måndag 16 januari 2012

Hemska dagar..

Jag önskar så innerligt att jag slapp gå igenom fler behandlingar, få slippa alla dessa hemska biverkningarna och hjärnspöken som man får på köpet.
Men såklart har jag inget alternativ sålänge de fungerar.

Från klockan 9-16 låg jag med dropp på avdelningen i torsdags.

Fyra utav de fem påsar dropp jag får 

Min infart (power port) när allt är inkopplat.

Jag var totalt utmattad och såg ut som jag hade blivit överkörd av en buss.
När läkaren sen kommer och säger att tyvärr finns där ingen plats till mig på avdelningen så jag kan sova där över natten så blev det droppen.
Man skulle kunna tro att det är ett positivt besked att man får komma hem, men för mig har den natten inneburit vila i lugn och ro där jag inte kan göra annat än att just vila.
Det blev att ta med sig pottan och pappert över vätskeintaget/vätskeuttaget hem och sköta det där istället.

Ralle väckte mig och fick mig till att hålla tiderna så att allt sköttes som det skulle och nu i efterhand så var det ganska så skönt att få vara hemma, åtminstone denna gången.
Jag stängde in mig i sovrummet och skärmade av mig helt från lilla familjen, annars hade jag aldrig klarat.

Ångesten har legat som ett täcke över mig hela lördagen och söndagen.
Jag vill inte ens skriva här om mina hemskaste tankar, saker som jag aldrig trodde ens fanns på kartan har spökat runt i mitt huvud dessa dagarna. Mitt dåliga samvete över att känna sig som en belastning för alla som måste ställa upp. Att jag är en dålig mamma som knappt har orken att träffa sitt eget barn.
Jag har gråtit hysteriskt till och från, ringt mamma som i dessa stunder är den enda som vet hur man ska få mig att tänka klart igen.
Herregud, hur sjutton kunde det bli såhär.

Jag är rädd för att ångesten ska ta för hårt fäste i mig, att jag ska gräva ner mig och få det ännu svårare att ta mig upp igen. Just nu blir det ju bara värre och värre för varje behandling jag får.

Julian har åtminstone varit skonad från sin mammas tårar. Han har myst hon sin farmor och farfar och varit någon timme hos mormor och morfar.
Vi är noga med att han inte ska behöva se den allra mörkaste sidan som denna sjukdomen har att visa.
Men vi är tydliga med att jag är sjuk och att jag behöver vila osv. Han är stor nog till att förstå att saker och ting inte är som vanligt ju.

Idag har jag ätit en liten musportion med korvstroganoff och ris. Egentligen den första riktiga maten sen i onsdagskväll.
Fick även i mig en näringsdryck som jag delade upp på två dagar utspätt med vatten och isbitar.
Nu vet jag att äpplesmaken är helt okej.

Idag känner jag att det vänder. Nu börjar jag hitta tillbaka igen men inte utan ansträngning.
Har inte velat annat än att bara ligga ner i soffan idag, det känns bäst för kroppen och magen som är så skör.
Men samtidigt vet jag att jag måste masa mig upp för när jag väl gör det så blir det bättre efter någon timme.
Varje gång jag börjar känna mig bättre så åker vi alltid till mamma och pappa.
Osminkad, med mössa på huvudet och med mjukisar tar jag mig dit som en zoombie, men efteråt känns det så mycket bättre.
Vi pratar om annat och man glömmer lite hur dåligt man mår. Det står inte i centrum hela tiden när man umgås med andra och gör att jag känner mig bättre.

Nu sover lilleman efter dag med full rulle.
Inskolningen går sådär. Sålänge pappa syns så är han nöjd men så fort han ska smita iväg så blir det stora krokodiltårar som rinner längs kinderna. Vi har sagt att inskolningen får ta sin tid, det är inget vi behöver stressa fram. Det är ju så många nya ansikten och miljöer att lära känna.
Såklart att det kan vara skrämmande att lämnas där helt ensam. Änsålänge har Rasmus lyckats smita iväg en halvtimme åt gången innan fröknarna har fått kalla på honom igen.
Men det kommer går bra det också tillslut.

Röntgen kommer att ske i slutet på nästa vecka.
Då får vi svaret på vad dessa tre kurerna har gjort.
Jag är rädd, men försöker ställa mig in på att oavsett hur det blir så måste vi tackla och hantera det på bästa sätt.
Vi vet att oddsen inte är skyhöga för mig och det får man inte blunda för, samtidigt som man måste se att chansen faktiskt finns att det kan ha gått framåt.
Att det antingen krympt eller att det åtminstone inte blivit fler eller att de som redan finns där inte har växt mer.
Bara det är ju positivt isåfall.
Jag kan fortfarande känna knutorna tydligt, men kanske är en del av det jag känner död vävnad.

Väntan är värst, men den kommer jag aldrig att komma undan...

31 kommentarer:

  1. Du tappra, modiga kvinna! Fortsätt kämpa och ta till vara på de ljusa stunderna. Önskar att ångesten blir lättare och att behandlingen blir avklarad snabbt!
    Massa styrkekramar från Trelle!

    SvaraRadera
  2. Fy vilka behandlingar du måste genomgå, tror ingen kan sätta sig in i vad alla dessa behandlingar för med sig förrän man genomgått det själv... men mina tankar går till dig. Hoppas så att du snart får må lite bättre och att du snart får positiva besked.
    Kram Desirée

    SvaraRadera
  3. Det låter förfärligt, är så svårt att synka det du beskriver med bilden jag har av dig från middagen/partajet i Trelle förra helgen: ständigt leende, bubblande och skrattandes! Hoppas att vi snart kan ta en sån liten fest i repris fört att då förhoppningsvis fira det positiva röntgenbesked vi nu alla inväntar och håller tummar och tår för!! Kramar från mig och Vendel

    SvaraRadera
  4. Sophie!
    Jag känner inte dig men har följt dig sedan en tid tillbaka. Kan bara säga att du är så beundransvärd. Ditt sätt att tackla detta helvetes helvete visar på enormt mod och styrka. Att du drabbas av ångest och hjärnspöken är fullkomligt självklart - konstigt vore annars. Ditt sätt att beskriva det är så uppriktigt och jag hoppas att skrivandet hjälper dig. Jag blir så berörd av det du skriver! Väntar själv på min ettårskontroll och är livrädd för eventuella negativa besked. Jag blev opererad precis samtidigt som min egen son skulle skolas in och missade precis som du inskolningen. Men det gick bra och det kommer det att göra för Julian också. Jag ska hålla alla tummar inför beskedet nästa vecka.
    Kram från Maria

    SvaraRadera
  5. Du är otroligt stark! Fortsätt i samma anda så kommer du ta död på det jäkla skitet!!!

    SvaraRadera
  6. Fy att du ska ha det så....håller tummarna för dej och skickar jättestor kram till er alla

    SvaraRadera
  7. Usch ja, vad kan man säga, det är omöjligt att förstå den styrka du måste besitta för att klara av allt du måste gå igenom! Jag önskar dig allt det bästa o skickar många styrkekramar!
    Hoppas dessa dagar nu får följas av några riktigt bra!
    Kram!

    SvaraRadera
  8. Vilken kämparglöd du har, helt fantastisk, inte konstigt att du också har dagar då du känner dig nere, men som den kämpe du verkar vara så kommer du klara detta!!! Du är beundransvärd!

    SvaraRadera
  9. Skickar massa styrkekramar hoppas du blir frisk snart!! Julian är jätteduktig på dagis, pappa med ;). Kramar från Natali (mateas mamma) <3

    SvaraRadera
  10. ja vad säger man, jag lider med dig, vad du behöver gå igenom, jag hoppas innerligt att det har krymt.... skickar massor av styrka och kramar!
    /Lisbet

    SvaraRadera
  11. jag känner med dig som måste gå igenom detta helvete o jag hoppas av hela mitt hjärta att du får positiva besked o att behandlingen ger resultat!
    Inskolningen kommer att gå bra o ni ger det tid, det är bra!
    Styrkekram till dig
    Annica

    SvaraRadera
  12. Sophie, du är guld värd för oss, och du får aldrig ha dåligt samvete för att vi ställer upp runt dig och din lilla familj. Ni är viktigast för oss din familj, det är det man ska göra för varandra när det behövs, det görs med kärlek och omtanke. Tillsamans är vi starka, vi ger oss inte, vi ska kämpa,runt dig och för dig så du ska orka kämpa mot den jä....a cancern. Älskar dig, du är en fantastisk mamma dessutom. Styrkekramar från Peter o Viveca

    SvaraRadera
  13. Kramar dej !!! Hannna

    SvaraRadera
  14. Sänder de varmaste styrkekramar till dig och din familj, Sophie!
    Carro

    SvaraRadera
  15. Åh vad jag gråter när jag läser din text! Om det bara fanns något jag kunde göra, vad som helst för att göra dig frisk! Skänker alla goda tankar jag har ner till dig i Malmö. All styrka!

    Kram jessica (sthlm)

    SvaraRadera
  16. Tänker på hur många det finns som säkert inte klarar pressen att gå igenom det du går igenom nu. Med din vilja visar du resten av världen att du kommer klara detta. <3

    SvaraRadera
  17. Vill bara sända dig massor av styrka och kraft! Känner inte dig men tänker på dig så ofta!
    Heja heja dig!
    Kram

    SvaraRadera
  18. Tänker på dig och skickar många, många kramar.
    Måtte det se bra ut på röntgen.
    Kram från Maria

    SvaraRadera
  19. Du är en fighter, Sophie, som ser guldkorn där andra inte ser. All respekt och beundran till dig för det. Släpp det dåliga samvetet, tar bara en he.... massa energi, lätt för mig att säga, jag vet men försök. Vi håller alla tummar och tår för dig och hoppas av hela hjärtat att du får positiva besked. Pussa Go Julian och hälsa Rasmus så mycket. Många goa hälsningar och styrkekramar från oss, både i Sverige, Tyskland, Norge o Danmark.
    Essie o Co

    SvaraRadera
  20. Ramlar in hit och får snabbt en klump i magen. Inga ord känns tillräckliga.. Ändå vill jag skriva att du finns i mina tankar. Hoppas att vindarna snart vänder och de nya kommer med positiva besked. Många kramar från Anna Holmberg (segemölle)

    SvaraRadera
  21. Kämpa på sophie! Du kommer fixa detta!! kramar

    SvaraRadera
  22. Vill skicka massa styrkekramar till dig!!! Jag är en tjej på 26 år med obotlig cancer. Fick beskedet när min dotter var i magen. Hon är snart 4 månader. Kände så igen mig när du skrev att du inte orkar med ditt barn, den ångesten går inte att beskriva... Jag önskar dig all lycka!!! Många styrkekramar!!! /Cathrine

    SvaraRadera
  23. Kämpa Sophie !!!!! Försök känna all den kraft som alla vi försöker ge dig och kämpa!! Stor kram från Therese och Fernando

    SvaraRadera
  24. Storstor kram, och kämpa på!! du fixar det!!!

    SvaraRadera
  25. skickar dej massa styrkekramar <3 kram Mona

    SvaraRadera
  26. Jag vill bara be dig kämpa på! Kan inte ens föreställa mig vilket helvete du och din familj går igenom! Du verkar vara enormt stark, fortsätt så så kommer det gå vägen! Stryrkekram från en tjej du inte känner/ Ida

    SvaraRadera
  27. Kära Sophie,
    mitt hjärta värker för dig. Men det finns en chans, och det måste man ta fasta på. Du kan botas. Du kan bli frisk. En dag ska allt det här vara bakom dig och du ska vara pigg och kry igen. Känner igen att varje behandling ger värre psykisk effekt. Snåla inte med Stesoliden, de hjälper dig. Ät precis vad som helst som går, godis, popcorn, chips om inte mat går att äta. Ni gör allt så klokt och bra, men den här jävla sjukdomen drar undan mattan ibland. Jag tänker på dig, beundrar dig och hoppas för dig.
    Kram och styrka
    Åsa

    SvaraRadera
  28. Hej..jag läser din blogg ibland..idag när jag läste föll tårarna..kan inte ens föreställa mig vad du går igenom..känner dig inte men är liksom du mamma till en liten kille..Barn är ju fantastiska..dom kan förvandla en skit dag till något helt fantastiskt! Njut av din familj och försök se positivt! Du verkar vara en kämpe ! Håller tummar och tår för dig! Styrke kram från marie

    SvaraRadera
  29. Har tänkt så på dig dessa dagar! Gör ont i hjärtat att läsa om hur du har det och dina nära och kära. Fruktansvärt att ha den sjukdomen och sedan måste det vara hemskt som pojkvän/förälder att vara brevid och se ens älskade. Håller alla tummarna för att beskedet på röntgen är positivt. Många varma kramar Elin A

    SvaraRadera
  30. Har tänkt på dig dom senaste dagarna , och hoppas verkligen att du blir frisk!
    Du är helt otrolig , du kämpar på så otroligt bra! :)<3
    hoppas du får en fin fredagskväll!

    SvaraRadera
  31. Hej
    Tänker på dig.
    Kram
    Natalie

    SvaraRadera