Att börja i köket kändes som en bra, neutral plats att starta med men herregud.... I princip allt har en liten berättelse, ett litet samtal eller en liten av Sophie´s egenheter kopplad till sig. Fick känslan av att jag packar ner mitt och hennes liv i lådor, lådor som ska på förvaring tills gud vet när. Jobbigt...
Det tog givetvis inte långt tid innan tårarna började rulla ner för kinderna.
När jag träffade Sophie hade hon stenhård koll på hur hon ville ha sitt kök, sitt vardagsrum ja allt... Jag kom glidandes från en liten ungkarlsetta med solkiga glas,strumpor under sängen och onödigt stora högtalare. Ni vet typen... Så det kanske inte förvånar er att när det talades om gemensamt boende så skulle det mesta av mitt elimineras. Inte mycket av mitt gamla liv överlevde sammanslagningen och det är jag glad för. Innan Sophie var jag en egocentrisk snorvalp utan någon riktning i livet. Sophie gav mig perspektiv på saker och ting.
Jag vet att jag skrivit det innan både här och sagt det till Sophie... Många gånger gråtandes, hur stolt jag är över mannen hon format mig till och hur tacksam jag är gentemot henne för det.
Hon fortsatte helt enkelt det som ens mamma & pappa påbörjat.
Så när det nu blev dags att rota i skåpen fick enkla ting som vinkaraffer och ljusstakar mig att minnas samtal vi haft om hur de kom i hennes ägo, var vi köpte något tillsammans och vad som sades. Alla ord och alla känslor som sagts och känts kändes nya som aldrig förr.. Allt forsade över en och någonstans i allt detta fann jag en strimma glädje... JAG VAR JU SÅ RÄDD ATT MAN SKULLE GLÖMMA DE SMÅ SAKERNA!
...
Efter idag är jag säker på att så inte är fallet. Sophie var och är en del av mig precis som att jag var och är en del av henne. I Julian ser jag henne varje dag...
När Sophie lämnade oss gjorde en stor del av mig också det på ett vis. Jag blir aldrig densamma.. En ny Rasmus växer fram, en Rasmus som Sophie sådde fröet till. Den där jag är stolt över att vara. När jag ser det på det viset så vet jag...
Det kommer alltid göra ont. Men Sophie´s kärlek och omsorg förberedde mig för vad som nu ligger framför mig och de som står mig nära.
-Utan er hade jag aldrig klarat mig. Mamma, Pappa, Svärmor, Svärfar, Systrar ja ni vet alla vilka ni är!
Sen har vi ju alla dessa peppande kommentarer här på sidan. Har lyfts upp och rörts till tårar mer än en gång av det fina ni skrivit både till Sophie och nu även mig. Att se hur många Sophie berörde ger mig rysningar.
 |
| Tack för allt du gett mig../ R |
När jag läser det du skriver kommer jag att tänka på den här dikten av Barbro Lindgren:
SvaraRaderaGråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans
Kram till dig och Julian
Dina ord rör om i mina känslor som en storm. Du är en sann förebild i dina ord finns en styrka som lyfter den tyngsta sten stor kram Mathilda
SvaraRaderaDu är en kämpe Rasmus, precis som Sophie!
SvaraRaderaDu är inte bara en kämpe! Du är en otrolig man och pappa!Sophie sitter på ett moln och ler när hon ser hur fint du skriver och hur mycket hon, Ni berört och berör oss. Att ha upplevt den kärlek Ni kände för varandra är inte alla förunnat. kramar i massor till dig och din lille son
SvaraRaderaHar gråtit många tårar under er resa, tårar över hur modig, tapper och underbar Sophie var. Tårar över hur hemsk denna sjukdom är, och vad den gjorde med henne. Tårar över att hon ej fick stanna kvar hos sin familj. Tårar över hur du kämpar vidare med livet "efteråt". Sophie har berört mig som ingen annan berört mig (arbetar till vardags även som sjuksköterska). Och nu fortsätter du att beröra...kämpa på Rasmus! Ta hand om er. Din krigarprinsessa vakar över dig och Julian! Kram Linda (en som följt hennes blogg under hela er resa)
SvaraRaderaRasmus, jag tänker på dig varje dag! Jag gråter när jag läser allt du skriver, när jag tänker på din fru och när jag försöker förstå vad du står inför nu!
SvaraRaderaVilket mirakel att ni fick ett barn, en son! En alldeles egen ljusglimt i din nu mörka vardag! Jag betvivlar inte en stund att du är världens bästa pappa till Julian!
Många kramar
Rasmus, du skriver så fint och kärleksfullt om Sophie och allt som ni hade, du berör mig verkligen. Ni hade något så fint tillsammans och jag tror att du kan bevara och plocka fram det närhelst du behöver. Samtidigt är ju Julian en ständig påminnelse om Sophie som kanske stundtals kan vara jobbig, men framför allt ge dig och dina nära så många levande minnen av Sophie.
SvaraRaderaTa vara på minnena och ta hand om dig.
Många kramar Ewa
Jag är också helt övertygad att Sophie sitter, någonstans, tittar ner på er och ler. Hon är, helt säkert, jättestolt!!
SvaraRaderaMånga styrkekramar till hela familjen...tillsammans är ni starka och klarar detta!! <3
Du skriver så fint... Detta är så sorgligt. Tack för att du delar med dig! All kärlek till dig och Julian <3 Kramar från Kajsa i Malmö
SvaraRaderaOm Sophie har varit med och skapat den fina människa du är idag så är jag också stolt över henne och väldigt tacksam. När du skriver blir jag så varm och det är skönt att få ta del av dina ord Rasmus. Det hjälper så. Jag känner igen mig i det du skriver om att en del av dig försvann med Sophie. Jag kommer heller aldrig bli densamma. Sophie var så duktig på att vårda vår vänskap och visa mig i både ord och handling hur viktig jag var för henne. Det blev så enkelt att alltid vilja göra detsamma för henne, och mer därtill. Allt som var hon och jag kommer jag också ta med mig vidare i livet och vårda i hennes minne. Kram till dig och finaste Julian.
SvaraRaderaRasmus du är grym och skriver så otroligt vackert och berörande! Fortsätt vara stolt över dig själv och Sophie och Julian och allt det ni hade. Massa kramar till dig!
SvaraRaderaDu skriver så fint, man blir så berörd av de du skriver, Sophie måste och är säkert väldigt stolt över dig!!
SvaraRaderaJag måste bara berätta för dig hur fantastisk jag tycker du är. Vilken människa, vilken hjälte du är, du berör mig så mycket, tänker mycket på dig o Julian varje dag trots att jag inte känner er och jag känner så med er. Hur konstigt det än låter så menar vissa(ofta människor som har kontakt med det andliga) att allt som händer i livet har en förutsedd mening, ens liv är redan bestämt innan man föds och ens livsuppgift och mening med livet. Sophie kommer vara din o julians skyddsänglar för livet o guida er på vägen.. Tack för att du Rasmus
SvaraRaderadelar ditt innersta här med oss. Ta hand om dig!
Rasmus, du har också en egen styrka, tänk på det. Du är också en alldeles egen person som inte bara har fått oerhört mycket, utan även har gett oerhört mycket. Du var det unika i Sophies liv!
SvaraRaderaDu vårdar hennes minne så fint. En dag i taget vännen. Du är där du behöver vara och det du gör är så rätt just nu.
Ville säga en sak till dig. Jag känner att det du säger med dina ord är: Hon betydde så mycket för mig. Kan jag klara mig utan henne? Är jag någon nu när hon inte finns..?
Du kommer så småningom att landa i det där. Nu är du mitt i krisen och sorgen. När tiden är mogen kommer du att ta små små steg varje dag för att pröva om marken håller.
Du klarar det här och det är uppenbart att du har alla de verktyg du behöver för att, när du känner dig färdig för det, gå vidare i livet på ett sätt där du har inlemmat minnet av Sophie med din alldeles egna framtid. Du är inte där nu. Du är i nuet med henne fortfarande så levande och nära. Var där. Det andra kommer när tiden är mogen för det.
Det är som mörkast före gryningen.
Kärlek från Karin <3
Håller fortfarande min hand runt ditt hjärta !
SvaraRaderaEr kärlek har ett namn , Julian , det finaste att få .
Och alla vi som har egna barn vill inte veta hur bedövande tillvaron är för Sophies föräldrar , det ska ju inte hända att man överlever sina barn.Vi är många ssom känner med dem .
Ni har brustna hjärtan nu , låt de läka varsamt och stilla .
Du visar i dina texter att du är en stor människa !
Var rädd om dig !
Massor med styrkekramar <3
SvaraRaderaJag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att vara i din situation.
SvaraRaderaJag beundrar dig verkligen Rasmus!
Du får kämpa, mer en man nånsin ska behöva.
Stor kram till dig och Julian
Och till Sophie's föräldrar
Beundrar er styrka
Jag har inte orkat läsa Sophies blogg på länge då vi har/hade samma cancer. Blev så ledsen när jag fick veta att hon gått vidare. Kära ni, vad ni ska behöva gå igenom!!
SvaraRaderaDu skriver så fantastiskt fint och vackert om din Sophie- stora tårar trillar nerför mina kinder när jag läser dina inlägg. Kärleken är vacker och i varje ord du skriver hedrar du ert förhållande och liv tillsammans. Tack för att du orkar dela med dig!
Kram
Annika
Jag gråter när jag läser det du skriver också när Danni skriver om er fina Sophie. Aldrig nånsin har jag berörts så som jag gör av er, ni är otroliga. Tack för att ni orkar dela med er.
SvaraRaderaOm ni visste vad ni lär oss här ute , och det fina i det är att det kommer från Sophie.
Tänk att lilla Sophie kan göra så mycket för alla oss här ute.
Ni ska ha så mycket styrka från oss alla att ni just nu bestiger det högsta och svåraste berget nånsin.
Kramar
Maria & Andrea
Du kommer alltid att ha Sophie vid din sida och det genom Julian. Du skriver ner allt som jag själv har tankarna på ifall detta sker hos oss då jag kämpar mot detsamma å har små barn. Tack för att du delar det och för att du gör en fin dagbok till er son. Var stolt över dig! Kram
SvaraRaderaTråkigt att läsa att också du kämpar, behöver du prata så kan det ordnas. Styrkekramar i massor till dig och de dina!/Rasmus
RaderaJag har fortfarande svårt att förstå att ett av mitt största stöd har lämnat oss. Hon var så stark och gav så fina råd.Hon delade med sig av sig själv och var snabb på att ge stöd till oss andra. Inte kunde jag tro att hon, som var så stark, skulle lämna oss! Jag tänker på dig gumman!
SvaraRaderaKram!
Ett känsligt och fint inlägg skrivet av en ung man som älskar sin kvinna så mycket att det gör ont och som nu tvingas jobba med sin djupa sorg och stora saknad varje timme...
SvaraRaderaSå fel det är att bli "änkeman" i så unga år!!
Rasmus, glöm inte att ta djupa andetag, det är lugnande för själen. Vilken gigantisk sorgbearbetning det måste vara att packa ihop ert gemensamma hem! Du låter så trygg i dig själv och i dina känslor men samtidigt lite rädd och vilsen. Sophie är med dig någonstans och du har så mycket av henne inom dig. Sträva framåt i din egen takt - ett steg i taget. Livet blir aldrig som förr - men det kommer att blir bra igen så småningom även om det antagligen inte känns så nu!!
Många tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor.
/Elisabeth
Och allt du skriver, Rasmus, ger mej rysningar....tänk, hur många i din ålder tvingas gå igenom detta? Förhoppningsvis inte många...men läser man lite olika bloggar så är det ändå alldeles för många, både tjejer o killar, som blir lämnade med små barn, pga olika sjukdomar...Man tvingas ju bli stark för att klara det, men tack var lille Julian och era fina familjer så klarar du det, Rasmus....tänk vad viktigt det är med familjer!! Ja, det blir lite svammel, men du har så tänkvärda ord, som sätter igång så mycket funderingar i mitt huvud...tänk i dagens stressade samhälle, där vi ska så himla mycket...arbetena kräver mycket av oss ( om man har nåt arbete...) vi hinner knappt tänka på oss själva..när man läser er blogg, så stannar ivarje fall jag upp och tänker och gläds med allt bra omkring mej...ta en dag i taget, Rasmus, tillåt dej sörja men såklart också skratta, busa med lille Julian, underbart för dej att ha honom som ett fint minne av Sophie...kram
SvaraRaderaRasmus, du skriver så fint och berör mig så djupt.
SvaraRaderaJag följde Sofies blogg några månader men har aldrig tidigare lämnat någon kommentar här. Nu kände jag att jag ville göra det. Jag tittar in här varje dag och varje inlägg som du skriver, gör att mina ögon vattnas. Skönt att du har era egna fina familjer och alla bloggare som stöttning. Men, som många skriver, glöm inte att ta hand om dig själv. Då får du också mer energi till allt annat och främst då till er lille Julian.
jag skickar många varma tankar och kramar till er.
/ också en mormor
Att älska och att bli älskad, är den finaste gåva vi kan få i livet, äkta kärlek som resulterade i den största gåvan av allt, lilla, goa Julian. Er kärlek, era många minnen är något som bevaras i ditt hjärta för alltid, Rasmus. Värderingar som grundas under livets gång, gör att man formas till den man är och du har ett stort och gott hjärta, Rasmus. Inte svårt att se var du har fått det ifrån. Så fortsätt att följa ditt hjärtas röst, i din egen takt och var rädd om dig. All kärlek, styrkekramar och tankar till er. Jag finns här om ni behöver<3
SvaraRaderaEssie o Co
När man ser bilder på er två får man ångest . Varför får ni inte va tillsammans mer, vilket par! Jag kan inte föreställa mig att jag hade orkat packa ihop vår lägenhet om min sambo inte fanns. Hur orkar du? Blir irriterad när jag tänker på att min sambo åker till Afghanistan, varför utmana ödet! När jag läser om er känner jag för att vara hemma i Malmö hela mitt liv och njuta av att jag lever, fika på mysiga ställen och jobba med något oviktigt och ägna all ledig tid åt alla jag tycker om.
SvaraRaderaDet är så tragiskt och så orättvist att ni, som verkar ha älskat varandra så himla mycket, ska ryckas ifrån varandra på detta sätt. Du verkar vara en helt underbar man och kille Rasmus, och jag vill tro att du förändrade S lika mycket som hon förändrade dig. Ni växte tillsammans.
SvaraRaderaÖnskar så att jag kunde ge dig din Sophie tillbaka. Men starka kramar genom cyberspace kan jag ge dig, och ett litet ekonomiskt bidrag till dig och Julian inför framtiden.
Kämpa på Rasmus.
ojojoj vilken kämpe du är känner er inte alls men oj vad ni har kämpat, det är så orättvisst men jag vet att hon har det bra och att hon är med er och även era änglar är med er extra mycket just nu, mina tårar rinner känner så för er.....kärlek till dej o sonen<3
SvaraRaderaDu berör mig och du ger mig en tankeställare!
SvaraRaderaTack!
Kämpa på!
Kram Sofie
Rasmus, Julian och Sophie. Ni är och kommer alltid vara en familj oavsett.
SvaraRaderaAll styrka/Louise
Du berör mig, du (ni) är en riktig kämpe,själv har jag haft bröstcancer och har små barn.
SvaraRaderaönskar dig en bra kväll och skickar många positiva tankar till dig.
Natalie
Tänk, jag tror att inte bara Sophie "uppfostrade" dig utan också tvärtom. Du gav och hon fick så mycket av dig. Du var hennes kraft och styrka. Du var hennes man, hennes sons pappa. Du orkade för henne också. Du är fantastisk.
SvaraRaderaNu måste du orka för dig och Julian. Men en timme i taget, en dag i taget, små små steg. Sophie är med er, hon är ljuset och kärleken.
Kramar och tack för att du orkar uppdatera. Tack för den fine man/pappa/människa du är./E
All kärlek och styrka till dig Rasmus! Du är precis som Sophie, en riktig kämpe. Hon kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan. Se nu till att tänka på dig själv, ta din tid och gör saker som du mår bra av. Ta hand om dig själv och Julian. Tiden läker inte alla sår men vi lär oss leva med dem.
SvaraRaderaMånga kramar Frida
Jag hörde hur två äldre kvinnor (65-70 år)pratade med varandra på bussen i dag om sin sorg. En av dem sa att egentligen måste väl ALL sorg vara egoistisk. De som lämnar oss lider inte längre, de har det bra - det är vi som blir lämnade kvar som lider när de gått "över gränsen". Min man har inte lämnat mig för att han ville det, han gav aldrig upp! Det gick ju inte att leva vidare för honom, hans sjukdom drabbade honom FÖR hårt och tog för mycket ifrån honom, han hade inte ett värdigt liv längre, jag måstde unna honom att få lugn och frid hur svårt det än är nu - det är tomt och svårt..... Jag får bita i det sura äpplet...
SvaraRaderaDe var så fina där de satt och pratade om sina döda män...
Jag tänkte, hm... de har inte små barn längre, men själva sorgen är nog den samma hela livet, man hinner nog bara förbereda sig lite mer ju äldre man lyckas få bli...?
Ledsamt,jobbigt, ensamt och sorgligt är det att mista någon!!
kämpa på!!!
Och DU kämpar på sååå bra, vill jag bara tillägga!!!
SvaraRaderaGod natt
Stor kram till dig och Julian
SvaraRaderaDu skriver så känslosamt och fint Rasmus. Jag önskar dig allt gott i världen. Du verkar vara en sådan fin kille, pappa och man. När jag miste min älskade pappa kunde jag ligga och gråta i flera dagar utan att kunna sluta. Det är så fruktansvärt hemskt att se någon man älskar dö i denna hemska sjukdom:-(. Tack för att du delar med dig att ditt och Julians liv.
SvaraRaderaMånga kramar Maja
Hej vännen
SvaraRaderaFörstår dig hur du har det Miste min man för några år sedan så mycket att göra o ordna med i början så man hinner knappast sörja Din jobbiga tid kommer men kan trösta dig med att det går över trots att man inte tror det Jag gråter ännu efter alla år när något blir påmint om honom men när jag gråtit så känns det bättre Sorgen kan man hantera efter några år men saknaden försvinner aldrig o så ska det väl vara med en människa som betytt så mycket Tur att du har din lilla Julian o dina andra fina släktingar o vänner men fruktansvärt att inte hans söta fina mamma fick vara med Tänker på dig vännen o läser din fina blogg Har föltj Sophies blogg länge hon var en riktig kämpe Kram till dig o lilla JUlian
Massor med Styrkekramar till dig & Julian! Från Charlotta & mina barn, Skellefteå
SvaraRaderaDet är svårt att hitta ord....Jag är så glad o tacksam att just ni hittade varandra.Sophie kunde inte få en mer omtänksam,kärleksfull och finare man än du Rasmus.Julian kunde inte fått en bättre mamma.Sophie kommer aldrig att lämna er.Hennes ord och löfte till er skulle hon aldrig svika.Så var Sophie.Sophie har sått ett frö här på jorden som hom kommer att vaka över och ge närnig.....Är säker på att hon sitter uppe bland molnen och ler..Ler av stolthet över dig o Julian....Vilka fina killar hon har<3
SvaraRaderaAnnica