Saknad....

I fredags morse lämnade min Sophie oss i stor saknad och sorg. Sophie var inte bara min fru utan också min bästa vän och en underbar mor till vår lille Julian. Sophie sov utan smärta och jag fick vara med henne hela vägen. Tidigare på dagen hade jag legat med henne i sjuksängen och pratat bredvid henne trots att hon var sovande. Vet inte om det betyder något men jag sa:  

-De e ok älskling, du får släppa taget. Jag lovar att ta hand om vår son och dina föräldrar. Julian ska få veta hur mycket du älskar honom och att du alltid vakar över oss. Jag vill inte att du ska ha ont längre...De e ok att släppa taget. Vi kommer att klara detta.

Sedan somnade jag hållandes hennes hand bredvid henne.

Jag vet inte om hon hörde men timmarna senare drog hon sitt sista andetag utan ett spår av smärta i ansiktet. Jag vaknade minuterna innan utan förklaring, klarvaken och ängslig. Jag väckte hennes underbara mor som också fick vara där och lotsa henne ut på resan hon nu tagit sig för.. Jag hann säga
- Tack för allt, förlåt för allt. Jag älskar dig! Nu och för evigt!

Min krigarprinsessa hade lämnat oss. Min Chopzki, min nerdie-nerd in arms.
En så oerhört stark människa som kämpat så hårt under denna tid hade förlorat mot denna djävulska sjukdom men hon hade vunnit sin frihet.
Den enda logik jag finner är att det behövdes en krigare i skyarna. En renhjärtad ängel att slåss vid guds sida mot allt som är ont.

Jag vill passa på att från djupet av mitt hjärta tacka er alla som följt och peppat Sophie genom denna svåra tid.

Ni som har följt oss och vår kamp vet också att vi var duktiga på att hitta glädjen i de små sakerna.

Jag ber er att ta tillvara på varje stund ni får med era älskade och berätta varje dag att ni älskar dem. Be alltid om ursäkt om ni sagt något ni ångrar och gå aldrig o lägg er osams. Detta är kanske en av de värdefullaste läxor min fru lärt mig och förhoppningsvis i förlängningen er. 

Med ert goda minne vill jag be er om lov att använda Sophies blogg för att berätta om min och Julians vardag och om hur vi vårdar Sophies minne.. Än en gång tack från djupet av mitt hjärta för ert engagemang, era fina kommentarer, era bidrag och era tårar. Tillsammans klarar vi detta, tillsammans är vi starka!
 /Rasmus