Spinning

Idag var en prövning för min fysiska hälsa.
Jag bokade in mig på ett spinningpass, bas,  på Friskis och körde järnet. Ja utifrån vad jag kan just nu. Man är inte i så jättebra form efter att ha fött ett barn och sen kryddat tillvaron med med lite cellgifter och annat smått och gått som operation etc under sådär ett årstid, but I did it!!
Jag tog mig igenom hela passet, fick sitta ner vissa gånger då man skulle stå upp och cykla, men hela tiden körde jag fullt ut utifrån vad min kropp tillät.

Nu ska jag bara se till att hålla igång med någon form av träning 2-3 gånger i veckan och förmodligen börja känna och se resultat snart.

Några bra tips på roliga och bra träningsformer som passar en kropp med noll muskelmassa?

Fortfarande fri från cancermonstret!

Ringde till min helt underbara sköterska på bröstmottagningen idag för att se ifall de inte kunde ge mig svar på röntgen. Kände inte att jag har tid, ork eller energi att sitta och vänta på att ett brev ska dyka upp eller att det ska ringa någon med dolt nummer, så jag chansade.
Hon letade lite i datorn och sa sedan "ja men den var bra, den visade inte på att något skulle vara fel" och pratade på som vanligt.
Vilken enorm lättnad! Jag frågade såklart en gång till bara för att vara säker på att jag inte hört fel och uppfattat allt rätt, och det hade jag.

Hade det inte varit för att jag ska ut och köra idag så hade vi bannimej korkat upp champagnen där klockan åtta på morgonen. Jag vann ju just högsta vinsten!

Kan omöjligt beskriva känslan, men den är fantastisk.
Nu kanske jag kan börja om och försöka slappna av och inse att jag faktiskt är frisk.

Hårt hållna tummar

Igår var det måndag och jag var på röntgen. Denna gången skulle det andra bröstet kollas via magnetöntgen.
Har blivit orolig att något har startat där också. Ser en del liknande tecken som förra gången och tar inga risker.
Jag berättade det för min läkare när jag skulle få svaren från operationen och hon tyckte också att vi skulle kolla det för säkerhets skull. Hon poängterade även att det inte behöver betyda det jag fasar för, men som sagt, det ska undersökas.
Nu följer några oroliga dagar/veckor innan svaret kommer och jag har aldrig hållt tummarna så hårt förr som jag gör nu.

Idag var det också sjukhusbesök.
Samtal med en strålningssköterska om hur allt kommer att gå till. Det kändes okej, jag funderar inte alls över det här med strålningen faktiskt, känns som en lätt sak i jämförelse med allt annat.
Sen fick jag även min första tatuering idag. Japp 3 små prickar blev det.
Dessa får man för att de ska veta så att maskinen alltid är inställd på exakt samma ställe varje gång då man får sin behandling.
Så nu är jag redo för den 2 augusti då det startar.

Och varför bryta denna fina vana...vi tar en tur till sjukhuset imorgon också. Samtal med sjukgymnasten är det då. uppföljning av hur det går osv.
Kan säga att jag ganska så svullen över hela armen, men att rörligheten börjar bli bättre och att kärlsträngarna inte gör fullt lika ont längre.
Så lite framsteg görs det :)
Blir nog till att köpa stödstrumpa imorgon också så att armen kan återfå sin form igen.

Nej, nog tjatat om detta.
Nu ska jag och kärleken fly dumma tankar och se en film istället.

Hoho, kom tillbaka..

Något har förändrats föralltid och jag har svårt att förhålla mig till det.
Emellanåt känner jag mig inte alls som Sophie och då menar jag inte enbart de gånger jag tittar mig i spegeln. Jag ler inte så mycket som jag brukar, känner mig stel och negativ, finner heller inget nöje i att shoppa längre så som jag gjorde förr. Jag hoppas att detta försvinner med tiden och att mitt gamla jag visar sig igen.
Trivs inte alls med denna oroliga själen.

Snart drar min strålning igång. Har fått tider i nästa vecka då det ska mätas ut och markeras var exakt de ska stråla så att det bli på samma ställe varje gång. Annars har jag fått en preliminär tid för start den 2e augusti.
Innan dess ska jag ta mig förbi måndagen och ännu en röntgen.
Mer om det senare...

Nu ska jag ge mig på denna förbannade stretchingen som förövrigt går mig ordentligt på nerverna.
Ont gör det och tar en himla massa tid! Men belöningen kommer väl en dag.

Något som med all säkerhet gör mig lycklig är iallafall min fina fina lilla pojke <3

Mamma älskar dig!

Provsvar...

Igår var jag hos läkaren som opererade mig för att få svaren från analysen dom gjort på tumören.
Hon berättade att det gått relativt lätt att ta bort själva knutan i bröstet som var ca 6-7 cm!?
Japp, den var stor, men förmodligen en av anledningarna till att man inte upplevt det som en knuta utan mer som ett område med fastare vävnad.
Hursomhelst så lyckades dom få bort hela tumören med goda marginaler runt om, alltså radikalt som de säger. Dvs. att de fanns en massa frisk vävnad runt tumören vilket gör att man kan vara ganska säker på att man fått bort allt.
Dock hade väl inte cellgifterna gjort ett riktigt så bra jobb som dom hoppats på.
I tumören så fanns där ett område på ca 3-4 cm där man kunde se att där fanns cancer som fortfranade var aktiv. Även i de tolv lymfkörtlarna som de tog bort så hade 3 av dom fortfarande cancer i sig.
Det ultimata är ju ifall man ser att all cancer har dött och det bara är till att ta bort, men tydligen händer det ytterst sällan. Det vanligaste är att den krymper vilket gör det lättare inför operationen.

Det negativa med att det fanns så pass mycket cancer som fortfarande var aktiv är att man inte kan utesluta att cellgiftet har tagit död på de eventuellt vandrande tumörcellerna som kan finnas runt om i kroppen.
(Ibland lossnar celler från tumörens ytterkanter och vandrar då genom kroppen. Det är inte förrän de slår sig ner som cancer bildas.)
Men hon nämde även att ifall de nu finns tumörceller som "vandrar" i min kropp så behöver inte det betyda att jag skulle få cancer igen. Det ska mycket till för att dom ska hitta en bra miljö att slå sig ner på och en hel del hjälp ifrån friska celler också för att kunna slå läger så att säga, och mitt eget immunförsvar kan klara av att ta hand om dom på eget vis.
Så nu jäklar ska denna kropp och själ vårdas så att immunförsvaret alltid ligger på topp.

Men jag är FRI från cancer nu och det är det viktigaste!
Allt annat får vi ta efterhand. Men visst skrämmer det mig att veta att jag kan få återfall.
Störst risk är det i ca 3 år framöver därefter minskar risken med tiden.
Men har jag klarat mig om 8-9 år så kunde jag vara ganska säker på att det inte kommer hända igen sa hon.
Så om alla kunde hålla tummarna för mig i några år framöver så hade det varit snällt ;)

Nu ska jag fortsätta kämpa med mina stretschövningar, gå igenom strålningen som kommer börja om några veckor, sen gå vidare och inse att jag är FRISK! :)

Men redan nu är jag ju frisk. Jag måste bara återhämta mig från allt och få kroppen till att fungera som förr igen.
Strålningen är ju bara i förebyggande syfte.

En dusch på detta och en tur till Ikea. Det är väl dit man går när vädret är grått ute? :)

Ville bara säga hej...

Nu var det längesen jag satte min fot här inne på bloggen. Men det är egentligen bara positivt.
Jag skapade ju denna för att dels kunna skriva av mig och sen för att vänner och bekanta skulle kunna följa mig och se hur det gick för mig i min behandling.
Och nu har jag inte haft särskillt mycket att skriva om efter operationen.
Det har varit väldigt lite sjukhusbesök sen dess och jag känner väl att det börjar närma sig slutet på denna resa.
Ska inte ropa hej än då jag ska träffa min läkare nu på torsdag och få veta hur tumören faktiskt såg ut och hur reslutaten blev av analysen dom gjort på den. Detta avgör kommande behandling.
Just nu är jag bara inställd på att det ska räcka med strålning, så det håller vi tummarna för.

Jag har mått ganska okej efter op. Naturligtvis är jag öm som väntat och väldigt stel i armen, men jag stretschar på. Dock fick jag reda på att jag fått något som kallas för "kärlsträng" när jag var uppe och tömde det som nu hade börjat likna ett nytt bröst. 300ml fick hon ut och rådet att ringa min sjukgymnast för rådgivning om hur jag ska bli kvitt detta.
Det är väl inte helt ovanligt att man drabbas av det, men varför kunde inte jag få vara de där som klarar sig.
Kan säga att det gör djävulskt ont!
Det är som att man har hela armen full av förkorta gummibandband som gör att armen inte går att sträcka ut. Smärtan man får när man ändå försöker sträcka ut den är obeskrivlig.
Men på tisdag träffar jag sjukgymnasten igen för att se vad hon tycker om det och hoppas på bra råd.

Finns det någon mer som drabbats av kärlsträng och lyckades ni strescha bort det helt?