onsdag 30 maj 2012

Först tufft för att sedan bli bättre....

Vaknade med en tung känsla av ensamhet. Kände egentligen inte att jag orkade något alls men fick till slut ändan ur vagnen och gjorde lite idag. 
Chattade med diakonen från kyrkan här nere i Trelleborg och fick lite kraft. Jag samlade mig och ringde en präst jag funderat på och som jag vill ha till Sophies begravning. 
Lyckades också bestämma tid för sagda gudstjänst i Kirsebergs kyrka i Malmö.

 Sophie döptes där en gång i tiden och det känns bra att vi på något vis är i en kyrka som hon hade ett band till.

Senare på kvällen tog jag mig till Svedala där jag hjälpte till med lite småsaker nere på föreningen. Jag behövde komma ut o se lite andra ansikten om än bara för ett par timmar men jag kände i hela kroppen att det gjorde mig gott att träffa alla bekanta, prata, grilla korv o faktiskt tillåta mig själv att skratta o le lite..Ständigt påmind om min Sophie men mer som att hon var där och tyckte det var ok att jag roade mig lite.

Min kära pappa både hämtade och lämnade mig så när det bjöds på en öl så behövde jag inte tacka nej heller. 
Jag är så glad att jag har min familj och alla dessa vänner som hjälper mig genom detta helvete. Även kyrkans diakon som jag tillsvidare kallar "T" har varit till så fantastisk stor hjälp. Redan i fredags när Sophie lämnat oss tog hon tag i mig och lotsade mig genom dagen. I ett kaos av sorg, saknad, ilska och förvirring var hon där och visade vägen med sitt underbara sätt. Räddad... uppdragen till vattenytan igen.

Jag har bestämt mig för att ha en ängel med ett svärd i annonsen. Det känns rätt för min krigarprinsessa.. Eller krigarängel... Saknar dig Sophie.






Min älskade hustru.
Julians underbara mamma.
Vår krigarprinsessa

 Sophie Cerbach Dahl
29:e Juni 1984
har idag den 25 Maj 2012
lämnat oss i stor
sorg och saknad.

Älskad för evigt,
aldrig ensam eller glömd.
Starka tillsammans!

Vi vet att du vakar över
och skyddar oss.
Vår älskade Chopzki!

Rasmus & Julian





<min baby....
/R

tisdag 29 maj 2012

Smärtsamma, fina minnen.

Idag har verkligen varit tuff  för mig och de som råkat i min väg... Jag började dagen med att konstatera att jag har tusen saker och ta tag i. . Försäkringskassan ska ringas. En flytt skall organiseras, begravning skall planeras. Vilken präst ska  vi ha?Jag måste bara få tag i en präst som låter mig spela "Dont Cry" med GnR... När skall den hållas? Vart ska den vara? Allt måste vara perfekt men ändå så anspråkslöst som Sophie hade önskat. Begravningsannons skall komponeras.  Vilka vita o Gula blommor menade hon när hon talade med sin bästa väninna?..... Mitt i allt detta en djup naggande sorg som ständigt gör sig påmind... En liten lapp med en snabbt nedskriven kärleksförklaring i en låda...

"Hej Darling. Har lagt en falafel i kylen minus persilja som du kan mumsa på när du kommer hem från jobb inatt. Glöm inte att pussa på mig när du går o lägger dig."

Tid för reflektion, tårar...Var är du nu?

Jag hittade en lapp Där jag i gengäld hade skrivit.

"Hej Darling, Passade på att diska och torka av ytorna innan jobb, lite kvällsmys.
Älskar dig!"

 Massor av små kärleksfulla små lappar började dyka upp. En markerad med "OBS Kärleksbrev" på utsidan.. Än en gång tårar.. Men nu har jag i alla fall börjat bearbeta. Eller? Håller jag på att begrava mig i organisation för att slippa tänka på annat?

Tanken på att aldrig få Sophie att skratta så att hon kiknar och kisar med sitt ena öga sliter itu mig...

Att skriva här är just nu väldigt tufft samtidigt som jag vet att det hjälper och att jag en dag kommer att kunna visa detta för Julian.

 Musiken pumpar i hörlurarna. Arg/Ledsen musik som ger mig styrka

                                              "Would she hear me if i called her name?"

                                                           Saknar dig Sophie.../R

söndag 27 maj 2012

Saknad....

I fredags morse lämnade min Sophie oss i stor saknad och sorg. Sophie var inte bara min fru utan också min bästa vän och en underbar mor till vår lille Julian. Sophie sov utan smärta och jag fick vara med henne hela vägen. Tidigare på dagen hade jag legat med henne i sjuksängen och pratat bredvid henne trots att hon var sovande. Vet inte om det betyder något men jag sa:  

-De e ok älskling, du får släppa taget. Jag lovar att ta hand om vår son och dina föräldrar. Julian ska få veta hur mycket du älskar honom och att du alltid vakar över oss. Jag vill inte att du ska ha ont längre...De e ok att släppa taget. Vi kommer att klara detta.

Sedan somnade jag hållandes hennes hand bredvid henne.

Jag vet inte om hon hörde men timmarna senare drog hon sitt sista andetag utan ett spår av smärta i ansiktet. Jag vaknade minuterna innan utan förklaring, klarvaken och ängslig. Jag väckte hennes underbara mor som också fick vara där och lotsa henne ut på resan hon nu tagit sig för.. Jag hann säga
- Tack för allt, förlåt för allt. Jag älskar dig! Nu och för evigt!

Min krigarprinsessa hade lämnat oss. Min Chopzki, min nerdie-nerd in arms.
En så oerhört stark människa som kämpat så hårt under denna tid hade förlorat mot denna djävulska sjukdom men hon hade vunnit sin frihet.
Den enda logik jag finner är att det behövdes en krigare i skyarna. En renhjärtad ängel att slåss vid guds sida mot allt som är ont.

Jag vill passa på att från djupet av mitt hjärta tacka er alla som följt och peppat Sophie genom denna svåra tid.

Ni som har följt oss och vår kamp vet också att vi var duktiga på att hitta glädjen i de små sakerna.

Jag ber er att ta tillvara på varje stund ni får med era älskade och berätta varje dag att ni älskar dem. Be alltid om ursäkt om ni sagt något ni ångrar och gå aldrig o lägg er osams. Detta är kanske en av de värdefullaste läxor min fru lärt mig och förhoppningsvis i förlängningen er. 

Med ert goda minne vill jag be er om lov att använda Sophies blogg för att berätta om min och Julians vardag och om hur vi vårdar Sophies minne.. Än en gång tack från djupet av mitt hjärta för ert engagemang, era fina kommentarer, era bidrag och era tårar. Tillsammans klarar vi detta, tillsammans är vi starka!
 /Rasmus