fredag 10 augusti 2012

Ett kapitel ur mitt liv just nu....

Så satt jag där på uteserveringen med min mor och gudmor och tårarna brännandes bakom solglasögonen.
Vi hade pratat om vad kortison kan göra med en eftersom jag inatt hade en allergisk reaktion.
Snacket gick in på min älskade Sophie och andra man känner till som gått samma öde till mötes. Varför hon, varför så tidigt?
Solen sken och jag saknade dig mer än någonsin idag älskade Chopzki.
Min livs kärlek saknas och jag blir tokig , tokig  av att veta att vår son inte kommer att komma ihåg dig med egna minnesbilder. Tokig av att undra vad han tänker, tänker han på dig?
När jag hade hämtat honom på dagis satt jag med honom i soffan här hemma och studerade honom. Glad och busig trots att jag satt med tårarna bredvid honom. Alla dessa tankar som for igenom mitt inre.. Jag kunde helt enkelt inte hålla tårarna tillbaka. Kaoset i mitt huvud avbröts av att mamma kom hem ifrån affären med kvällsmaten. Medans Julian for ut för att pyssla med något i trädgården gick jag till henne och sa. - "Jag har en tuff dag. Jag saknar henne så mamma" Samtidigt kramade jag henne och började att gråta igen mot hennes axel.
"Jag med, så in i vassen kan du tro min påg", svarade mamma med en suck.

Jag hämtade andan en stund för att sedan gå ut till lille prins och se vad han gjorde. Samma bus som vanligt. Klättrar tjoar och tjimmar, småpratandes för sig själv och glad som få.

Maten var i det närmaste klar när Julian satt och mumsade på en bit melon. "Vad mysigt vi har", deklarerade han stolt till sin farmor som nästan bröt ihop av stolthet och glädje. Även jag fick dendär klumpen i halsen. "javisst har vi det Min lille påg" svarade mamma.

Efter maten var det dags för det obligatoriska och mycket uppskattade kvällsbadet. Det slutade med att jag och min mor fick torks golvet efter en sekunds oaktsamhet. -Vad gör du Julian?  Frågade vi ifrån hallen och Julian svarade sanningsenligt "jag kastar batten" Härligt med de små livens ärlighet.

Efter tandborstningen var det march i säng och medans jag gjorde välling stod mamma och pratade med honom i hans rum. Han hade fått sin gamla blå snuttefilt med en kanin eller mus på. "Mmmm, luktar mamma " hörde jag honom säga till min mor samtidigt som jag kom upp för trappen. Det tog allt jag hade i mig att hindra migsjälv ifrån att bryta ihop fullständigt. Så fin han är vår lille påg. Det gjorde vi bra älskade Sophie.
När vi hade sagt godnatt och jag hade fått de o så viktiga pussarna, en till mig och en till mamma, gick jag in på mitt rum och grät... En riktig skitdag trots alla solglimtar. Spenderade kvällen på rummet, grubblandes. Stundom fokuserad på något annat eller helt enkelt med tårar längs kinderna.
Hoppas i morgon blir bättre...


När jag är riktigt ledsen, det är då ni ser mig spela arg musik...
Tack för ert stöd/R

43 kommentarer:

  1. Jag önskar jag kunde skriva att de blir lättare, men vad vet jag?! Jag har ju aldrig gått igenom de helvete du lever i just nu. Men jag hoppas och tror att de blir lättare, sakta men säkert.
    Ni finns ofta i mina tankar trots att jag aldrig träffat dig Rasmus, sett dig ofta på stan men du har ju ingen aning om vem jag är...
    *Styrkekramar*

    SvaraRadera
    Svar
    1. E det du som syr?/ R

      Radera
    2. Ja, så kan man nog beskriva mig! :)
      Julians traktor har jag sytt...

      Radera
    3. Mamma sysanna ? Jodå. Den är han glad för. Alexandra visade ditt senaste inlägg för mig. Satte ett leende på mina läppar en dag som denna. Tusen tack :)
      /R

      Radera
    4. Vad bra att de gör nytta på mer än ett sätt! :)

      Radera
  2. Du skriver väldigt fint. Förstår att det är hemskt, men vill uppmana dig att kämpa på. / Anneli

    SvaraRadera
  3. Somnade tidigt idag och vaknade till för en stund sen. Kunde inte låta bli att läsa alla bollarna i vanlig ordning :)
    Har dock inte kommit längre än hit, jag läser detta inlägget om och om och om igen. Fruktansvärt. Det kändes som att någon slet ut mitt hjärta och kastade det på marken. Vilken smärta... och ändå är jag inte en del av denna sorgen.... hur jävla ont har inte ni då? Julian och du finns i mina tankar många gånger om dagen. Jag vill bara krama om.dig och ta all smärta ifrån dig och låta dig vara lycklig för alla stunder du fick med henne, din älskade Sophie.
    Jag vet att Sophie inte lämnar Julians sida för en sekund. Hon är med er hela tiden även om det inte är fysiskt.

    Sov gott Rasmus, du är min hjälte.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Ditt inlägg får mig att gråta Rasmus. Jag saknar henne också, mycket mycket, varje dag! Kram på dig <3

    SvaraRadera
  5. Tårarna rinner när man läser ditt inlägg. Du måste ha det så frukansvärt jobbigt. Tänker på dig och Sophie dagligen, varför ska livet vara så här? Kram

    SvaraRadera
  6. Usch Rasmus, Jag gråter bara jag tänker på hur du har det.....
    Beundrar dig, din styrka!
    Tänker mycket på dig ska du veta!
    Stor bamsekram till dig!

    SvaraRadera
  7. Så bra att du sätter ord på dina känslor-på sikt hjälper dig det att gå vidare!! Det tar tid att hitta nya stigar för dig och lille Julian men det kommer!! Sorg är så tung att bära! Även om Julian inte kan minnas sin mamma så kommer ni runt om honom ge honom en fin bild av hans mamma! Han kommer att bli en hel människa för han har er! Massor av styrkekramar till er!!! mariab

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Du skriver så det berör långt in i hjärtat!!
    Jag vill säga så mycket mer i detta inlägg men hittar inte orden.
    Jag känner med dig och önskar att du får en bra dag idag!

    Kram, Eva

    SvaraRadera
  9. Sänder mina varmaste tankar till dig. Varför ska nÅgon behöva gå igenom detta. Du förmedlar dina känslor på ett så gripande sätt att msn blir helt tagen. All styrka till dig Rasmus!

    SvaraRadera
  10. Vilket helvete du måste gå igenom! Jag beundrar dig så för att du kan beskriva det så väl!!!
    Du är verkligen min hjälte och jag tänker på dig och Julian ofta... Beställde armband på Ungcancer häromdagen och jag kommer bära det varje dag .

    SvaraRadera
  11. Nej livet är inte rättvist någonstans :( dina inlägg får mig att ta till vara på dagarna och umgås med mina barn och sambo. För det kan hända vem som helst, när som helst, hur som helst. Tänker på er flera gånger om dagen fastän jag inte känner er. Önskar så att Sophie kom tillbaka till er, att allt var en dröm...nej livet är inte rättvist!
    Många kramar till er!

    SvaraRadera
  12. Tänker så på dig och Julian och alla andra som saknar Sophie så mycket. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg och raderna om dig och din mamma.Många varma kramar Elin A

    SvaraRadera
  13. Så fint du skriver om saknaden efter er fina Sophie och kärleken till er fine, lille son. Ni finns ofta i mina tankar. Sophie och du har verkligen båda en förmåga att skriva så att det känns rakt in i hjärtat på de som läser.
    Vilken underbar liten kille ni har i Julian!
    Jag hoppas att idag blir en lättare dag för dig.
    Många kramar till er
    /Marie

    SvaraRadera
  14. Du skriver med hjärtat, om ditt hjärta Sophie och om goe Julian, min kära Rasmus. Det griper tag i mig, berör mig oerhört. Fortsätt att följa ditt hjärtas röst och hoppas att din dag idag är bättre. All kärlek och styrka till er<3
    Essie

    SvaraRadera
  15. Läser och finner inga ord, men en sorg så stor som din kan ändå inte lindras av enbart ord.

    Jag vill berätta för dig hur vi, jag och min man, förstår att uppskatta varandra lite extra när vi läser dina ord. Dina ord tröstar oss, hjälper oss men vi finner inga för att trösta dig.

    Hoppas att en dag Sofies minne inte ger en klump i bröstet och brännande, ledsna tårar.

    Hoppas också att du får bra dagar framöver, trots att det kanske känns jobbigt att njuta av livet just nu.

    Kram

    SvaraRadera
  16. Jag har följt bloggen ett tag.
    Jag lider med dig. Det gör ont i mig när jag tänker på hur du har det..
    Vilken tur ändå att du har Julian kvar, en del av din älskade Sophie. Tiden läker alla sår sägs det, även om det är svårt att tro det.
    Skickar några styrkekramar till dig och Julian. Inga ord i världen hjälper, men omtänksamhet och kärlek kan man inte få för mycket av. KRAM!

    SvaraRadera
  17. Farmor Ulla-Brith skickar en bamsekram
    till er.

    SvaraRadera
  18. Stor kram till dig och Julian! Tänker på er ofta ofta..

    SvaraRadera
  19. Håller min hand runt ditt hjärta !

    SvaraRadera
  20. Du ska veta att du varje dag blir ägnad många kärleks och styrkespridande tankar från mig

    Mathilda

    SvaraRadera
  21. Fine Rasmus...du skriver så rörande, men det är tur ni har varandra, ni i familjen, det är ju nästan lika ledsamt för dina föräldrar och syskon och Sophies föräldrar..alla ni har mist en högt älskad person...ta väl vara på varandras stöd...kram till er alla

    SvaraRadera
  22. Styrkekram!
    Sofie i Lund

    SvaraRadera
  23. All styrka och kärlek till dig i lilla Julian. Kram Jenny

    SvaraRadera
  24. Det gör så ont i mig när jag tänker på ert grymma öde... Det är inte rättvist att en liten pojke ska växa upp utan sin mamma. Jag har varit mammaledig väldigt länge nu, med två täta syskon. Mitt stora I lands problem är att inte får vara tillsammans med mina barn dygnets alla vakna timmar längre... Jag borde skämmas... O inse hur lyckligt lottad jag är istället... Gud vad jag önskar att man kunde göra något för dig och lille Julian... För att underlätta er smärta... Jag hoppas att du finner någon styrka och glädje i att du lär oss andra uppskatta vad vi har och älska, om möjligt, våra nära en aning lite mer...
    Din son är lyckligt lottad som har en pappa som du...
    Sov gott Julian och Rasmus!

    SvaraRadera
  25. Jag har varit med om att förlora en bror. Han blev 25 år. Det blir lättare med tiden, sorgen och saknaden kommer alltid att finnas där men man kommer att känna att den går att "leva" med. Det kommer att finnas stunder som det känns väldigt jobbigt. Man saknar dem Jättemycket, kan likna det vid en bro, när det känns ganska bra har man kommit över bron, när det känns jobbigt är man mitt på bron igen. Man far som mellan men det är helt normalt.
    / Ida

    SvaraRadera
  26. Barns sorg är randig sägs det, vilket du så fint har beskrivit i detta inlägg...

    En rädsla jag hade när min dotter var 2 år och hennes mormor nyligen hade fått cancerbesked var just det du skriver om - egna minnen... Att inte ha egna minnen av

    en nära person...

    Hoppas att du själv med tiden, allt oftare kan finna glädje och se att livet går vidare, trots den oerhörda förlust ni har drabbats av.

    SvaraRadera
  27. Älskade människa <3 styrka till dig <3

    SvaraRadera
  28. Så mycket svåra tankar som bara dyker upp när man är mitt i sorgen - känslig som aldrig förr...
    Jag skulle vilja tipsa om en blogg (som NU inte är aktiv längre) i den bloggen finns en saga som heter "Sagan om den trasiga mamman". Skriven av en man som miste sin unga fru i cancer för ca 1,5 år sedan. Sagan är skriven till deras lilla dotter.
    Länk:http://annajansson73.blogspot.se/2010_04_01_archive.html
    Kanske kan det vara något att läsa för "lulle"??
    Jag önskar dig många glada dagar framöver! Låt de dåliga dagarna passera och minns de BRA!!
    /7Elisabeth W

    SvaraRadera
  29. Svårt att hålla tårarna borta när man läser det du skriver.
    Önskar det fanns nåt man kunde skriva som hjälper er, alla fall en minut! Men kommer inte på något, så jag skickar dom varmaste kramar jag har till er.

    SvaraRadera
  30. Fina du, mitt hjärta blöder för er, många tårar rinner när jag läser om din och er smärta vill sååå gärna göra något... sänder många stora varma kramar! Anna i Solna

    SvaraRadera
  31. Sov gott i natt!

    Andas med djupa andetag - använd hela lungkapaciteten du är utrustad med - Det är så lätt att glömma - men med rätt andning minskas inneboende stress....

    Det blir bra - men det kommer att ta tid!

    SvaraRadera
  32. Så vackert du skriver, Rasmus.
    Jag gråter med dig.

    SvaraRadera
  33. Krama lille Julian från mej idag på hans tvåårsdag...mamma kollar på uppifrån...

    SvaraRadera
  34. "Lulle" två år!!
    En både glad och jobbig dag för pappa Rasmus och mormor & morfar m.fl. Vilken glädje trots allt, att ni är många som tillsammans både gläds och saknar denna dag (och alla andra dagar. Var rädda om varandra och ta hand om er!!!
    Elisabeth W

    SvaraRadera
  35. Grattis Lulle!!!
    Vilken fin nutt han fick, blev helt tårögd när jag såg bilden Danni lagt på Facebook.
    Jag hoppas ni kunnat njuta av dagen trots allt och ni kunnat känna Sophies närvaro!
    Kram

    SvaraRadera
  36. Kämpa på fina du! Vilken tur att du har din underbar son som skänker så mycket glädje! Hoppas att Julian fick en fin dag igår trots att den på många sätt säkert var väldigt jobbig! Kram

    SvaraRadera
  37. Jag gråter. Jag kan inte ens tänka mig in i er situation. Den är så overklig. Igår sa min dotter: "mamma, fattar du hur mycket jag älskar dig!?". Det blev så klart för mig hur viktig man är som mamma (jag har också haft/har cancer). Jag tror allt att Julian kommer ihåg sin mamma eftersom att han pratar om hennes doft.
    <3

    SvaraRadera