Det hela vart ju inte bättre av att jag är in i helvete förkyld och sedan en månad har slutat röka. Rethosta någon?
Jag lovade Sophie och migsjälv att sluta röka så fort saker och ting lugnat sig. Visste inte då vart saker och ting var på väg. Eller ville inte veta åtminstone. Hjärnan har en oerhörd förmåga att blockera sanningar vi inte vill veta av.
Så ok, dagen har inte varit bra. Vid matbordet fick Julian se mig ledsen.. Inte mitt stoltaste ögonblick. Julian med sitt underbara sätt satt och filade på min arm och frågade om jag var ledsen. - Ja pappa saknar mamma så mycket idag att han blir ledsen" Svarade jag. Julian fann sig snabbt och började spexa. Det hela resulterade i ett utspillt glas med mjölk.
Senare satt vi i soffan och Julian hade fått sitt lördagsgodis. Dessutom var Pippi i tvrutan så kvällen var räddad.
Jag var fortfarande rätt så uppriven och min lille hjälte erbjöd mig sin "nutt" som tröst. Underbara goa lille påg. Det gjorde vi bra älskling. Men så kom er det ifatt en, halva föräldrahemmet är borta. Jag vill inte vara själv. Jag vill inte vara stark, jag orkar inte en hel vecka. Fan också! Jag vill ju bara ha dig här!
Igår hade vi urnsättning. Gravstenen var på plats och solen sken. Så tungt, så tungt... Fick fikat med svärmor och svärfar också och bestämt att lilleman ska vara hos dem nästa helg. Det kommer att göra honom gott. Han älskar verkligen att vara hos dem.
Älskade Chopzki. Idag är det tre månader sedan du lämnade oss och vissa dagar mår jag bra, andra dagar som idag stirrar jag tomt uppåt ur avgrunden och hoppas, hoppas att du ser oss. Hoppas att jag ska klara av vardagen med vår son. Hoppas att jag ska finna viljan. Idag fanns den inte här. Idag för första gången fann jag mig själv tänkande att det hade varit enklare att ge upp. Jag saknar dig så mycket. Underbara älskade, älskar dig Forever-ever and ever-ever! /R
 |
Du kommer hitta styrkan att klara er vardag. Hon vakar över er, tro mig, var vet jag inte men en mamma slutar aldrig vaka över sitt lilla barn. Stor styrkekram från en annan mamma
SvaraRaderaJag känner inte dig, men jag känner med dig så otroligt mycket och tänker ofta på dig och din familj. Jag önskar att jag kunde krama dig och ta en del av din smärta och få den att försvinna... All styrka till dig! Det kommer en bra dag snart.
SvaraRadera*styrkekram*
SvaraRaderaJag känner dig inte men känner ofta att jag vill lyfta bort en del av din smärta och ta den själv. STORA varma kärleksfyllda kramar som kommer från hjärtat till er alla i sophies närhet
SvaraRaderaMathilda
Många kramar till dig Rasmus! Vilken oerhört vacker sten! / hälsningar från Christina i Svedala
SvaraRaderaRasmus, jag förstår att det hade varit lättare att bara ge upp men jag tror bestämt att det lever en krigare i dig!
SvaraRaderaDet finns en framtid om än att den förtillfället är väldigt svår att se.
Massa styrka och kärlek till dig och Julian!
"Ge upp"...? Du har en fin liten son att "ge upp" finns inte på kartan...!!!! Om du är så låg borde du nog fundera på att få proffs-hjälp tills du mår bättre!
SvaraRaderaIdag har det varit en tung dag-urnsättning river upp den lilla yta man lyckats skrapa ihop...( så tycker jag det varit för mig) Men i morgon är en annandag och den dagen kan bara bli bättre..
SvaraRaderaTänk vilken klok liten pojke du har-han försöker trösta dig när sorgen blir för stor....
Du kommer inte att ge upp-ibland blir det bakslag-livet är sånt men sakta kommer du att hitta din väg att gå tillsammans med din lille Julian!
Kärlek och kraft till dig och lille Julian!
mariab
Rasmus.... Skickar en BamseTurbo kram till dig!!! Du kommer att fixa det!
SvaraRaderaAtt du saknar henne så, att du älskar henne så, det ger mig hopp om kärleken och människorna. Fina människa, jag önskar dig och din lille son allt gott! Tiden läker, den gör faktiskt det, men det TAR tid och det är som det ska. KRAM
SvaraRaderaFinaste Rasmus du är så fantastisk. Att du är ledsen och visar det för Julian är inget fel. Sorgen måste få komma ut. Det kommer sämre dagar och bättre dagar. Ett litet steg i taget. Kramar Pernilla
SvaraRaderaKämpa på fina du! Klart hon ser er, hon är med hela tiden.
SvaraRaderaKram
Käraste Rasmus!
SvaraRaderaJag tror bestämt det är dags för oss att träffas.
Jag vill inte skriva här utan vill prata med Dig öga mot öga, Du vet. Krama goe Julian som på sitt sätt förstår och som på sitt sätt hjälper Dig. Tänk bara att han ville ge Dig sin tröst. Underbart. i Julian har Du också Sophie.
ring mig Ramus, hemma eller på jobb så tar vi en kopp kaffe.
Kram från din gamla konfledare
Massor med kärlek och varmaste kramar till er <3
SvaraRaderaÅh , det är så tungt att försöka plocka ihop skärvorna när de gått sönder .Och när skärvorna var ens liv då blir det övermäktigt , lägg till att det plågar och gör ont . Men med tiden så sakta , sakta finner man ngt att limma ihop det med.Lär sig leva med att det blir aldrig detsamma igen , och att det gör ont ...men man lär sig också skratta igen .
SvaraRaderaErt liv är så overkligt och du behöver tröst , en älskad är borta och det liv som ni planerade för blev inte så som ni ville .
Drick kaffe med din gamla konfledare och lev varsamt och vila i alla nära som du har . Du är trygg .
Har min hand runt ditt hjärta ..
Du skriver så oerhört fint Rasmus! Hittar inga ord och vet inte vad jag ska skriva för att det ska hjälpa. Kämpa på, du är världens bästa pappa för Julian, glöm inte det. Även om inte Sophie finns med er mera så kan ingen ta ifrån dig era minnen ihop. Dem har du i ditt hjärta för alltid. Kram
SvaraRaderaKära Rasmus, gör så ont i hela mig önskar jag kunde ta din sorg o smärta o bära den åt dig om så bara för en liten stund! Du är en fantastisk pappa, du kommer orka o du kommer inte ge upp, just för att du är pappa till en helt underbar liten grabb som också älskar o behöver sin pappa lika mycket som du älskar o behöver Julian!!! När allt blir övermäktigt ska du be dina nära o kära om lite stöd o hjälp, för det vet jag att de både vill och gärna gör för dig!! Ta en kaffe med din konfledare o få ut lite av det tunga!!! Många varma stora kramar o du Rasmus du är sååå bra o du kommer igen detta, du gör det tillsammans med dina nära! Var rädd om dig o er, ni finns i mina tankar..ofta!!! Hälsn Anna i Solna
SvaraRaderaÄven om det är tungt vissa dagar så kommer du inte att ge upp på grund av din son.
SvaraRaderaDet får du inte, det finns kanske någon du kan kontakta när det är tungt så du kan sätta ord på det, det har inte gått så lång tid ännu. Det är helt naturligt att ha både bättre och sämre dagar.
Kära du...en sorg går inte över så där bara...det tar lääänge...gick själv igenom en sorg, inte samma som du men en sorg ändå...ville veta hur länge det tar...fick svar att det är olika för alla människor...ville ha ett svar..ett mål...hur länge måste man må så dåligt och sörja såå...Tyckte det bästa svaret jag fickvar att: första året handlar bara om att överleva...sedan blir det sakta bättre...stämde för mig i alla fall. Tillåt dig att sörja och må skit...det blir bättre men...det tar olidligt länge..Njut av dina bättre dagar och tänk på dem då du har dåliga dagar...efter en tid blir de bra dagarna fler...Man kan må bra i månader för att sedan falla ner i träsket igen men...efter en tid kommer man allt snabbare upp för varje fall...Det blir bra en dag, tro mig...ha tålamod..Kram
SvaraRaderaTusen kramar till dig...
SvaraRaderaHej Rasmus,
SvaraRaderaNä, nu går det bara inte längre. Har följt ER blogg under våren och säger nått liknande som din "gamla konfledare". Behöver du någon utomstående men ändå inte att prata med, om vad som helst, så finns jag här, på fb, eller mobil (Danni vet).
Stor kram till dig och din goe lille son.
Micke
Förtvivlan är vad du känner som jag tolkar ditt inlägg...
SvaraRaderaGravstenen på plats & urnnedsättning. Inte är det konstigt att du "bryter ihop" och får dåliga dag/dagar.
Det är starkt av dig att du kan sätta ord på hur du känner dig!
Minns de bra dagarna och låt de dåliga och jobbiga bara passera.
Att Julian såg att du var ledsen är inget fel alls tycker jag. Du är ledsen för att hans mamma inte får vara med er längre - saknad. Jag tror snarare det är bra för er lille gosse att få se hur hans pappa känner sig. Ärliga känslor förstår barn bättre än vi tror är min erfarenhet.
Rasmus - du är enormt duktig i din sorg och i din kamp för att orka med att skapa ett liv utan Sophie.
//Elisabeth W
Åh vad jag känner med dig! Kanske det är lättare för Julian att sörja om han ser dig släppa fram dina känslor. Se bara upp så att han inte tar på sig ansvaret för att göra dig glad. Det är svårt att veta hur man ska göra när det gäller de små. Jag tycker att du klarar situationen väldigt bra med tanke på hur oerhört smärtsamt det måste vara. Jag tänker på er ofta.
SvaraRaderaStyrkekram!
Jag har aldrig tidigare skrivit något inlägg men känner att jag vill skriva några rader nu.. Hittade din blogg via "jag är Elisabeth" som jag har följt länge. Tyvärr har hon ju oxå lämnat jordelivet nu :(
SvaraRaderaJag började läsa sin blogg precis efter att ni mist Sophie.
Jag har själv en son som är 3 år och jag kan bara föreställa mig den sorg och förtvivlan Sophie kände över att behöva lämna er..
Jag är så ledsen att du och Julian tvingas gå igenom den här sorgen och saknaden..
Ni finns i mina tankar...
Har tittat tillbaka lite i Sophies blogg. Vilken vacker kvinna! Jag förbannar den hemska sjukdomen som tr så många människors liv :((
Styrkekramar Angelica
Hej min vän, det känns så jävla bra att ha kommit hem och att vi kan vara närmare varandra igen. Jag är ledsen att du har haft det tungt i helgen. Vi kan väl hitta på något snart.
SvaraRadera/M
Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mej vad du behöver gå igenom, stor kram! Kämpa på, följ sorgen och tillåt dej att ha dåliga dagar. Håll inte inne med tårarna, låt de komma när du behöver. Så småningom kommer de bra dagarna komma oftare för att sedan stanna, dina minnen med Sophie kommer alltid finnas kvar. Hon finns alltid hos er! Kramar i massa /Johanna
SvaraRaderaTusen och åter tusen styrkekramar till dig o eran rara son!
SvaraRaderaVilken fin gravsten, Kan verkligen förstå att det känns som ett helvete ibland och att vissa dagar är bättre än andra. Kommer aldrig förstå hur just du känner i din sorg men en sak har jag lärt mig av min egen och det är att man måste låta känslorna komma och inte försöka vara för stark ....... att det gör ont och att det känns jävligt är okey och det är naturligt. Så småningom kommer dom bra dagarna bli fler och fler och dom dåliga färre och färre. Du är värd allt gott och jag tänker på dig och din son ofta. Stor kram // Peter
SvaraRaderaHoppas så att du har rätt.. Allting verkade gå bättre för en vecka sedan bara. Så kastas man ner i avgrunden utan förvarning. Denna gången var djupare än någonsin. Har tagit kontakt med primärvården nu och ska få träffa någon som kan hjälpa mig./R
RaderaRasmus!
SvaraRaderaJag förstår fina tankar och sänder dig extra styrka nu när du mår som sämst!
Säger precis som många andra att söka hjälp så du får prata av dig!
Styrkekram Sofie
Skickar många varma styrkekramar!
SvaraRaderaKramar om
ja, du....du har det tufft nu....och säkerligen kommer Ditt mående åka berg-och-dalbana ett bra tag framöver.....njut av och ta vara på de fina måbra-stunderna med sonen, familjen och vännerna...den kraft och stöd du kan få av dem gör säkerligen så att Du klarar de tunga stunderna bättre, men tänk också på att Du kan söka professionell hjälp om sorgen blir alltför tung att bära, vissa söker via sin Hälso/vårdcentral, vissa söker upp en bra präst....ENSAM ÄR INTE STARK.....Ta hand om Dig på alla sätt och vis, krama din goa son...som verkligen är lik Dig/ Styrkekramar till dig/ C
SvaraRaderaJag riktigt känner hur mörk och djup din håla är. Måste kännas så hopplöst ibland. När man är i hålan känns det ju som att det alltid känns mörkt och hopplöst. Men det är det inte, sista inlägget var ljust och fint! Det kommer igen R , bara håll ut och låt dig må pisse pung. Det kommer fler ljusa dagar!!
SvaraRaderaDu ÄR stark även fast du känner dig svag ibland... Din goe son har tur som har dig som Pappa. Det är mörkt nu men vad bra av dig att ta hjälp! Det är styrka....! Kram Jenny
SvaraRaderaVilken fin son du verkar ha Rasmus! Och du är stark som klarar skriva. DU är värdefull - det vet du va? Kram, Christina <3
SvaraRadera