Tårar.

Ikväll gråter jag när jag ser bilden på Sophie  som hänger vid sängen här hemma. Tänker så på vad som kunde varit just idag. Vet inte varför men tårarna är välkomna. För första gången sedan de antidepressiva tog över känner jag mig levande igen. Jag vill gråta. Jag vill visa min sorg för henne var hon än är, för er och resten av världen. Sophie lämnade oss alldeles för tidigt och det är helt enkelt inte ok. Vi Kan skicka folk till månen. Vi planerar permanenta bosättnimgar på Mars. Vapenteknologin och forskningen bakom får så många anslag att man häpnar? Med den typen av anslag skulle cancergåtan vara löst. Det är min fasta övertygelse.
Häromdan var det alltså  månader sedan jag satt där. Knäckt, en bruten man och vad har hänt på fem månader? Jag vet i ärlighetens namn inte. Är jag mer självständig? Nej.... Det tar emot att skriva detta men jag tror inte att jag skulle klara det själv än. Men en dag. Jag fortsätter att gömma mig i låtsasvärldar på kvällarna. Jag räddar världar eller krigar i galaxer istället för att ta mig ut och röra mig. Men jag trivs med mina vänner på andra sidan jorden. De är min trygghet just nu. Det kommer att gå i vågor de förstår jag. Idag tog vi ett steg bakåt men vi ger inte upp. Många kramar till er /R

Huu!  Ni vet redan att den sista tiden varit turbulent för min del. Men den förbättring jag skrev om i mitt senaste inlägg har fortsatt att göra sig gällande. Jag känner mig stabil, har trevligt på jobb och framförallt så skrattar jag. Jag vet att julen blir jobbig. Skitjobbig om jag ska vara ärlig. Men jag orkar inte ta med det i beräkningarna nu. Jag får helt enkelt lita på att mina närmsta fortsätter att vara precis så underbara som de är  just nu :)
Att julen blir jobbig har väl aldrig varit någon hemlighet. Sophie hade mycket väl  kunnat vara i julestämmning året runt om det inte vore för andra högtider som kom i vägen ;) Hon älskade att pynta inför högtiderna men inget gick upp emot inför julen. Vid detta laget såhär i slutet på oktober så hade vi förmodligen haft 15-20 presenter till de små klara i våra skåp. Vi hade också varit ett Ullaredsbesök Rikare... eller fattigare om man ser på det ur ett manligt perspektiv ;) Jag hade som vanligt fått bromsa pepparkaksbak och andra för juletiden så typiska saker. Vilket får mig att fundera på hur  viktig hon var i familjedynamiken. Jag ogillar pynt, kan inte baka och är värdelös på att inhandla presenter. Det jag bromsade och det jag förr hade jag kunnat offra min syn för idag.  Hade jag kunnat å hade jag bytt plats med henne utan att blinka.
Julen blir tuff och det tänker jag inte mörka. Men vi kommer att ta oss igenom det jag och Julian. Inte ensamma, å nej! Jag har Min familj, mina vänner och jag har er som så tålmodigt väntar på en uppdatering. Tack ska ni ha alla ni underbara där ute NI är min styrka! Glöm aldrig det. Tack/R

10/10

Känns som det var evigheter sedan jag skrev något över huvud taget. Sedan jag började med antidepressiva så har tyvärr min förmåga att formulera mig i text varit obefintlig. Samtidigt har jag känt att jag borde uppdatera er å något vis. Tillsammans med psykologen har min medicin verkligen börjat hjälpa och jag känner att biverkningarna börjar släpa taget om mig nu. Hoppas kunna komma igång och skriva lite mer regelbundet nu igen. Sprid ordet ;)

Jag tar mig ofta till kyrkogården, sitter och pratar lite med min älskade. Det slog mig häromdagen att  det nog är det enda stället man kan sitta o prata med en sten utan att folk kollar snett på en :)
Känns skönt att sitta där och bara ventilera sig liksom. Som jag saknar henne. Det kommer jag alltid att göra. Men nu kan jag hantera smärtan bättre. Att be om hjälp var verkligen det starka att göra.

Julian växer så det knakar! Han är så förståndig men ändå busig på samma gång. Jag önskar så att saker och ting var annerlunda, att Sophie fik uppleva allt detta underbara med honom.
Tack alla ni som stöttat och peppat! Ni är fantastiska. Tillsammans är vi starka på riktigt!
Kram!

Kör en favorit igen :)

/R