Hemska dagar..

Jag önskar så innerligt att jag slapp gå igenom fler behandlingar, få slippa alla dessa hemska biverkningarna och hjärnspöken som man får på köpet.
Men såklart har jag inget alternativ sålänge de fungerar.

Från klockan 9-16 låg jag med dropp på avdelningen i torsdags.

Fyra utav de fem påsar dropp jag får 

Min infart (power port) när allt är inkopplat.

Jag var totalt utmattad och såg ut som jag hade blivit överkörd av en buss.
När läkaren sen kommer och säger att tyvärr finns där ingen plats till mig på avdelningen så jag kan sova där över natten så blev det droppen.
Man skulle kunna tro att det är ett positivt besked att man får komma hem, men för mig har den natten inneburit vila i lugn och ro där jag inte kan göra annat än att just vila.
Det blev att ta med sig pottan och pappert över vätskeintaget/vätskeuttaget hem och sköta det där istället.

Ralle väckte mig och fick mig till att hålla tiderna så att allt sköttes som det skulle och nu i efterhand så var det ganska så skönt att få vara hemma, åtminstone denna gången.
Jag stängde in mig i sovrummet och skärmade av mig helt från lilla familjen, annars hade jag aldrig klarat.

Ångesten har legat som ett täcke över mig hela lördagen och söndagen.
Jag vill inte ens skriva här om mina hemskaste tankar, saker som jag aldrig trodde ens fanns på kartan har spökat runt i mitt huvud dessa dagarna. Mitt dåliga samvete över att känna sig som en belastning för alla som måste ställa upp. Att jag är en dålig mamma som knappt har orken att träffa sitt eget barn.
Jag har gråtit hysteriskt till och från, ringt mamma som i dessa stunder är den enda som vet hur man ska få mig att tänka klart igen.
Herregud, hur sjutton kunde det bli såhär.

Jag är rädd för att ångesten ska ta för hårt fäste i mig, att jag ska gräva ner mig och få det ännu svårare att ta mig upp igen. Just nu blir det ju bara värre och värre för varje behandling jag får.

Julian har åtminstone varit skonad från sin mammas tårar. Han har myst hon sin farmor och farfar och varit någon timme hos mormor och morfar.
Vi är noga med att han inte ska behöva se den allra mörkaste sidan som denna sjukdomen har att visa.
Men vi är tydliga med att jag är sjuk och att jag behöver vila osv. Han är stor nog till att förstå att saker och ting inte är som vanligt ju.

Idag har jag ätit en liten musportion med korvstroganoff och ris. Egentligen den första riktiga maten sen i onsdagskväll.
Fick även i mig en näringsdryck som jag delade upp på två dagar utspätt med vatten och isbitar.
Nu vet jag att äpplesmaken är helt okej.

Idag känner jag att det vänder. Nu börjar jag hitta tillbaka igen men inte utan ansträngning.
Har inte velat annat än att bara ligga ner i soffan idag, det känns bäst för kroppen och magen som är så skör.
Men samtidigt vet jag att jag måste masa mig upp för när jag väl gör det så blir det bättre efter någon timme.
Varje gång jag börjar känna mig bättre så åker vi alltid till mamma och pappa.
Osminkad, med mössa på huvudet och med mjukisar tar jag mig dit som en zoombie, men efteråt känns det så mycket bättre.
Vi pratar om annat och man glömmer lite hur dåligt man mår. Det står inte i centrum hela tiden när man umgås med andra och gör att jag känner mig bättre.

Nu sover lilleman efter dag med full rulle.
Inskolningen går sådär. Sålänge pappa syns så är han nöjd men så fort han ska smita iväg så blir det stora krokodiltårar som rinner längs kinderna. Vi har sagt att inskolningen får ta sin tid, det är inget vi behöver stressa fram. Det är ju så många nya ansikten och miljöer att lära känna.
Såklart att det kan vara skrämmande att lämnas där helt ensam. Änsålänge har Rasmus lyckats smita iväg en halvtimme åt gången innan fröknarna har fått kalla på honom igen.
Men det kommer går bra det också tillslut.

Röntgen kommer att ske i slutet på nästa vecka.
Då får vi svaret på vad dessa tre kurerna har gjort.
Jag är rädd, men försöker ställa mig in på att oavsett hur det blir så måste vi tackla och hantera det på bästa sätt.
Vi vet att oddsen inte är skyhöga för mig och det får man inte blunda för, samtidigt som man måste se att chansen faktiskt finns att det kan ha gått framåt.
Att det antingen krympt eller att det åtminstone inte blivit fler eller att de som redan finns där inte har växt mer.
Bara det är ju positivt isåfall.
Jag kan fortfarande känna knutorna tydligt, men kanske är en del av det jag känner död vävnad.

Väntan är värst, men den kommer jag aldrig att komma undan...