Pustar ut

Var hos läkaren idag och blev inkallad på ett behandlingsrum utav en sköterska.
Jag sa att hon nog hade tagit fel för jag skulle bara träffa min läkare, men det visade sig att han hade ordinerat en datortomografi av min skalle.
Så de satte en nål och sen fick jag vänta 1½ timme innan jag gick mot röntgen.
Jag var så nervös att jag skakade i hela kroppen och darrade på rösten när jag pratade.

Röntgen gick bra och jag gick tillbaka till avdelningen för att invänta svaret.
Precis när jag hunnit in på mitt rum så ringer dom från dagis och säger att Julian är så ledsen och att det inte går att trösta honom. Hon undrade ifall jag hade möjlighet att hämta honom och givetvis for jag dit på en gång. Jag meddelade sköterskan att jag skulle komma tillbaka så fort jag bara kunde och att jag inte ville ha provsvaret över telefon.
Hur tar man ett sånt samtal ifall det skulle vara dåligt liksom.
När jag väl kom fram så hade han lugnat sig men var helt rödgråten.

Helt plötsligt så ringer telfonen och det var min läkare.
Han sa att bilderna inte visade på några som helst förändringar, alltså metastaser i hjärna.
Vilken lättnad! Han sa att han tyckte det var synd ifall jag skulle skynda mig tillbaka när han likaväl kunde ringa, och nu i efterhand så var det ju såklart bra.
Tvivlar på att han hade ringt om svaret varit tvärtom.

Vi kom också överrens om att ifall huvudvärken inte har gått över under helgen så ska vi göra en MR (magnetröntgen) också. Den visar bättre bilder av själva hjärnhinna där man också kan få tumörer.

Nu hoppas jag dock att det släppare och att det hela bara har varit oro, spänning och stress.
Annars får vi hitta något annat sätt för att se till att bli av med dunkandet.

Annars har jag och Julian spenderat dagen tillsammans med världens bästa Lina!
Så totalt sätt blev denna usla dag alldeles perfekt tillslut!