söndag 4 mars 2012

3 timmar kvar

Snart är det dags att återvända till sjukhuset igen. Ska vara tillbaka runt 12 (en av många medicintider jag har att passa).

Men så roligt vi hade igår. Den var helt klart sevärd även fast mina ögon blev tunga emellanåt.
Men de var en pärs att ta sig upp för läktaren kan jag säga. Benen är ju som spaghetti på mig, så armkrok på varje sida så gick det.

Svärmor körde mig hem igår vid ett tiden och Julian låg fortfarande och sov. Jag ville bara väcka honom men fick snällt hålla mig en timme till.
Rasmus och Vivecka lyckade filma när jag gick in i rummet till honom.
Första gången på tre veckor som jag går in till honom efter middagsluren.
Han blev helt paff när han såg att det var jag som kom in genom dörren och var så lugn i min famn.
Massor av pussar delades också ut och vi fick läst böcker som vi alltid gör och ätit mellis tillsammans.
Jag märker verkligen hur mycket som har hänt på denna korta tiden.
Så fort det går, vill bara stoppa tiden.

Rasmus och jag planerade även lite hur vi ska ha det på balkongen. Det kommer hur mycket reklam som helst nu från alla blomsterbutiker som finns. Så snart är det dags att göra den vårfin och bli till vår lilla oas som alltid.
Där ska vi njuta många timmar i solen och med en kopp te på kvällskvisten.

Nu ska jag bara sitta här i soffan och njuta innan det är frukostdags.

Tyvärr lyckas jag alltid bli lite deppig när jag har bra dagar. Man vill veta och ha garantier på att det kommer bli massor av bra dagar till.
Men det kommer det att bli, det vet jag.
Bara genom att titta på dessa bilderna så är jag på rosa moln igen. Min lille Prins!


Provar mammas solbrillor


Tänk att han en dag också ska 44:or i skor :)

15 kommentarer:

  1. Så skönt att du fått en fin dag att ha i minnet, det lättar när man ligger i sjuksängen att tänka på dom dagarna, självklart kommer du få massor av fina dagar framöver med, Kämpa på!!
    Kram Lisbet

    SvaraRadera
  2. Härligt att du kan komma ifrån sjukhuset lite och hämta energi hemma hos din familj <3 kramar

    SvaraRadera
  3. Vilken go liten kille!
    /Ann-Sofie

    SvaraRadera
  4. Sophie,

    Jag började läsa din blogg av en slump för ungefär ett år sedan och har följt din resa sedan dess. I september slutade jag läsa din blogg efter att ha läst de goda nyheterna om att cancern var borta. När jag tittade in idag igen kände jag bara "NEEJ!" när jag fick bläddra sida för sida för att läsa om vad som hänt sedan dess.

    Jag är också 27 år (född -84) men kan inte på något sätt förstå vad du går igenom. Det enda jag kan relatera till är ångesten du skrev om eftersom jag själv lider av det. Däremot vill jag skriva till dig att du verkligen påverkat min syn på livet. Livet är så skört och det som har hänt dig kan lika gärna hända mig.

    Du verkar vara en fantastiskt stark och positiv tjej och jag är övertygad om att dessa styrkor kommer att ta dig långt! Även om ett inlägg handlar om tuffa saker så avslutar du alltid med något positivt. Det är verkligen beundransvärt!

    Du och din familj finns i mina tankar.

    Många styrkekramar till dig

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Vad härligt att se att du fått lite permis så du fått tanka kärlek och energi från din familj på hemmmaplan. Nu håller jag tummarna för att du snart ska bli utskriven. Hoppas du haft en bra dag idag!
    Kram, Eva

    SvaraRadera
  6. Så söt han är er lilla prins!! =)

    SvaraRadera
  7. Hej!
    Började läsa din blogg idag och kan inte sluta. Vilken fantastisk tjej du verkar vara. Ville bara skriva att du är beundransvärd, nu ska jag fortsätta läsa din blogg. Här kommer en stor famn med tidiga vårkramar. Pia

    SvaraRadera
  8. Jag följer din fina blogg och många gånger med tårar i ögonen..Tänker på dig o din fina familj:) Du är en riktig kämpe o jag önskar dig all lycka:) Beundrar verkligen din positiva sida Sofie! Och lille Julian är ju bara för söt och go:) Du känner inte mig men jag känner Rasmus familj. Många kramar Lina

    SvaraRadera
  9. Har precis hittat din blogg och kommer fortsätta följa den! Jag har ett precis liknande liv som du...28 år, en son på snart 3 år, en fin sambo, hus, jobb och dessutom ett andra barn på väg. Det hade ju kunnat vara jag, det kan bli jag - som också drabbas. Ibland blir man verkligen förundrad över hur brutal verkligheten kan vara för oss människor. Jag beundrar dig verkligen för att du delar med dig av allt detta jobbiga!!! :) Massa kramar och kärlek till dig och din familj. //Sarah

    SvaraRadera
  10. Sofie, jag önskar dig all lycka med behandlingarna! Jag tror på dig och tycker att du är en så fantastisk och inspirerande person på många sätt. Jag är övertygad om att du kommer få många bra dagar framöver, men CARPE DIEM! Det finns ju tyvärr inga garantier för någon, därför ska man ta tillvara på alla bra stunder man få.

    Stor varm kram

    Ps. Vilken sötis till son du har!!

    SvaraRadera