Ductal cancer och oproffesionella sköterskor!

Gårdagens besök hos läkaren var omtumlande. Hon bekräftade att tumören hade blivit mindre och därmed att vi var på rätt väg. Skönt!
Jag passade på att fråga henne vilken typ utav cancer det är jag har eftersom jag inte fått veta det än.
Hon sa att den hette "Ductal cancer, grad 3 av 3".
Detta sa mig ingenting varpå jag ställde en hel del fågor.
Eftersom jag inte hade "HER2" så hade jag hoppats på att den var hormonell men nu var den inte det heller. Det jag fick veta skrämmde mig.
Hon sa att denna typen var agressiv och att jag de första åren efter tillfrisknande har större risk för återfall än om jag hade haft en hormonell cancer.
Hon nämnde även att jag efter det första åren har mindre risk för återfall än om den hade varit hormonell.
Så detta är väl på både gott och ont...
Jag vågar knappt bli frisk nu för rädslan av att bli dålig igen och hur sjukt låter inte det!

Fick rättat till min power port också efter ett antal timmars väntan. Mötet hos läkaren började halv nio och därefter skulle jag infinna mig på avdelningen igen vid 12 tiden. Klockan två var det min tur...

Operationen kändes som ett skämt!
Jag fick vänta nere på uppvaket innan det blev min tur. Sköterskorna där var något av det oproffesionellaste människor jag mött.
Dom pratade hejvilt om olika patienter, om vad dom tycket om olika läkare/sköterskor och alla konflikter som pågick på deras avdelning.
Tack för den liksom. tänk så skulle jag ha en av de läkare som dom rackade ner på!
Kände mig så liten där jag låg och önskade bara att jag kunde gå därifrån.
Mittemot mig låg en annan kvinna som nyss hade fått kejsarsnitt. Dom rullade in henne på ett rum där hon fick träffa sin man och nyfödda son.
Vilka kontaster, Hon lycklig och nyförlöst och jag gråtandes med min förbannade tumör!
Vad hände! Hur sjutton kunde det bli såhär...

En av sköterskorna frågade en annan om det var okej att rulla in mig i operationsrummet. Den andre började tissla och tassla mitt framför ögonen på mig och avslutade med att hon tyckte något var för jäkligt men att hon inte brydde sig, "det inte min sak" sa hon.
Därefter kom hon fram till mig som om ingenting och sa att hon nu skulle visa in mig.
Dom rullade in på ett helt vanligt besöksrum och då förstod jag att det var det som den andra sköterskan tyckte var för jäkligt.
Jag var chockad över hela saken och började gråta. Läkana och assistenterna kom in och klädde sig i sina gröna rockar och började förbereda. Dom tände den vanliga lampan i taket och sa att det fick duga!
Vad då duga! Ni ska för fan skära i mig. Jag fick tunghäfta och sa ingenting.
Läkaren hittade inte tråden som störde mig och sa att där inte fanns något. Jag stod på mig och sa att där är visst något och ni får fortsätta leta. Tillslut hittade han en ca 2 cm lång tråd.
Med hjälp av en vanlig ficklampa som dom fick springa ut och hämta då ljuset var så "bra", en pincett för lite så lyckades han ta bort den. Dom sydde ihop mig och jag rullades ner till onkologen igen.
Jag var så arg och besviken på hur allt gått till så jag klädde på mig och meddelade att jag inte tänkte stanna för observation utan ville hem.
Har aldrig känt mig så utlämnad förr.

Vi åkte hem till mamma och pappa som passat Julian, åt lite mat sen körde vi hem.

/Sophie