Det finns egentligen bara en anledning till att jag nu har börjat blogga och det är för att försöka bearbeta det vi nu går igenom och har framför oss.
Den 3/1-2011 fick jag beskedet om att jag har bröstcancer. Läkaren som meddelade oss grät, ursäktade sig och släppte bomben. Någonstans inom mig var jag förberedd men ändå inte.
Rasmus kramade om mig och vi började båda gråta. Vad händer nu?
Tio minuter senare stod vi ute vid bilen med en post-it lapp där det stod nedskrivet en läkartid jag fått 1½ vecka senare samt ett telefonnummer till en sekreterare om jag hade några frågor kring tiden.
Jag ringde upp pappa som var på jobb berättade för honom och bad honom att inte säga något till mamma än eftersom hon var ensam hemma och passade Julian. Därefter ringde jag min svärmor som direkt satte sig i bilen för att möta upp hos mina föräldrar. Under tiden hade Rasmus ringt sin chef och meddelat att han inte skulle komma tillbaka till jobb mer den dagen, sen satte vi oss själv i bilen på väg hem till min mamma.
När vi kom in genom dörren tog Rasmus Julian direkt och jag sa som det var till mamma.
Jag kände mig ganska lugn och samlad, det som gjorde mest ont var att se alla andra så ledsna.
Vi pratade om det och alla försökte lugna alla, pappa ringde en massa samtal i hopp om att ordna en tidigare tid till mig vilken inte verkade gå.
Några timmar senare packade vi ihop våra saker och åkte till Ica Maxi där vi handlade gott bröd och pålägg som blev frukost/lunch/middag den dagen.
Vi var fortfarande ganska lugna båda två men framåt kvällen bröt jag ihop. Då kom alla frågor man ville ha svar på men hade inte fått någon information vart jag skulle vända mig, bara att jag hade en tid 1½ vecka senare. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick pratat med en helt underbar kvinna. Hon lugnade mig, sa att allt kommer att gå så bra så och gav mig tre telefonnummer till bröstmottagningen som jag kunde ringa nästa morgon vilket jag gjorde. Vi fick en tid för samtal och information och dom tyckte det var märkligt att ingen från vårdcentralen där vi fick beskedet slussat oss vidare till dom.
Väl där undersökte en läkare mig, vi fick lite information om vad som skulle hända här näst, sen två tider för magnetröntgen och skiktröntgen. Jag tog även blodprover innan vi åkte hem.
Senare samma dag åkte vi till Ystad Saltsjöbad tillsammans med Rasmus syster och hennes sambo. Detta var en överraskning från min älskade och blev en helt underbar avkoppling mitt i allt detta. Vi hade tillgång till deras spa, fick en god trerätters middag och fin frukostbuffé dagen efter.
Sen kom verkligheten igen.
Magnetröntgen gick bra, skiktröntgen var ganska jobbig med all kontrastvätska som skulle drickas timmarna innan och det var fruktansvärt obehagligt när de gav mig kontrastvätska intravenöst.
Nu hade allt satt igång och emellanåt slog det mig hur sjuk jag faktiskt är trots att jag mår bra och känner mig precis som vanligt bortsett från smärta i bröst och arm.
Igår den 17/1 var det dags för nästa läkarbesök. Nu hade dom haft konferens och hunnit diskutera mitt fall och vi skulle nu få svar på hur behandlingen ska gå till.
Tumören i bröstet är 3-4 cm stor och har spridit sig till ett flertal av lymfkörtlarna i armhålan men finns inte på andra ställen i kroppen vilket kändes skönt att höra.
Det som nu kommer hända är att jag ska börja med cytostatikabehandling snartast och eftersom jag är så pass ung och frisk så sa han att det tänkte gå på rejält då min kropp klarar det bättre än om jag varit äldre.
Därefter, framåt sommaren ska jag opereras. Dom kommer ta bort hela bröstet och avsluta med någon form av efterbehandling.
Tankarna snurrar just nu och jag fasar för vad som ska hända. Små saker som egentligen är obetydliga i det stora hela bekymrar mig. Jag vill inte tappa allt hår, hur kommer det att se ut? vänjer man sig?
Men som sagt, nu jävlar ska det kämpas! Detta ska vi klara av, så är det bara!
Måndagen den 24/1 är nästa gång jag ska till sjukhuset. Då är det på onkologen. Där ska vi få all information och förhoppningsvis ett datum för när det tänker börja med min cytostatikabehandling. Tills dess lever vi på som vanligt och försöker sysselsätta oss så gott det går.
Det blev ett långt inlägg men nu vet ni vad som hänt hittills och var vi befinner oss.
/Sophie
Du är inte ensam, vi är många som kommer att kämpa med er och finnas vid er sida! Massa kramar! / Malin
SvaraRaderaFina fina Sophie.
SvaraRaderaAll kärlek och styrka till dig.
Jag kommer finnas här för er varje dag.
Älskar er.
Genom Dannis blogg kände jag hur gärna jag ville in och läsa om din upplevelse. Jag hann inte läsa mer än ett par rader innan tårarna började rinna.
SvaraRaderaJag kan nog inte säg att jag förstår hur du känner det, för det kan nog ingen som inte har varit i din situation. Men jag kan tänka mig hur det skulle vara att hamna i en sån situation som er familj har hamnat i.
Är själv en 31-årig småbarnsmamma som känner att livet just börjat i och med att vi fick vår son. Och jag känner att det är verkligen inte rättvist att det finns något sådant som bröstcancer som kan drabba en ung och frisk kvinna! Jag känner inte dig alls men du ska veta att jag hoppas att allt kommer bli bra och att du kommer bli frisk efter detta....
Skickar över all styrka jag har!!
Jennie
Sophie och Rasmus....
SvaraRaderaTårarna mina rann och rann.
Skickar många styrke tankar till er.
Kram från Sabina
Trillade in här genom Dannis blogg och läste om din historia. Ibland känns livet så orättvist och man kan inte sluta att fråga sig själv varför.
SvaraRaderaMin mamma drbbades också av bröstcancer ganska så ungt och ville bara lämna några hoppfulla ord om att hon är frisk idag.
All styrka till er!
Kära Sophie!
SvaraRaderaVi är med er i vått och torrt, och liksom Danni skrev i sin blogg så ställer jag upp så mycket jag bara kan och passar lilleman!!! Bara lyft luren, du är min familj och detta tar lika hårt som om det drabbat något av mina syskon. Du bara MÅSTE fixa detta - inget annat duger ;-)
Många, många kramar!!!
Jag känner inte dig/er men kom in genom Dannis blogg.
SvaraRaderaVet inte vad jag ska skriva knappt!
Ush, hemskt!!!!
Jävla cancer, skulle inte få finnas över huvudtaget!
Mina tankar går till dig å din familj!
Önskar er all lycka!
Ps. Underbart söt liten gosse ni har! =)
Be Srong!
Mvh/ Vera
Vi är med dig hela vägen Sophie, lilla hjärtat vårt. Vi ska ju på en fantastisk resa när detta hemska ligger bakom oss ju, det ska bli en segerresa, eller hur. Älskar dig. Kram Peter och Viveca
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderajag följer Dannis blogg och hittade hit genom henne. Jag vill bara berätta att en vän till mig fick diagnos cancer och idag mår hon hur bra som helst! Hon var då 28 år och fick tumör i lårmuskeln. Tydligt en väldigt ovanlig cancerform och speciellt på någon så ung. Hon gick igenom alla typer av behandlingar och till slut fick de ta bort hennes lårmuskel och hon hamnade i rullstol. Men de lyckades ta en annan muskeln från henne och fästa i hennes lårmuskler och kroppen bildade en ny muskel. Kroppen och läkarvården är fantastisk! Hon hade alla odds emot sig men överlevde och är idag mamma till en liten kille och lever ett helt normalt liv. Hon säger att hon är övertygad om att det var hennes starka övertygelse att hon banne mig skulle vinna över cancern som tog henne igenom persen.
Ville bara ge dig de tankarna! kram!
Hej Sophie,
SvaraRaderaVill också skicka varma tankar till dig och familjen. Min sambo fick lymfkörtelcancer när vi båda var 24 år så jag vet vilken tuff resa ni har framför er. Men det kommer att gå bra, du SKA bli frisk! Och när ni har tagit er igenom detta kommer ni vara starkare än någonsin och uppskatta livet på ett helt annat sätt. Jag förstår att det är många tankar som snurrar. Jag hade också tänkt mycket på det här med att tappa håret och även om det kanske är lätt för mig att säga så är det ju faktiskt bara ett jäkla hår. Det växer ut igen! Fokusera nu bara på att ta dig igenom detta och bli frisk. Du låter så klok och stark och du verkar ha en fantastisk familj vid din sida. Och vilken bedårande son ni har! Ni kommer fixa det här. Stora kramar Erika
Sänder en hel bunte med kärlek och styrka till dig Sophie!Vi känner inte varandra..men din nya familj ligger mig varm om hjärtat!
SvaraRaderaJag önskar av hela mitt hjärta att detta kommer få ett slut...snart!
Många kramar
Emelie
Jag följer Dannis blogg och hittade hit genom henne. Livet är så himla orättvist! Finns inga ord! Mina tankar går till dig och din familj! All styrka till er!
SvaraRaderaHittade hit via dannis blogg.
SvaraRaderaSkickar massa styrka till dig och din familj. Livet är verkligen orättvist. Tårarna rinner när jag läser din historia men jag hoppas den får ett riktigt lyckligt slut. Kämpa på nu.
Hej
SvaraRaderaLäste din fina blogg här och vill bara säga att jag tänke på er och hållar båda tummarna så de vitnar. Du verkar vara en stark kvinna och jag tror det kan vara en hjälp att skriva av sig tankar och känslor och märka att man inte är ensam. Min far led själv av en tarmcancer så jag kan förstå vad du går igenom. Och skulle man kunna ställa saker och ting till rätta så skulle man göra det direkt. Det enda man kan göra är att finnas till och försöka stötta i den svåra stunden. Så har amatörpsykologen yttrat sig igen. Till sist. Kämpa på, så ska det lösa sig.
Kram från en virtuell vän och medmänniska :)
Per
Kämpa på lilla familjen. Detta kommer ni att klara, det är jag HELT övertygad om.
SvaraRaderaOnce you choose hope, anything's possible!
Massa kramar, kärlek och styrka till er
Hej,
SvaraRaderaJag vill ge den en massa styrka. Jag känner inte dig utan trillade in via Alexandras blogg, men jag känner för dig och jag hann inte många rader in innan jag kände att tårarna var på väg. Det är så orättvist men du verkar vara en kämpe och du kommer klara detta!!
Hej!
SvaraRaderaVar tvungen att skriva till dig trots att jag inte känner dig. Din berättelse berörde mig verkligen och vill skicka styrkekramar till dig och din familj!!!
Hej... Jag känner inte dig. Men som ung mamma berörs man direkt... Livet är så enormt orättvist! Ingen ung människa som lever sina lyckliga dagar som nybliven mamma ska behöva gå igenom det helvetet av ångest, panik, smärta & att inte veta. Men det är väl ändå i dessa minst sagt tuffa prövningar vi ändå tackar att vi har barn, de ger oss så mycket glädje, minne & skratt i livet!!!! Jag hoppas & tror du tar kol på det cancermonster som tagit sig in i din kropp. I mitt jobb träffar jag dagligen cancer patienter med otroliga styrkor att vilja leva! Du har ett helt liv kvar med din son, som du ska få uppleva!!!
SvaraRaderaMin mamma har haft bröstcancer & är nu friskförklarad!
Jag sänder mina varmaste tankar till dig, din son, man & familj! Du har en tuff period framför dig men du verkar vara positiv, framåt & omringad av fina människor.
Kämpa på, kommer följa din väg här!
Mvh Sandra Lang
Hej Sophie,
SvaraRaderaFick reda på detta på Janes FB. Det gör mig ont att höra vad som händer dig. Vill bara säga att du finns i mina tankar.
kram /Puuudddeee
Hej,
SvaraRaderajag tror jag läst varneda inlägg nu.
Jag blev opererad (mastektomi) på UMAS den 1/11 i fjol. Akutoperation igen 13/12 pga komplikation. Känner med dig.Lyckönskningar.
www.budda.bloggplatsen.se
Hittade hit idag, och har även läst din sambos blogg.
SvaraRaderaNi verkar vara så starka tillsammans, och jag beundrar er för det!
Min faster fick bröstcancer och är friskförklarad sedan många många år nu, och jag hoppas och tror att du också får bli frisk från den dumma cancern inom en snar framtid!
Många krarmar!!!