tisdag 29 oktober 2013

Jag står här ödmjuk, blottad och varm inombords...

Tonerna av Tokyo sunrise med LP seglar elegant ut  ur högtalaren på min padda samtidigt som jag för första gången på ett bra tag skriver igen. En av få låtar som rent spontant fått mig att börja lipa. Inte av sorg utan av glädje. Tänk vad mäniskan kan prestera, vilka känslor hon kan väcka i en annars djupfrysta själ med endast sin stämma. Vilken röst...  Gång på gång under resans gång har jag blivit påmind om vilken oerhörd kraft den enskilda individen besitter och Idag fick jag än en gång  se hur även kollektivet kan omfamna och lyfta en..

Idag satt jag på cancergalan med fjärilar i magen. "Herre jösses vad gör jag här" , tänkte jag samtidigt som första inslaget drog igång och tårarna började rinna. Så fint och sorgligt och hoppfullt på en och samma gång. Där satt jag och kände igen mig i ångesten detta unga par måste känna. "Herregud de berättar min historia i sin egen". Skillnaden är att  de ska klara sin kamp. Det beordrade jag dem när jag tårfylld fick en chans att omfamna dessa för mig tills nu helt okända mäniskor. De ska segra där vi blev tvugna att kapitulera. För så nära lösningen är vi. så nära att det känns retsamt.. gäckande...

Jag var inte redo när det var dags för "mitt" inslag.  Jag hade såklart fått se det innan men det tidigare inslaget hade satt mina kännslor i gungning.. jag såg mig omkring och noterade folks reaktioner och så brast det för mig. Så fint och så värdigt...
Mobilen fick fnatt och ert stöd började trilla in. Så många som skrev så fina små meddelanden till mig.. Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta men jag kan säga en sak. Idag kände jag ert stöd. Mitt i allt lipande gjorde det konstanta vibrerandet från min stackars mobil att jag kunde fönimma ert stöd, ert engagemang och er kärlek. Ni vet vilka ni är. Ni är många, ni är starka och ni är underbara. Jag älskar er, ovillkorligt. Tack för att ni finns. Medans jag avslutar detta lilla inlägg singlar tonerna av nostalgia locomotive ut ur ovan nämnda högtalare. Passande,  tycker jag medan mina ögon känns tyngre. Ett leende på läpparna sprider sig. Idag var vi starka tillsammans.
Tack och åter tack för att ni finns.
/R

19 kommentarer:

  1. Inslaget om dig och din fina Sophie var väldigt vackert och väldigt starkt! Fanns nog inte många torra ögon vare sig på plats eller bakom tv-apparaterna! Fick upp en bild på dig och din familj på min Facebook sida då kompisar till mig kommenterat! Ni var himla fina, ni är fina! Din ängel tittar garanterat ner och ler när hon ser dig och er fina son tillsammans!

    SvaraRadera
  2. Ja Rasmus. Jag satt där på cirkus och tänkte på det sista mailet jag och Sophie skrev till varandra där vi önskade varandra all lycka, vi blev klara med våra behandlingar samtidigt och kom överens om att livet nu skulle få fortsätta. Att se Ert inslag rörde upp en massa känslor, allt det man känner som sjuk, som medmänniska och som överlevare (peppar peppar). Det var en grymt fint inslag, och jag vill ge dig all heder. Stort lycka till i ditt fortsatta liv. Kärlek <3

    SvaraRadera
  3. Rebecka Wihlborg29 oktober 2013 11:57

    Inte ett öga torrt eller ett hjärta som inte kände när ditt inslag visades. Du är stark Rasmus och du är inte ensam. Du har en fantastisk son och familj, de är verkligen guld värda. Många kramar Rebecka

    SvaraRadera
  4. Idag det upp en bild på dig på facebook, jag tittade och tänkte vem är det nu, jag vet vem han är, vilken film... Sen kom jag på att det var du Rasmus, jag som skriver är totalt okänd för dig och jag "känner" dig via bloggen och din systers blogg som jag läser. Inslaget på dig och Sophie var så rörande.
    Jag grät och mina tankar gick till min mamma som idag har födelsedag, den första som ska klaras av efter hennes bortgång i maj. Nu dog hon inte av cancer utan ålderdom och andra sjukdomar.
    Sköt om dig Rasmus! kram

    SvaraRadera
  5. Rasmus fina du, Inslaget var så vackert, jag satt och grät och tänkte på Sophie, denna vackra söta goa person som jag har haft turen att få följa under hennes uppväxt, mina tankar går också till lilla Julian och Sophies föräldrar och bröder. kram till er alla

    SvaraRadera
  6. Jag grät med dig.
    /en medmänniska

    SvaraRadera
  7. Rasmus! Tårarna bara rann när vi såg inslaget med er fina familj igår! Jävla skitsjukdom! Tänker på er! Kram Jonas och michelle

    SvaraRadera
  8. Orden blir små , det räcker inte till som jag skulle önska . Men livet hänger ändå ihop trots att det är skärvor överallt . Ibland får man ihop en bit med en annan ,sen tappar man taget och det går itu igen . Då plockar man igen och igen .....igen och igen ,
    Beundrar ditt stora mod , och så skönt för oss att se hur din mamma slöt in dig i famnen . Du är inte ensam !
    Lev varsamt och väl ,

    SvaraRadera
  9. Så otroligt gripande inslag och så fruktansvärt orättvist livet är ibland!! En stor styrkekram till dig och ert fina barn! En dag i taget....många styrkekramar till er <3

    SvaraRadera
  10. Tänk jag "missade" programmet men hörde talas om dig med så varma ord! Då visste jag inte att du var just du....Känner hur jag nästan håller andan! Vilken styrka du besitter och vilket ljust sätt du ändå förmedlar det mest fasansfulla! Massor av kärlek och styrka till dig och de dina!

    SvaraRadera
  11. Hej!
    Vilket fint inslag på Cancergalan med Sophie, dig och Julian. Oerhört starkt gjort av dig att ställa upp och vara med på plats. Fantastiskt modigt gjort. Jag såg att Johanna Toftby skrivit om ert inslag på sin blogg.
    Kram, från Eva

    SvaraRadera
  12. Fine Rasmus! Jag missade också programmet men fick höra talas om det senare och har sett det nu på datorn...och tårarna rinner precis som så många gånger förr när jag läster er blogg...tänker fortfarande på er, ofta, och inser också hur tacksam man ska vara för att man får vara frisk...stor varm kram till dej, lillkillen och era fina familjer...en bloggläsare

    SvaraRadera
  13. Så fint, ärligt och naket inslag i galan du bjöd alla på Rasmus!
    Åter igen en stor och fin kärleksförklaring till din krigarprinsessa i från dig. Tror ingen kunde hålla sitt öga torrt. Det långa kämpandet och den stora fina omtaken och kärleken er i mellan kunde ingen missa!
    Må det snart finnas bot emot denna hemska cancer - var den än väljer att slå rot i kroppen är den hemsk! Jag hatar cancer!!! Försvinn!!!!
    Önskar dig o sonen allt gott i framtiden!
    Elisabeth W Uppsala (bloggläsare)

    SvaraRadera
  14. Nu har jag sett programmet på datorn-så otroligt bra och så starkt!
    All lycka till dig och lilla Julia

    SvaraRadera
  15. Jag såg också inslaget på datorn. Tårarna rann. Det var mäktigt, Rasmus!!

    SvaraRadera
  16. Har läst igenom större delen av bloggen först idag, önskar jag hade hittat hit tidigare. Vet egentligen inte vad jag ska skriva men jag önskar din son och dig all lycka i världen. Din kärlek till Sophie är så mäktig, det finns så mycket att lära. Allt varar inte för evigt och jag är så otroligt rädd. Tårarna bara rinner när jag läser. Du är så stark, det är ni alla. Vi har så mycket att vara tacksamma över. Man känner sig så otroligt maktlös och ensam ibland men du har en mycket speciell ängel i himlen. Er kärlek är verkligen något speciellt. Stor kram

    SvaraRadera
  17. Önskar er en riktigt God Jul och Gott Nytt År, tänker på er, kramar till er alla

    SvaraRadera