Stolt Faster!

Nu har jag blivit Faster igen till världen sötatste lilla flicka.
Än sålänge har jag inte sett henne mer än på bild men mitt hjärta smälter och jag kan knappt vänta tills vi får träffa henne.
Det känns som det var evigheter sen Julian var så liten och ändå är han bara 16 månader. Tiden går alldeles för fort, åtmonstone när det gäller vissa saker.
Andra hade man ju kunnat snabba på.

Jag är så tacksam att vi hann få Julian. Tänk om vi hade suttit här barnlösa nu med vetskapen att det förmodligen inte går att få fler barn.
Jag fick iallafall uppleva den magiska känslan att vänta barn, glädjen när man först såg honom, stoltheten som mamma när han gör saker för första gången och allt annat som vi har framför oss.
Men ändå skär det i hjärtat att saker och ting är som det är.
Detta ingick inte i vår plan. Allt har blivit ändrat och vi har inte en chans att påverka något.

Men just nu är vi i en annan fas. Jag ska först och främst ta mig ur detta helvete, därefter får vi ta det som det kommer och göra nya planer utifrån förutsättningarna då.

Ibland blir saker bara så påtagliga för mig att vi inte är som alla andra.