parfym. Jag älskade det...
Inte sällan var de olika småsakerna inslagna i papper där i sin lilla korg och Sophie valde alltid i vilken ordning jag skulle öppna dem. Gud vad jag saknar henne...
För dig o mig...
Igår var en tuff dag på många sätt men på andra en mycket bra.

Vi hade gudmor och hennes syster med närmsta familj på besök från Norge och hade en riktigt mysig kväll i trädgården med vin, öl och bra musik. Tusen tack för era fina gratulationer. En dag som annars hade varit ganska deppig blev istället bra. Nu ska jag hämta lillskrot på dagis sen ska vi gå o mata fåglarna. Hade! /R

Oh btw, Ada mig gärna på instagram för småuppdateringar etc.
Kram och kärlek till er alla.

måndag 30 juli 2012

Halvkrasslig..

Irriterande jäkla hosta.
De senaste dagarna har jag haft jobbig hosta som jag tror min lille son dragit med sig hem från dagis. Jag hade t.o.m feber igår och var tvungen att däcka under större delen av dagen igår.
Det var då ångesten kom som ett brev på posten.
Någon var tvungen till att ta Julian, min mor såklart men jag kom snabbt att tänka på vad jag skulle gjort ifall jag var helt själv? Jobbigt att tänka sig såklart och man undrar hur alla dessa oerhört starka ensamstående föräldrar klarar vardagen. Oavsett hur de blev ensamstående så kämpar de otroligt hårt ekonomiskt och tidsmässigt för att få det att gå ihop. Hjältar...
En annan sak som gjorde gårdagen riktigt jobbig var att jag när jag låg i sängen helt utslagen så kände jag att dagen, ja livet passerade med mig vid sidlinjen. Jag kom att tänka på hur Sophie min krigarprinsessa måste ha känt det och blev så ledsen. Hur hopplöst måste det inte ha känns för stakars älskling ibland? Lägg då till oerhörd smärta på det så har du helt enkelt ingen Gud med i bilden. Eller? Jag vägrar tro att en Gud skulle göra såhär mot en av sina finaste. Samtidigt vill jag så gärna och tror att Sophie håller koll på oss någonstans ifrån. Detta är bara en av alla dessa saker jag grubblar på som håller mig vaken om natten. Inatt var klockan en bit över fyra innan jag somnade.. Verkar som att det går hand i hand med hur dagen varit. De dagar jag haft på senaste som varit så bra har också varit bra sömnmässigt.
Dagen räddades av att Julian var världens godaste tvååring med glatt humör,nyfikenhet och lekfullhet som bara han kan vara. Mysigt med bad och tandborstning följt av lelle och alla "nuttar" vi bara kunde hitta. Så glad att jag har honom och genom honom en bit av Sophie.
Jag är också glad för folks pepprande kommentarer här på bloggen. Ibland räddar även ni upp en kass dag.
Vänligen/R

En liten bild på världens godaste lille påg...

lördag 28 juli 2012

Glada dagar i solen!

När solen skiner och barnen leker i trädgården, kärnfamiljen är samlad och man skippar på ett glas vin. då mår jag bra! De senaste dagarna har verkligen varit fantastiska. Den svenska sommaren har verkligen visat sig från sin bästa sida. min kära familj är på svensk mark igen och jag älskar det.Jag. Harpunerat väldigt mycket tid med de närmsta och det har verkligen gjort mig gott. Jag har verkligen gått in för att ha just trevligt och anammat att det faktiskt är ok att känna glädje i all sorg. Jag har varit ute i solen och jag har varitnpå stranden. Visst är det så att man ibland kommer på sigsjälv och blir lite nedstämd men det är lätt att komma igen när familjen är samlad och det tjoas & tjimmas. Igår var jag och tog en öl hos en gammal vän som är på besök här "himma". Härliga minnen blandades med nyare berättelser och tiden gick fort. Härligt att träffa gamla vänner. Det blir så kravlöst och okryddat när man känner varann så bra. Lilleman ligger och sover middag så jag ska passa på att gå och handla ett par öl och en ny tröja till ikväll. Då har vi reunion med gamla grabbgänget, det kommer bli jättekul. Min kära mor tar hand om Julian så jag vet att han är i trygga händer. Så glad att jag har mon fina familj. Såna en snabb uppdatering såhär på lördagen. Återkommer med bilder från helgen i sin helhet snart. Man får ha kul i sorgen, det är ok med ett avbrott. Sorgen är där och väntar. Ha en underbar dag mina vänner. Glad att ni tar del av vårt liv och kommer med tips och stöd. Var rädda om er. Kram/R

måndag 23 juli 2012

Varifrån ångesten kommer och den senaste tiden...

Ledsen om ni känner att det var länge sedan jag skrev nu. Jag har faktiskt i större utsträckning träffat folk i min närhet än på mycket länge. igår följde jag efter viss osäkerhet med mina kära vänner och deras små till Bakken i Danmark. Jag skulle ha tagit med mig Julian på detta fantastiska äventyr också men annat gick före. Det är nämligen så att mina kära föräldrar kom hem från två veckor i solen just igår och det var helt enkelt så att de saknat Julian så till den milda grad att han under inga omständigheter fick lämna framförallt farmors sida.
Han var tvungen att ta lite keltjänsgöring helt enkelt!
Dagen var underbar fastän man hade en del dippar när man såg familjemyset och jag trotsade mina rädslor och åkte de flesta karusellerna. Vissa gånger var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle få se min son igen men mina vänners skrattande försäkrade mig om att så inte var fallet och att allt var tryggt 
Trött och glad anlände jag hem sent på kvällen, lycklig att jag har så många fina vänner. Mycket av min ångest de sista darna har handlat om mitt arbete och mina kollegor. Jag har inte varit där sedan Sophie lämnade oss och jag känner verkligen att det börjar bli dags. Vet att det blir tufft men det är dags, dags att fasa in i den riktiga världen igen. Min förhoppning är att så smått sätta igång med jobb i liten skala i Augusti. därför är ett besök på jobbet viktigt enligt läkaren men Gud vad jobbigt det känns. Alla som vet och vill säga något etc. Tanken skrämmer mig...

Kram och styrka till er alla. Jag är tacksam för ert stöd! /R


Ps. 
Får ni en chans så gå in på ungcancer.se och se vad ni kan göra för denna fantastiska organisation. Kanske kan ni köpa er ett snyggt armband med "Fuck Cancer" på eller varför inte en hoodie att värma er i denna svenska sommar? Vad ing cancer gör för cancerdrabbade unga är helt fantastiskt. Hjälp dem att fortsätta göra skillnad.
Ett sådant fint smycke kan bli ert!

måndag 16 juli 2012

Kortfattat bara...

Ibland önskar jag att det var jag som drabbades... Sophie var så sund, drack knappt, rökte aldrig en cigarett i sitt liv och kunde få en kick av att träna. Jag är den som aktivt gjort allt för att förstöra min kropp. De som känner mig och älskar mig vet hur jag är idag och vad jag varit. Sophie var som jag skrivit innan den som förändrade mig till det bättre. Hon var den som fick mig att vilja ändras. Allt för att jag inte ville förlora henne. "Hon bara måste fortsätta älska mig". Men så kom cancern. Den brydde sig inte om varken hennes eller min kamp.

Ibland blir jag så arg, frustrerad och ledsen. Ikväll är jag det...



Ikväll lyser ett för dig mitt hjärta! Det andra lyser för alla de som saknar någon så oerhört att det gör ont.

lördag 7 juli 2012

Ibland skriver min syster saker på sin blogg, saker som jag egentligen inte hade tänkt eller orkat ta upp här. I hennes senaste tog hon upp hur Julian kallat henne mamma. När han kallade henne mamma gick det en rysning genom kroppen på mig. Det högg till i hjärtat helt enkelt. Jag är glad att mitt löfte till Sophie om att se till att Julian har kvinnliga förebilder är så lätt att hålla. Jag fick också lova att Julian inte skulle kalla någon annan för mamma och det har visat sig vara svårare. Jag liksom många med mig fick tårar i ögonen när jag läste hennes inlägg men för mig är det också en känsla av hopplöshet som sprider sig inom mig. Hur ska jag hålla löftet till henne när han helt uppenbart tyr sig till vissa som han gör med Daniella? Jag vet att en stor del av vad som sades den kvällen jag och Sophie pratade om sådant här handlade om mig i en framtid där jag hade tagit mig vidare och eventuellt träffat någon. Eventuellt.. Sån var hon min Sophie, en plan för varje eventualitet. Hur stark är man inte om man kan ta upp något sådant med sin man när man står och stirrar döden i vitögat? Så  otroligt stark hon var min ängel. Sådant tänkte Sophie på redan när jag fortfarande försökte hitta nya infallsvinklar och positiva synsätt..

Jag visar bilder på Sophie så ofta det går och frågar varje gång "vem är det Julian" Varje gång svarar han plikttroget "Mamma" ibland "biskar" han det som om det vore vår hemlighet men svaret är alltid samma... Bekräftelsen jag behöver för att orka fortsäta.

Det kvittar hur många gamla vänner man träffar och vad man hittar på för roliga saker. Mitt i allt stim så kan man känna sig så oerhört ensam. Det kvittar hur mycket dessa engagerade människor försöker muntra upp en. Man kan skratta och ha kul men mitt i alltihop råkar man tänka en dum tanke. så står man där och är tillbaka på ruta 1.

Idag hade jag en dålig dag helt enkelt. Jag hade inte klarat den utan min mor och min far helt enkelt. När man suttit och gått igenom med en läkare hur man har det blir det så uppenbart hur trasig man är. Hur viktigt det är att jag inte  gräver ner mig i den omtalade gropen. Läkaren frågade mig vad jag gör en normal dag och svaret skrämmer mig. Inte mycket...

Hur ensam jag än känner mig mitt i folkmassan är jag tacksam för alla dessa eldsjälar som försöker. De försöker för att de älskar mig och för att en vacker dag så hjälper det mig upp på egna ben igen..

Sophie, idag saknade jag dig oerhört mycket. varje natt ber jag dig att komma till mig i mina drömmar. Jag förstår att det inte är lätt att komma till någon i drömmen om han inte drömmer men fortsätt att försöka, jag ber dig.
Din för evigt /R

torsdag 5 juli 2012

Parkhäng och mjukglass.

Idag var jag och valde gravsten till Sophie. Kändes bra att ta tag i det, en av de sista stora praktiska sakerna att ordna med. Det blir en fin sten i granit med rosa ådring. På det kommer det Stå de vanliga sakerna. Namnet , födsel och dödsdag. Längst ner kommer "Vår älskade Chopzki" att stå. Bilden jag hade i annonsen kommer också den vara med  på stenen men den måste göras om lite. Maskinen de använder klarar inte av för detaljerade bilder såklart men att veta att dendär fina bilden står som förlaga gör mig varm inombords.

Efteråt körde jag ner till Svärmor och Svärfar i kolonin och drack lite kaffe i det fina vädret. Det var skönt att komma ner dit och bara vara på en av de platser som Sophie älskade mest här på jorden. Många minnen kom över en och på något vis var det bara bra och fint att sitta och minnas idag. Härligt!

Dagen avslutades med parkhäng. Jag hämtade Julian och hans kusin Vendela på dagis och for ner till parken. På vägen dit  köpte vi  Jordgubbar, persikor och bananer att fika på. Senare kom även lilla Ella på besök och buset kunde sätta igång på allvar. Innan Jag for hem med två trötta små ligister blev det mjukglass på torget också.

En bra dag helt enkelt. Vilken tur att de finns! Kram på er.

En bild ifrån dagens parkhäng :-)   
   
Julle ville bada lite innan "assen" (Glassen)

Lite bus i trädgården innan total kollaps. Gott med Ahlgrens bilar också!
En bra dag helt enkelt. Vilken tur att de finns! Kram på er./R

lördag 30 juni 2012

Jobbigt ena dan, lättare nästa..

De senaste dagarna har jag haft svårt att sätta mig ner och skriva. Har inte tillåtit mig själv att tänka för mycket på Sophie och ensamheten jag känner. Dagarna har fått fyllas av mer praktiska saker att göra. Nu är lägenheten tom, nycklarna är lämnade. Det känns så underbart att man bjuds med på olika saker och samtidigt är det jobbigt att man som jag skrivit innan så känner att man ser på pardynamiken från "utsidan". Men att se hur glada Martin och Sofia var när Sofia svor sin läkared var jag lycklig för dem. Så kul att se Martin le med hela ansiktet. Han såg allt lite stolt ut. Med all rätt. Han har stöttat Sofia genom hennes svåra tid i studierna och igår fick de sin belöning. Och Sofia, läkare Dr: Svensson. Fy vad imponerad jag är. Eden följdes av god middag på restaurang och sedan drinkar. Mitt i glädjen var de måna om att jag hade det bra och det gör mig glad. Så glad! De fick mig att le på din födelsedag som annars hade varit så tung att bära
Jag saknar dig så Sophie min älskade Chopski. Det är tomt idag. Men i morgon kanske det är bättre. Älskar dig för evigt. Det är så ensamt att vara jag bara.

måndag 25 juni 2012

Midsommar i bullerbyland...

I torsdags tog vi det första stora flyttlasset. Alla flyttlådor och allt löst gick till förvaring.
Mina äldre systrar och deras väninna med respektive hade redan på morgonen åkt till Småland för midsommarfirande och jag skulle åka senare med min lille påg. När flyttandet var klart packade jag in mig och marodören i bilen och gav mig av. Jag kan säga er att 6 timmar i bil med en 22 månaders kan vara en prövning... 6 timmar blev det på grund av en bilolycka och en långsam transport... Någon i de smålänska skogarna skulle ha en pool till midsommar antar jag. Jag och Julian var inte uppe i stugan förrän efter 8 på kvällen. Stugan visade sig vara samma som Astrids pappa föddes i och ligger på promenadavstånd från "the real bullerby".. Under 3 dagar fick man en chans att koppla bort det tråkiga och njuta av at Julian hade det så kul. Dagar på ALV som de äkta vimmerbyarna kallade det, varvades med grillmys på kvällarna och trots att hela grejen med resan gjorde att jag saknade Sophie mer än någonsin så kunde jag skratta och ha kul. Var bara ledsen lite då och då och höll mig då på mitt rum tills det kändes bättre.Det kändes jobbigt att se den vanliga pardynamiken från sidlinjen. MEN DET GICK! Ofta krävs det bara ett par snyft oh et gäng tunga andetag för att ta sig vidare i dagen.. Jag pratar också mycket med Sophie. Små meningar här och där. "Nu skulle du varit här."" Så bra du var med Julian" .."Se så duktig vår påg är"... Det känns bra att göra och är dessutom befriande...
Helgen var på många sätt viktig och vår lille pojke behövde verkligen detta.

Idag tog vi det sista i lägenheten. Möbler... Ett kapitel är avslutat. Vemodigt kan jag säga.

Nu ska jag nanna. Kram på er /R

Mys i trädgården! Alla barnen samlade innan avfärd till ALV eller Astrid Lindgrens värld som vi säger.
                                                      

söndag 17 juni 2012

Lingonsylt, potatismos och tårar.

Jag känner mig fortfarande så påtagligt tom inombords.  Det har bara gått fyra dagar sedan jag tog farväl av min älskade Sophie och jag känner ingen skillnad än. Samma känsla av hopplöshet och obeskrivlig trötthet sköljer över mig när jag minst anar det. Idag var det alltså lingonsylt som triggade en tankekedja som slutade med förtvivlan. Mor gjorde söndags stek med gräddsås och hela det köret. Såg en skål med lingon och kom att tänka på potatismos... hemmagjord med mycket smör. Sophie älskade min potatismos...

I morgon börjar jag skola in Julian på hans nya dagis. Hoppas att det gå bra. Läraren som ska ta hand om honom verkar mycket trevlig och trygg så det ska nog inte vara några problem. Jag måste också ta itu med bouptäckning eller vad det heter.. Sist bär det av till vår lägenhet för att förbereda för stora flyttlasset som jag helst av allt vill ska klaras av efter midsommar.. Och sen?
Vem vet, känner mig som sagt kroniskt trött och tom. Lägg sedan till att man blir inåtvänd och osocial så har du mig.. Ibland känns det som om att det blir svårare att ta sig ur svackorna, inte lättare...
/R




Älskade Chopski,om jag någonsin tar mod till mig och tatuerar mig så blir det denna bild.. Saknar dig/R

torsdag 14 juni 2012

I know that sometimes baby, we didnt see things eye to eye...

Igår var nog en av de  svåraste i mitt liv, Dagarna då sophie fick sitt sjukdomsbesked samt dagen hon lämnade oss är fortfarande värre men igår var olik de andra. Jag åkte i god tid till kyrkan och fick dendär chansen att sitta i lugn och ro och fundera innan allt drog igång som en av er där ute skrev i sitt mail till mig.

Det första som slog mig var hur mycket blommor där var och hur fint de hade utsmyckat kyrkan... Så vackert.. Konstig känsla att bli överväldigad av sådant när man visste vad som komma skulle. Konstigt nog brast jag inte ut i gråt.."Är jag tom på tårar? Är jag inte ledsen?" minns jag att jag tänkte.
Som om att jag inte följde normen för hur man ska vara på en begravning.
Den lilla kyrkan i Kirseberg började fyllas av nära o kära och när klockan var två så började klockorna klämta någonstans ovanför. Det var dags.. Strax innan hade Tjappe som hjälpt mig mycket med förberedelser till begravningen men även agerat kurator åt mig, kommit fram och sagt att hon ville läsa något under begravningen. En så fin gest kunde jag ju givetvis inte tacka nej till.
Fram tills dess att Tjappe läste satt jag tom och stirrade på alla blommor. Skärmade av för att slippa titta på fotot av Sophie eller på kistan... men när hon började läsa och det var samma text som hon läste på vårt bröllop kände jag hur jag förlorade kampen mot tårarna, direkt efter läsningen skulle vi sjunga psalm 791.. Samma låt som på bröllopet.. Kampen var förlorad och jag släppte taget. Tittade på kistan och föll i gråt..

Hur kunde det bli såhär? Varför just oss?

Efter de inledande tårarna var det omöjligt att sluta, en otrolig urladdning och när det var dags för avskedet fick jag bevisat för mig än en gång hur många Sophie berört.. Alla dessa gråtande och ledsna människor som alla ville ta farväl  av henne. Mäktigt...

Allt blev precis så fint som jag önskade att det skulle vara för Sophie, Min vackra ängel! Julian skänkte oss en stor portion glädje mitt i det hela. Så glad jag är för honom, vår fina skatt.
Låtarna till avskedet byttes ut och ändrade ordning i princip hela tiden men blev som följer.

I will always love you. W.Houston
Himlen är oskyldigt blå. T.Gärdestad
Hero. M.Carey
Sagan om lilla Sofi. Hep Stars.  B.Andersson/L.Berghagen
I dont want to miss a thing. Aerosmith.  D.Warren


Tänkte ni kanske ville veta...

 Vi samlades hemma och grillade lite och drack lite vin, vi närmaste... Det slår vilket begravningskaffe som helst och Sophie  älskade när alla var samlade på det viset. Hon älskade sin "storfamilj"!
Idag sitter jag här och känner mig tom. Antar att känslor etc. står på paus efter gårdagen.
Nu börjar den riktiga kampen. så säger de flesta i alla fall. Jag är beredd att hålla med. Inget att ta itu med på samma vis nu.. Tid att stanna upp, tid att tänka..ångest.. hoppas inte...



Sophie med Stora familjen på semester i Spanien förra hösten. Kärlek!

tisdag 12 juni 2012

Väntan...

I morgon begraver vi vår älskade Sophie, min älskade Chopzki och än en gång slog det mg idag att jag knappt haft tid att tänka efter. Jag är ju livrädd!
Det har inte blivit mycket tid för reflektion och när jag väl har några stunder över så skyndar jag mig att hitta på något att göra. Vadsomhelst, verkar det som är bättre än att förlora momentum och tvingas möta sina demoner. I förrgår var jag ensam en stund och då kom min ångest som ett brev på posten. "16 dagar har gått och såhär mår jag, såhär ensam känner jag mig." mumlade jag för mig själv medans jag masade mig mot min säng, mitt fort...
Det slutade med hyperventilation och tårar... Jag klarar mig inte själv och det skrämmer mig. Sophie var alltid den starka och den modiga, risktagaren och drömmaren. Jag var bromsen och realisten. Den som såg till att tåget inte skenade. Vilken balans! Gud vad jag älskar henne! Varför?
Ni som följt oss och vår kamp vet också att jag och Sophie hade planer som sträckte sig långt in i framtiden. Inte bara drömmar utan också rent praktiskt, sån var hon min Sophie. Var o hur vi skulle bo, hur det skulle se ut. Sparande, syskon... Allt var noga planerat, ihopdrömt eller överenskommet i vår lilla värld och i morgon... I morgon tvingas jag möta mina värsta rädslor,

Till alla er som inte närvarar i kyrkan i morgon, tänd ett ljus för min älskade Chopzki. Tänk på henne.. bär henne i era hjärtan.

Ett syskon vid tre års ålder, ingen dröm utan en av alla dessa planer vi hade...




Tack för ert stöd /Rasmus & Julian

torsdag 7 juni 2012

Her voice resides...

Tog ett stort steg idag och for till prästen för att tala med honom om hur jag har tänkt mig begravningen, vilka psalmer som ska spelas och vilka låtar jag vill ha under avskedet.. Tunga grejor kan jag lova er men jag tog mig igenom det två timmar långa samtalet utan större känsloyttringar. Jag känner stort förtroende till prästen i fråga och talade förvånadsvärt öppenhjärtligt om mitt o Sophies liv tillsammans, hur vi träffades och hur rätt allt var.. tills nu.

Innan hade jag varit en runda i lägenheten med mina svärföräldrar och packat ner saker. Det var lite lättare att dras med idag. Jag har märkt att det handlar mycket om hur man mår när man slår upp ögonen, idag kände jag mig modig och stark. Jag kunde höra vår kära sons bestämda röst från nedervåningen och log när jag förstod att han domderade och bestämde att han minsann skulle ut. Farmor var inte sen med att lyda för "husefridens" skull.
Ibland ser man verkligen Sophie i honom...

Fortsatte att ordna i lägenheten även efter samtalet vilket gjorde att det kändes som att mycket blev gjort idag.

Jag kom hem i tid till middag och Julian var verkligen på topphumör så jag kände att jag kunde hålla honom vaken ett tag längre idag innan vi gick upp för det mycket uppskattade badet. Plask, lek hårtvättning o tandborstning utan minsta gnäll.
Han är så duktig vår kille.. Javisst ser jag Sophie i honom.. 
Hans glada humör smittade av sig och jag kände att jag log med hela ansiktet.. vilket busfrö! Sedan var det snällt ner i säng med "nutt" & "jejje" samt sköldpaddan som lyser upp hela taket med stjärnor. mys! Sedan frågade jag i vanlig ordning efter godnattpussen och i lika vanlig ordning bad jag om en till mamma också. Sen sa han.
-Mamma moooonen.
-Ja mamma är i himmelen. Bland molnen..
Svarade jag med ett leende på läpparna. Så klok vår påg, visst ser jag Sophie i henne.

Innombords grät jag floder. Älskade Chopzki visst är du bland molnen o håller koll på oss? Hoppas att jag känner mig lika stark i morgon. /R



måndag 4 juni 2012

Att packa ner ett liv i lådor...

Det var bitvis tufft att heta Rasmus idag. Jag hade bestämt med svärfar att vi tillsammans skulle åka o träffa Sophies kollegor i Lund men också att vi skulle börja packa i lägenheten. Jag har hållit mig ifrån att åka dit och vill fortfarande inte under några omständigheter åka dit själv.
Att börja i köket kändes som en bra, neutral plats att starta med men herregud.... I princip allt har en liten berättelse, ett litet samtal eller en liten av Sophie´s egenheter kopplad till sig. Fick känslan av att jag packar ner mitt och hennes liv i lådor, lådor som ska på förvaring tills gud vet när. Jobbigt...
Det tog givetvis inte långt tid innan tårarna började rulla ner för kinderna.

När jag träffade Sophie hade hon stenhård koll på hur hon ville ha sitt kök, sitt vardagsrum ja allt... Jag kom glidandes från en liten ungkarlsetta med solkiga glas,strumpor under sängen och onödigt stora högtalare. Ni vet typen... Så det kanske inte förvånar er att när det talades om gemensamt boende så skulle det mesta av mitt elimineras. Inte mycket av mitt gamla liv överlevde sammanslagningen och det är jag glad för. Innan Sophie var jag en egocentrisk snorvalp utan någon riktning i livet. Sophie gav mig perspektiv på saker och ting.

Jag vet att jag skrivit det innan både här och sagt det till Sophie... Många gånger gråtandes, hur stolt jag är över mannen hon format mig till och hur tacksam jag är gentemot henne för det.
Hon  fortsatte helt enkelt det som ens mamma & pappa påbörjat.

Så när det nu blev dags att rota i skåpen fick enkla ting som vinkaraffer och ljusstakar mig att minnas samtal vi haft om hur de kom i hennes ägo, var vi köpte något tillsammans och vad som sades. Alla ord och alla känslor som sagts och känts kändes nya som aldrig förr.. Allt forsade över en och någonstans i allt detta fann jag en strimma glädje... JAG VAR JU SÅ RÄDD ATT MAN SKULLE GLÖMMA DE SMÅ SAKERNA!

...

Efter idag är jag säker på att så inte är fallet.  Sophie var och är en del av mig precis som att jag var och är en del av henne. I Julian ser jag henne varje dag...
När Sophie lämnade oss gjorde en stor del av mig också det på ett vis. Jag blir aldrig densamma.. En ny Rasmus växer fram, en Rasmus som Sophie sådde fröet till. Den där jag är stolt över att vara. När jag ser det på det viset så vet jag...

Det kommer alltid göra ont. Men Sophie´s  kärlek och omsorg förberedde mig för vad som nu ligger framför mig och de som står mig nära.

-Utan er hade jag aldrig klarat mig. Mamma, Pappa, Svärmor, Svärfar, Systrar ja ni vet alla vilka ni är!
Sen har vi ju alla dessa peppande kommentarer här på sidan. Har lyfts upp och rörts till tårar mer än en gång    av det fina ni skrivit både till Sophie och nu även mig. Att se hur många Sophie berörde ger mig rysningar.

Tack för allt du gett mig../ R


 

lördag 2 juni 2012

Trött...

I princip hela denna vecka har handlat om att ordna och fixa med saker man aldrig vill behöva ta sig an. Vem hade kunnat tro att så mycket måste ordnas? Hur i hela fridens namn finns det ingen myndighet eller något inom kommunen som hjälper till med sådant här? Massor av saker att fixa och en ständigt naggande känsla av att tiden rinner ut och att allt måste vara ordnat snart... Har jag ens de tre sista dagarna riktigt låtit mig själv sörja? Har jag ens haft tid?

Drömmer fortfarande inte...

Igår gick jag ner o köpte liljor på torget. Två fina fång som jag satte vas när jag kom hem till mamma o pappa. Kommer alltid att förknippa henne med den blomman...

Köpte även tomatplantor att sätta i söderläge så att barnen i slutet av juli kan plocka både gula och röda o mumsa på i trädgården.

Senare på kvällen åkte jag o träffade ett par vänner och tog en öl. Det var trevligt att komma ifrån allt o skratta lite igen. Mycket snack om gamla minnen men visdomsord utbyttes också och det var klart att budskapet om de små bråken, förlåtelse och kärlek hade gått fram till många jag träffade.

En kompis berättade om hur han bråkat med sin sambo och hur han sedan fått ett sms där det stod att hon läst bloggen och att de inte borde bråka.. Jag fick se sms:et och en varm känsla spred sig.

MIN SOPHIE! VAD JAG ÄR STOLT ÖVER DIG! ...iiiiiiiiiih!

Hennes arv och minne lever till stor del tack vare de starka känslor hon förmedlade här! Samtidigt är det en påminnelse om hur mycket jag saknar henne och hennes käcka sätt att vara. Envisheten o rastlösheten som kunde driva mig till vansinne när jag bara ville slappa. Kameran som ständigt skulle fram o dokumentera händelser.. som jag kunde irritera mig på kameran.. och idag... idag finns det inte tillräckligt med bilder i världen...

Omgiven av så fina människor som backar, stöttar och kramas, en liten pojke som älskar sin pappa men ändå så otroligt ensam...


onsdag 30 maj 2012

Först tufft för att sedan bli bättre....

Vaknade med en tung känsla av ensamhet. Kände egentligen inte att jag orkade något alls men fick till slut ändan ur vagnen och gjorde lite idag. 
Chattade med diakonen från kyrkan här nere i Trelleborg och fick lite kraft. Jag samlade mig och ringde en präst jag funderat på och som jag vill ha till Sophies begravning. 
Lyckades också bestämma tid för sagda gudstjänst i Kirsebergs kyrka i Malmö.

 Sophie döptes där en gång i tiden och det känns bra att vi på något vis är i en kyrka som hon hade ett band till.

Senare på kvällen tog jag mig till Svedala där jag hjälpte till med lite småsaker nere på föreningen. Jag behövde komma ut o se lite andra ansikten om än bara för ett par timmar men jag kände i hela kroppen att det gjorde mig gott att träffa alla bekanta, prata, grilla korv o faktiskt tillåta mig själv att skratta o le lite..Ständigt påmind om min Sophie men mer som att hon var där och tyckte det var ok att jag roade mig lite.

Min kära pappa både hämtade och lämnade mig så när det bjöds på en öl så behövde jag inte tacka nej heller. 
Jag är så glad att jag har min familj och alla dessa vänner som hjälper mig genom detta helvete. Även kyrkans diakon som jag tillsvidare kallar "T" har varit till så fantastisk stor hjälp. Redan i fredags när Sophie lämnat oss tog hon tag i mig och lotsade mig genom dagen. I ett kaos av sorg, saknad, ilska och förvirring var hon där och visade vägen med sitt underbara sätt. Räddad... uppdragen till vattenytan igen.

Jag har bestämt mig för att ha en ängel med ett svärd i annonsen. Det känns rätt för min krigarprinsessa.. Eller krigarängel... Saknar dig Sophie.






Min älskade hustru.
Julians underbara mamma.
Vår krigarprinsessa

 Sophie Cerbach Dahl
29:e Juni 1984
har idag den 25 Maj 2012
lämnat oss i stor
sorg och saknad.

Älskad för evigt,
aldrig ensam eller glömd.
Starka tillsammans!

Vi vet att du vakar över
och skyddar oss.
Vår älskade Chopzki!

Rasmus & Julian





<min baby....
/R

tisdag 29 maj 2012

Smärtsamma, fina minnen.

Idag har verkligen varit tuff  för mig och de som råkat i min väg... Jag började dagen med att konstatera att jag har tusen saker och ta tag i. . Försäkringskassan ska ringas. En flytt skall organiseras, begravning skall planeras. Vilken präst ska  vi ha?Jag måste bara få tag i en präst som låter mig spela "Dont Cry" med GnR... När skall den hållas? Vart ska den vara? Allt måste vara perfekt men ändå så anspråkslöst som Sophie hade önskat. Begravningsannons skall komponeras.  Vilka vita o Gula blommor menade hon när hon talade med sin bästa väninna?..... Mitt i allt detta en djup naggande sorg som ständigt gör sig påmind... En liten lapp med en snabbt nedskriven kärleksförklaring i en låda...

"Hej Darling. Har lagt en falafel i kylen minus persilja som du kan mumsa på när du kommer hem från jobb inatt. Glöm inte att pussa på mig när du går o lägger dig."

Tid för reflektion, tårar...Var är du nu?

Jag hittade en lapp Där jag i gengäld hade skrivit.

"Hej Darling, Passade på att diska och torka av ytorna innan jobb, lite kvällsmys.
Älskar dig!"

 Massor av små kärleksfulla små lappar började dyka upp. En markerad med "OBS Kärleksbrev" på utsidan.. Än en gång tårar.. Men nu har jag i alla fall börjat bearbeta. Eller? Håller jag på att begrava mig i organisation för att slippa tänka på annat?

Tanken på att aldrig få Sophie att skratta så att hon kiknar och kisar med sitt ena öga sliter itu mig...

Att skriva här är just nu väldigt tufft samtidigt som jag vet att det hjälper och att jag en dag kommer att kunna visa detta för Julian.

 Musiken pumpar i hörlurarna. Arg/Ledsen musik som ger mig styrka

                                              "Would she hear me if i called her name?"

                                                           Saknar dig Sophie.../R

söndag 27 maj 2012

Saknad....

I fredags morse lämnade min Sophie oss i stor saknad och sorg. Sophie var inte bara min fru utan också min bästa vän och en underbar mor till vår lille Julian. Sophie sov utan smärta och jag fick vara med henne hela vägen. Tidigare på dagen hade jag legat med henne i sjuksängen och pratat bredvid henne trots att hon var sovande. Vet inte om det betyder något men jag sa:  

-De e ok älskling, du får släppa taget. Jag lovar att ta hand om vår son och dina föräldrar. Julian ska få veta hur mycket du älskar honom och att du alltid vakar över oss. Jag vill inte att du ska ha ont längre...De e ok att släppa taget. Vi kommer att klara detta.

Sedan somnade jag hållandes hennes hand bredvid henne.

Jag vet inte om hon hörde men timmarna senare drog hon sitt sista andetag utan ett spår av smärta i ansiktet. Jag vaknade minuterna innan utan förklaring, klarvaken och ängslig. Jag väckte hennes underbara mor som också fick vara där och lotsa henne ut på resan hon nu tagit sig för.. Jag hann säga
- Tack för allt, förlåt för allt. Jag älskar dig! Nu och för evigt!

Min krigarprinsessa hade lämnat oss. Min Chopzki, min nerdie-nerd in arms.
En så oerhört stark människa som kämpat så hårt under denna tid hade förlorat mot denna djävulska sjukdom men hon hade vunnit sin frihet.
Den enda logik jag finner är att det behövdes en krigare i skyarna. En renhjärtad ängel att slåss vid guds sida mot allt som är ont.

Jag vill passa på att från djupet av mitt hjärta tacka er alla som följt och peppat Sophie genom denna svåra tid.

Ni som har följt oss och vår kamp vet också att vi var duktiga på att hitta glädjen i de små sakerna.

Jag ber er att ta tillvara på varje stund ni får med era älskade och berätta varje dag att ni älskar dem. Be alltid om ursäkt om ni sagt något ni ångrar och gå aldrig o lägg er osams. Detta är kanske en av de värdefullaste läxor min fru lärt mig och förhoppningsvis i förlängningen er. 

Med ert goda minne vill jag be er om lov att använda Sophies blogg för att berätta om min och Julians vardag och om hur vi vårdar Sophies minne.. Än en gång tack från djupet av mitt hjärta för ert engagemang, era fina kommentarer, era bidrag och era tårar. Tillsammans klarar vi detta, tillsammans är vi starka!
 /Rasmus

onsdag 11 april 2012

Nu har det blivit långt mellan inläggen här. Dels för att vi har att göra mest hela tiden och dels för att jag snabbt blir trött.


Påsken har varit underbar.
Vi var hos goda vänner i fredags där det bjöds på grillat och där vi fick träffat deras lilla dotter för första gången.
Sen åkte vi till Trelleborg och firade påskafton där och avslutade påskhelgen med god god middag hemma hos min bror.
När jag skrevs ut så bestämde vi tillsammans med sköterskorna och läkarna att vi skulle ta kontakt med kommunen samt med SAH. Dom hjälper till med att med att anpassa hemmet efter mina behov samt erbjuds man sjukvård i hemmet.
Så nu har jag fått tillgång till en stol att ha inne i duschen och en griptång att ta upp saker med eftersom jag inte kan böja mig ner. Larm har vi också kopplar in så ifall det händer något när jag är ensam så är det bara till att larma så kommer dom ut till en.
SAH är dom som erbjuder sjukvård i hemmet. Så nu slipper jag att åka fram och tillbaka till sjukhuset för att tex ta blodprover etc.
Vi har även haft en sjukgymnast här idag som också erbjuder en massa olika saker, och allt sker i hemmet.

Känns tryggt nu med att all den hjälp som erbjuds, och det bästa är att dom kommer hem till en.

Tänkte avsluta med att säga ett stort TACK till alla som skänkt en slant till fonden som nu är uppe i
21 450 kr.
Även ett stort TACK till er som skickat en slant till oss.
Tack; Maggie och Rowan, Maria F, Anna Maria R, Esther, Love, Mammas jobb och Patrik och Pernilla.
Kan säga att pengarna har gått till förlovningsringarna som vi ska hämta imorgon =)

Imorgon ska jag till sjukhuset och få min första cellgiftsbehandling. Känns lite pirrigt då jag inte vet hur jag kommer att reagera på dom. Förhoppningsvis så blir det bättre än förra gången men man vet ju aldrig. ska även på röntgen den dagen. Så imorgon blir det rätt mycket sjukhus för min del.
Jag ska även på Julian första kvartsamtal =)

Tack Jobb för de fantastiska blommorna, superfina!


tisdag 3 april 2012

Tack!

Kan säga att jag är hemma sen i fredags. Det förra inlägget ville inte publicera sig här på bloggen förrän nu i förrgår. Internet är inte vad det ska vara när man ligger på sjukhuset.
Hur som helst så mår jag toppen nu. Är såklart sliten efter att ha varit sängliggandes i ca 7 veckor, men det tar sig och jag återhämtar mig sakta men säkert.

Ville bara lägga upp lite bilder på saker som ni skickat till mig. Det värmer så gott i hjärtat. Tack!

 Tack Sandra, Matteo och Nathalie

Tack Pappa och Mamma

Tusen tack mammagruppen! <3

Även Julian har fått en fin och uppskattad present utav en bloggläsare.
Tusen tack Helén Dahlström!


måndag 2 april 2012

kortison kinder, pelikanhals och svullen mage...

Planen var att jag skulle bli utskriven i måndags efter min permission hemma.
Det gick inte alls som väntat och jag kände mig svagare än på länge. Det var också i lördags som det återigen kom över mig hur sjuk jag faktiskt är och resulterade i ett stort hysteriskt gråtkalas.
På måndagen när jag skulle åka in hade jag redan packat en väska så jag skulle få stanna kvar och det gick bra.
Så nu ligger jag här på avdelningen igen och samlar kraft och känner att det faktiskt blir bättre för varje dag som går.

Så nu ligger jag här på avdelningen igen och samlar kraft och känner att det faktiskt blir bättre för varje dag som går.

Kortisonet som stjäl varenda muskel i mina ben håller dom på att trappa ner. Det är även där jag fått mina nya fina ansiktdrag :(
Jag vet att det inte är hela världen, men när man blir så svullen i ansikte, hals och om magen så känns det inget roligt.

Men nu på fredag är planen att jag ska skrivas ut. Innan dess har vi möte med kommunen om vilka hjälpmedel jag kan behöva i hemmet så som larm etc.
Sen lär jag väl hämta ut världens största påse med mediciner från apoteket också innan vi beger oss hemåt.

Nu ska jag se till att fortsätta vila så jag kan bli redo för fredagen.


(Gammalt inlägg, men postar det ändå eftersom internet krånglade på sjukhuset)

lördag 24 mars 2012

Klockan är strax fem på morgonen och fåglarna kvittrar redan så fint utan för fönsterna.
Operationen i torsdag gick bra och läkaren var nöjd. Dock måste man alltid vänta på svar från den mikrospiskabiten där dom analyserar själva tumören mer noggrant .
Jag har förvånansvärt  inte så ont, och det minns jag från förra gången också. Det är bara dränaget som transporterar bort sårvätskan som vi väntar på, ju mindre där är så är chansen för hemgång och utskrivning större.

Imorgon är det redan på tal att gå på permission och sen förhoppningsvis lämna denna säng under måndagen!
Äntligen lite närmre ljuset.

(Detta inlägg skrev jag i fredagsnatt men ville inte publicera sig förräns nu. Kan säga att jag är hemma med min prinsar och ska bara dit på måndag för utskrivning och genomgång av fortsatt behandling)
Klockan är strax fem på morgonen och fåglarna kvittrar redan så fint utan för fönsterna.
Operationen i torsdag gick bra och läkaren var nöjd. Dock måste man alltid vänta på svar från den mikrospiskabiten där dom analyserar själva tumören mer noggrant .
Jag har förvånansvärt  inte så ont, och det minns jag från förra gången också. Det är bara dränaget som transporterar bort sårvätskan som vi väntar på, ju mindre där är så är chansen för hemgång och utskrivning större.


Imorgon är det redan på tal att gå på permission och sen förhoppningsvis lämna denna säng under måndagen!
Äntligen lite närmre ljuset och massa att ta igen tid med lilleman och Rasmus.


Håret sitter inte där det ska längre och peruken har blivit invigd.. Kortisonet har också hjälp till med att skapa mig en helt ny ansiktsform samt en svullen mage. Nu leder snart denna morsan över Jullemulles socka sinder iallfall:)
Men det är smällar man får ta, ni känner förhoppningsvis igen mig ändå.


Helgen är förtillfället oplanerad och det känns bra. Vi får ta det som det kommer och hittat på saker efterhand som något lockar. Jag önskar dock att solen kunde visa sig så man kan sitta på balkongen och njuta.


För ett par dagar sen så började jag skriva en lista över små saker som jag skulle vilja göra, sånt man kan göra i princip när som helst.

Jag vill åka till skogen med Julians alla kusiner, grilla korv och har varmchoklad på termosen
Åka in till Zoo
Ha en mysig fika nu när våffeldagen närmar sig
Titta efter förlovningsringar och börja spana så smått på klänningar
Unna oss en helkväll på Lemongrass (restaurang i Malmö)
Åka med Julian till Leoslekland
Äta fondue någonstans, eller ta fram grillen för första gången i år.


Det är mycket önskemål kring just mat, men när man väl har fått upp aptiten efter så många veckor här så står det ganska så högst upp på listan :)


Jag får väl försöka mig på en sista liten tupplur så man håller sig pigg under dagen.

onsdag 21 mars 2012

Operation och giftas tankar

Imorgon klockan 13.00 är det dags för operation.
Jag känner mig ganska så lugn änsålänge. Jag vill ju bara att det ska bort från min kropp.

Mamma och pappa har varit här i princip hela dagen och hållt mig sällskap och lite senare så kom även min bror Marcus och Rasmus hit.
Jag blev förflyttad under min permission till ett rum med tre bäddar istället för enkelrummet vi hade.
Men det funkar bra såhär också tycker jag.
Jag hoppas bara att jag kan få sova en hel natt. Oftast så somnar jag av mig själv men sen vaknar jag till och från hela natten och får ingen sammanhängande sömn.


Vill tacka alla som har skänkt en slant i mitt namn till cancerforskningen, samt ni som satt in pengar på mitt personligakonto.
Kan berätta att vi går i giftas planer så varenda krona som kommer in där kommer att gå till vårt bröllop.
Detta är något vi funderat över ett tag, men sen jag blev sjuk så känns det ännu mera angeläget att göra det nu.
Julian ska veta att hans föräldrar verkligen älskade varandra.

tisdag 20 mars 2012

Kontonummer

Hej!

Jag fick många frågor kring att jag hade lagt upp mitt kontonummer på sidan. Ifall det fanns någon risk att någon obehörig skulle kunna ta pengarna.
För säkerhetsskull så ringde jag till banken och hörde mig för.
Kvinnan på banken såg ingen fara alls med detta men att jag självklart ska flytta pengarna efterhand som de kommer in.

Kan också berätta att mina fina svägerska Daniella har öppnat ett konto i mitt namn där man kan skänka pengar till själva cancerforskningen.
Ni får länken här sålänge tills jag listat ut hur man gör för att det ska hamna en fin ikon på min bloggsida.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=6215

Tack åter igen för allt <3