lördag 21 maj 2011

Formsvacka för några minuter

Nej, jag är inte så jäkla stark som alla tror, inte alltid iallafall.
Ikväll är jag inte det, eller rättare sagt för 5 minuter sen var jag inte det men Rasmus hjälpte mig och vände mig på rätt spår igen.
Ikväll har jag varit i kph med härliga kollegor och Rasmus är på svensexa.
Ibland kommer det över mig när jag haft en bra dag. Jag tänker att jag vill bannimej ha fler såna, massor av bra dagar i många många år framöver.
Jag blir förbannad för att detta stjäler så mycket tid från mig.
Jag har massor av annat jag vill göra i livet just nu, jag har inte tid att ränna på sjukhus eller att gå runt och må dåligt.
Ibland blir jag rädd, men som sagt bara ibland. Det är tur att dom dagarna är få men dock likförbannat jobbiga att ta sig igenom.

Men det är nyttigt att får kräka av sig lite på denna sjukdomen och det är okej att vara orolig och rädd, hur skulle det gå att undvika.
Men jag hittar tillbaka fort igen, det tar bara några minuter sen är jag på banan igen och har tusen andra saker som jag fokuserar på utan en tanke på vad jag nyss kännt.
Det är märkligt att man kan vända så fort, men det gör jag.

Och inatt kommer jag sova gott och se framemot en ny härlig dag imorgon, så nu glömmer vi detta.

/Sophie

6 kommentarer:

  1. Fy fan för en så jävlig sjukdom. Är inne o kollar bloggen varje dag. Tänker på dig och din familj
    Många styrkekramar Petra

    SvaraRadera
  2. Hejsan, läser din blogg, men har inte kommenterat tidigare. Jag tycker att det är fruktansvärt att du är så hårt drabbad i så unga år. Du skriver väldigt starkt o fängslande och jag upplever dig som en väldigt positiv människa fylld av styrka och kämparglöd.Hoppas du snart mår bättre o att sjukdomen måste släppa sitt grepp om dig,kram Kerstin.

    SvaraRadera
  3. Du är så stark och modig! Kram

    SvaraRadera
  4. Allt är tillåtet.

    Visst är DET bra!?

    SvaraRadera
  5. Har levt med denna förbannade sjukdomen i många år. Meningen med livet och glädjen över så mycket finns där iallafall. Glädjen, våndan, gråten, skratten... Allt tar sin plats och för mig är det bara att hänga med. Det blir minst ansträngande så. Att vara som man känner sig är helande på ngt sätt. Sedan tror jag att jag är lite lik dej på så vis att de jobbiga stunderna gär över fort. Det har dessutom blivit lättare med åren. Snart kommer den dagen då du kan säga att du är färdigbehandlad. Sedan hoppas jag att du får vara frisk. Jag håller tummarna för dej!

    SvaraRadera