Jag står här ödmjuk, blottad och varm inombords...

Tonerna av Tokyo sunrise med LP seglar elegant ut  ur högtalaren på min padda samtidigt som jag för första gången på ett bra tag skriver igen. En av få låtar som rent spontant fått mig att börja lipa. Inte av sorg utan av glädje. Tänk vad mäniskan kan prestera, vilka känslor hon kan väcka i en annars djupfrysta själ med endast sin stämma. Vilken röst...  Gång på gång under resans gång har jag blivit påmind om vilken oerhörd kraft den enskilda individen besitter och Idag fick jag än en gång  se hur även kollektivet kan omfamna och lyfta en..

Idag satt jag på cancergalan med fjärilar i magen. "Herre jösses vad gör jag här" , tänkte jag samtidigt som första inslaget drog igång och tårarna började rinna. Så fint och sorgligt och hoppfullt på en och samma gång. Där satt jag och kände igen mig i ångesten detta unga par måste känna. "Herregud de berättar min historia i sin egen". Skillnaden är att  de ska klara sin kamp. Det beordrade jag dem när jag tårfylld fick en chans att omfamna dessa för mig tills nu helt okända mäniskor. De ska segra där vi blev tvugna att kapitulera. För så nära lösningen är vi. så nära att det känns retsamt.. gäckande...

Jag var inte redo när det var dags för "mitt" inslag.  Jag hade såklart fått se det innan men det tidigare inslaget hade satt mina kännslor i gungning.. jag såg mig omkring och noterade folks reaktioner och så brast det för mig. Så fint och så värdigt...
Mobilen fick fnatt och ert stöd började trilla in. Så många som skrev så fina små meddelanden till mig.. Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta men jag kan säga en sak. Idag kände jag ert stöd. Mitt i allt lipande gjorde det konstanta vibrerandet från min stackars mobil att jag kunde fönimma ert stöd, ert engagemang och er kärlek. Ni vet vilka ni är. Ni är många, ni är starka och ni är underbara. Jag älskar er, ovillkorligt. Tack för att ni finns. Medans jag avslutar detta lilla inlägg singlar tonerna av nostalgia locomotive ut ur ovan nämnda högtalare. Passande,  tycker jag medan mina ögon känns tyngre. Ett leende på läpparna sprider sig. Idag var vi starka tillsammans.
Tack och åter tack för att ni finns.
/R

Ett år...

Igår var det alltså den dagen... Årsdagen. Visste väl inte hur det skulle bli mer än att det skulle bli jobbigt. Det var jobbigt fast med de mest fantastiska ljuspunkter man kan tänka sig. 

Var blödig redan på morgonen när jag vaknade. Bilder på Sophie tillsammans med kärleksfulla hälsningar hade redan börjat dyka upp i nyhetsflödet på fejjan. Man visste att man inte var ensam om saknaden men det blev så påtagligt igår. Så fantastiskt att se hur hon berörde sin omgivning och gör än idag. Tårarna rann.

Kan knappt fatta att det gått ett år. Ser med ett litet leende på läpparna på mig själv. För ett år sedan en bruten man... För nio månader sedan en mager och deprimerad skugga av sitt forna jag. Arg på livet, på Gud och på mig själv. För mitt liv hade jag bytt mot hennes i ett ögonblick.

Tvivlande... Jag tvivlar fortfarande. En allsmäktig Gud skulle inte göra såhär.. Tre månader sedan. Nyfiken och med framtidstro.

Jag läste igenom statusraderna gång på gång under dagen. Ledsen och glad på samma gång. Ljusglimt... Tog mig ner till blomsteraffären och köpte två fina hjärtan till graven, skrev min lilla kärleksförklaring och körde mot Malmö och kyrkogården. Önskar ni kunde uppleva friden jag finner där. Så fint och fridfullt där är nu när sommaren gör sitt intåg. 

Jag satt en bra stund och kunde för första gången på länge släppa handbromsen på riktigt. Så skönt att kunna gråta ordentligt och skita i vem som ser. 

Sedan körde jag och åt god middag med svärföräldrarna, svågern och den sidan av vår familj. Självklart var vår älskade Julian också med. Han har spenderat helgen hos mormor och morfar. Något han uppskattar lika mycket  som morföräldrarna gör.

Kom hem till ett tomt hus och bestämde mig för att inte sitta och uggla utan tog mig ner till puben och kikade på lite fotboll. Träffade trevligt folk som bjöd med och så snavade man innanför dörrarna vid halv fyra. Halvdöd men mer levande än på länge. Tack <3 

Nu ska jag väcka Julian. Han sover tryggt middag här bredvid mig. /R

Det ljusnar.

Det känns lite konstigt att skriva inlägg efter så lång tid. Ni som följt Sophies och efter hennes bortgång min blogg vet ju allt som hänt. När jag fick antidepressiva utskrivna så kunde jag äntligen bromsa den nedåtgående spiral jag var i. Jag kunde så smått fungera i vardagen.  Men jag märkte också hur hämmad man blev på andra plan.  Orden slutade komma till mig. Jag kunde helt enkelt inte formulera mig, sätta ord på känslorna. Därför mina kära vänner har jag inte skrivit.

Men idag är en annan dag och jag tänkte på er. Alla ni som så tappert följt oss på vår vandring.
Till er vill jag säga att jag är tacksam för varenda en av er. Jag vill fortsätta där jag slutade, berätta om Julians och min vardag.  Jag vill berätta för er att nu ser jag ljust på framtiden. Sakna kommer jag aldrig sluta göra men ilskan och hopplösheten lägger sig  och kvar blir de fina minnena. Precis som så många av er sa åt mig att det skulle bli en dag.

Julian växer så att det knakar. Vetgirigheten varvas med trots så intensiv att jag ibland funderat på att rymma. Men mest av allt är han helt underbar min lille prins. Vår lille prins. Julian har pratat mycket om sin mamma på sista tiden. Något som fick lärarna att be honom ta med en bild så att han också kunde visa p berätta om sin mamma. Han hade också med sig lapptäcket med bilder på han och hans mamma tillsammans. Var inte där och såg det själv men fick höra att han var mycket stolt. Lilla starka pojke du förstår inte  stolt jag blir. Klart att det blir påtagligt att situationen är orättvis. Ett hugg av sorg söker sig upp till ytan och ögonen tåras. Saknar dig älskling. Men jag rör mig vidare precis som du ville /R

Tårar.

Ikväll gråter jag när jag ser bilden på Sophie  som hänger vid sängen här hemma. Tänker så på vad som kunde varit just idag. Vet inte varför men tårarna är välkomna. För första gången sedan de antidepressiva tog över känner jag mig levande igen. Jag vill gråta. Jag vill visa min sorg för henne var hon än är, för er och resten av världen. Sophie lämnade oss alldeles för tidigt och det är helt enkelt inte ok. Vi Kan skicka folk till månen. Vi planerar permanenta bosättnimgar på Mars. Vapenteknologin och forskningen bakom får så många anslag att man häpnar? Med den typen av anslag skulle cancergåtan vara löst. Det är min fasta övertygelse.
Häromdan var det alltså  månader sedan jag satt där. Knäckt, en bruten man och vad har hänt på fem månader? Jag vet i ärlighetens namn inte. Är jag mer självständig? Nej.... Det tar emot att skriva detta men jag tror inte att jag skulle klara det själv än. Men en dag. Jag fortsätter att gömma mig i låtsasvärldar på kvällarna. Jag räddar världar eller krigar i galaxer istället för att ta mig ut och röra mig. Men jag trivs med mina vänner på andra sidan jorden. De är min trygghet just nu. Det kommer att gå i vågor de förstår jag. Idag tog vi ett steg bakåt men vi ger inte upp. Många kramar till er /R

Huu!  Ni vet redan att den sista tiden varit turbulent för min del. Men den förbättring jag skrev om i mitt senaste inlägg har fortsatt att göra sig gällande. Jag känner mig stabil, har trevligt på jobb och framförallt så skrattar jag. Jag vet att julen blir jobbig. Skitjobbig om jag ska vara ärlig. Men jag orkar inte ta med det i beräkningarna nu. Jag får helt enkelt lita på att mina närmsta fortsätter att vara precis så underbara som de är  just nu :)
Att julen blir jobbig har väl aldrig varit någon hemlighet. Sophie hade mycket väl  kunnat vara i julestämmning året runt om det inte vore för andra högtider som kom i vägen ;) Hon älskade att pynta inför högtiderna men inget gick upp emot inför julen. Vid detta laget såhär i slutet på oktober så hade vi förmodligen haft 15-20 presenter till de små klara i våra skåp. Vi hade också varit ett Ullaredsbesök Rikare... eller fattigare om man ser på det ur ett manligt perspektiv ;) Jag hade som vanligt fått bromsa pepparkaksbak och andra för juletiden så typiska saker. Vilket får mig att fundera på hur  viktig hon var i familjedynamiken. Jag ogillar pynt, kan inte baka och är värdelös på att inhandla presenter. Det jag bromsade och det jag förr hade jag kunnat offra min syn för idag.  Hade jag kunnat å hade jag bytt plats med henne utan att blinka.
Julen blir tuff och det tänker jag inte mörka. Men vi kommer att ta oss igenom det jag och Julian. Inte ensamma, å nej! Jag har Min familj, mina vänner och jag har er som så tålmodigt väntar på en uppdatering. Tack ska ni ha alla ni underbara där ute NI är min styrka! Glöm aldrig det. Tack/R

10/10

Känns som det var evigheter sedan jag skrev något över huvud taget. Sedan jag började med antidepressiva så har tyvärr min förmåga att formulera mig i text varit obefintlig. Samtidigt har jag känt att jag borde uppdatera er å något vis. Tillsammans med psykologen har min medicin verkligen börjat hjälpa och jag känner att biverkningarna börjar släpa taget om mig nu. Hoppas kunna komma igång och skriva lite mer regelbundet nu igen. Sprid ordet ;)

Jag tar mig ofta till kyrkogården, sitter och pratar lite med min älskade. Det slog mig häromdagen att  det nog är det enda stället man kan sitta o prata med en sten utan att folk kollar snett på en :)
Känns skönt att sitta där och bara ventilera sig liksom. Som jag saknar henne. Det kommer jag alltid att göra. Men nu kan jag hantera smärtan bättre. Att be om hjälp var verkligen det starka att göra.

Julian växer så det knakar! Han är så förståndig men ändå busig på samma gång. Jag önskar så att saker och ting var annerlunda, att Sophie fik uppleva allt detta underbara med honom.
Tack alla ni som stöttat och peppat! Ni är fantastiska. Tillsammans är vi starka på riktigt!
Kram!

Kör en favorit igen :)

/R

Ett tag sedan..

Att försöka förmedla exakt hur jag har mått den senaste tiden vore omöjligt. Har brottats med allt ifrån total förtvivlan när jag tänker att jag aldrig ska få träffa min älskade igen. Hopplöshet när jag känt hur det aldrig kommer att kännas bra igen. Mindervärdeskomplex när jag känner  att jag inte klarar av Julian helt själv, vill inte helt enkelt. Blir så ledsen bara av att se en bild på Sophie, hennes röda läppar och hennes isblå underbara ögon. Kommer jag någonsin att kunna titta på dem utan att det känns som att en kniv körs in i hjärtat?
Stackars Julian förstår inte mitt missmod och mina plötsliga gråtattacker. De kan ske medans vi leker och har roligt eller när jag för en gångs skull lyckas få honom att se en film med mig. Klart att han inte förstår då. Vi hade ju kul!
Jag ar i alla fall börjat ta tag i saker och ting. I torsdags kändes det som att det helt enkelt inte skulle fungera länge till.
Ordnade så att jag fick träffa min läkare. Han kunde tydligt se det många sagt till mig och som man aldrig vill tro. Att jag gått från sorgereaktion til klinisk depression. Något jag helt enkelt inte klarar att ta mig ur på egen hand. Psykolog är inkopplad, ångestdämpare utskrivna och jag har börjat på antidepressiva.  Kan knappt fatta det, jag som skulle klara detta. Jag som tyckte saker och ting såg lite ljusare ut. Känns riktigt skitigt att behöva detta.

Håller på att skriva en text åt ung cancer som de kan tänkas publicera. Skrev 2500 ord över ett par timmar och skickade iväg för att få lite feed-back. Skrev det som ett brev till Sophie  med saker bara hon visste om mig. Nu vet åtminstone en till men jag tror att jag vill ändra lite. Vissa saker ska kanske vara hemliga. Vissa saker  gör ingen nytta i dagens ljus. Hur som helst ska brevet till Sophies viloplats. Hon ska få läsa hur lycklig hon gjorde mig. Hur oerhört ledsen jag är just nu. Hon ska få veta att mitt löfte om att inte leva ensam och olycklig är så svårt att hålla och ens tänka på just nu. Ingen kvinna i hela världen kommer kunna mäta sig med henne. Det är vad jag måste övervinna alltså? Mina största rädslor..

Jag är så tacksam för både mina och Sophies föräldrar. Jag vet att svärmor och svärfar kämpar med sitt och ändå finner de tid till att trösta mig. Sophies mor har precis börjat jobba igen och det verkar som att det gör henne gott. Själv brottas jag med en massa dåliga minnen på min arbetsplats, all ångest jag kännt när jag väntat på besked om olika hemska saker. Kommer att fortsätta halvtid för att komma ut ur huset men jag undrar om det någonsin kommer att kännas helt ok... borde jag sadla om? Plugga till något annat?
/R

Saknar oss älskade krigarprinsessa!