onsdag 5 september 2012

Ett tag sedan..

Att försöka förmedla exakt hur jag har mått den senaste tiden vore omöjligt. Har brottats med allt ifrån total förtvivlan när jag tänker att jag aldrig ska få träffa min älskade igen. Hopplöshet när jag känt hur det aldrig kommer att kännas bra igen. Mindervärdeskomplex när jag känner  att jag inte klarar av Julian helt själv, vill inte helt enkelt. Blir så ledsen bara av att se en bild på Sophie, hennes röda läppar och hennes isblå underbara ögon. Kommer jag någonsin att kunna titta på dem utan att det känns som att en kniv körs in i hjärtat?
Stackars Julian förstår inte mitt missmod och mina plötsliga gråtattacker. De kan ske medans vi leker och har roligt eller när jag för en gångs skull lyckas få honom att se en film med mig. Klart att han inte förstår då. Vi hade ju kul!
Jag ar i alla fall börjat ta tag i saker och ting. I torsdags kändes det som att det helt enkelt inte skulle fungera länge till.
Ordnade så att jag fick träffa min läkare. Han kunde tydligt se det många sagt till mig och som man aldrig vill tro. Att jag gått från sorgereaktion til klinisk depression. Något jag helt enkelt inte klarar att ta mig ur på egen hand. Psykolog är inkopplad, ångestdämpare utskrivna och jag har börjat på antidepressiva.  Kan knappt fatta det, jag som skulle klara detta. Jag som tyckte saker och ting såg lite ljusare ut. Känns riktigt skitigt att behöva detta.

Håller på att skriva en text åt ung cancer som de kan tänkas publicera. Skrev 2500 ord över ett par timmar och skickade iväg för att få lite feed-back. Skrev det som ett brev till Sophie  med saker bara hon visste om mig. Nu vet åtminstone en till men jag tror att jag vill ändra lite. Vissa saker ska kanske vara hemliga. Vissa saker  gör ingen nytta i dagens ljus. Hur som helst ska brevet till Sophies viloplats. Hon ska få läsa hur lycklig hon gjorde mig. Hur oerhört ledsen jag är just nu. Hon ska få veta att mitt löfte om att inte leva ensam och olycklig är så svårt att hålla och ens tänka på just nu. Ingen kvinna i hela världen kommer kunna mäta sig med henne. Det är vad jag måste övervinna alltså? Mina största rädslor..

Jag är så tacksam för både mina och Sophies föräldrar. Jag vet att svärmor och svärfar kämpar med sitt och ändå finner de tid till att trösta mig. Sophies mor har precis börjat jobba igen och det verkar som att det gör henne gott. Själv brottas jag med en massa dåliga minnen på min arbetsplats, all ångest jag kännt när jag väntat på besked om olika hemska saker. Kommer att fortsätta halvtid för att komma ut ur huset men jag undrar om det någonsin kommer att kännas helt ok... borde jag sadla om? Plugga till något annat?
/R

Saknar oss älskade krigarprinsessa!





41 kommentarer:

  1. Som du får kämpa människa. Det är helt omänskligt...
    Jag vet hur det är att kämpa sig upp ur ett mörkt hål tillsammans med psykolog och antidepprisiva. Nu har jag inte förlorat min partner så just det mörka hålet vet jag inte hur det känns. Men ångest(panikångest) och total uppgivenhet har jag upplevt själv under många år.

    Det kommer inte kännas såhär föralltid för det går helt enkelt inte att må så dåligt - alltid. Finns det någon tröst i det kanske? Lite...

    Nu vill jag bara sudda ut , det man skriver känns så fjuttigt på ngt vis. Men , jag vill skriva ngt och detta får duga!

    Där är ingen skam i psykologer och antidepp medicin. Skäms ALDRIG för medicinen...om man använder den rätt så är den till fantastisk hjälp tycker jag. Sen när man är redo, går man av den!

    Hoppas på någon ljus dag för dig inom det närmsta, så du kan hämta upp lite välbehövd energi.

    Sköt om dig!

    SvaraRadera
  2. Så himla fin bild på Sophie. Tänk så lycklig hon var här. Du gjorde henne lika lycklig Rasmus.

    SvaraRadera
  3. Jag beklagar verkligen! Jag önskar er all styrka! Är själv mamma till en 1 årig tjej och har obotlig cancer och är bara 27 år. Denna jävla sjukdom! Hoppas ni finner något ljus i allt mörker. Vila i frid fina Sophie!

    SvaraRadera
  4. När det känns som värst så kan det bara bli bättre. Du fixar detta! Finns ingen som kan ersätta Sophie, ta den tid det tar bara. Fina fina du!

    SvaraRadera
  5. Rasmus, önskar jag kunde göra något för att hjälpa dig.
    Men det kan jag ju inte......
    Du ska absolut gå till psykolog och äta antidepressiv medicin. Det är ju en hjälp!
    Det är ett steg i riktningen att kunna få tillbaka en vardag.
    Lätt för mig att säga som inte drabbats av det du har gjort:(
    Tänker mycket på dig Razz!

    Stooooor bamsekram!
    Julian är lycklig bara han får vara med dig, tänk på det:)

    SvaraRadera
  6. Det lät hårt det jag skrev... Inte menat så...
    Vad jag menar är att du inte ska ta det som ett nederlag att äta medicin och gå till psykolog.
    Se det som en stor hjälp:)
    Kraaaaaaam

    SvaraRadera
  7. Har inte skrivit här innan men oj vad tårarna rullar.. Tycker du är en sån kämpe som tar dig igenom detta, för det gör du fast det inte känns så. Du ska inte känna att det är dåligt att ta medicinerna, det är för att du på sikt ska få en fungerande vardag. Er son är bara lycklig av att ha sin pappa nära<3 Tänker på er...

    Kram Cecilia

    SvaraRadera
  8. Åh Rasmus. Mitt hjärta går i tusen bitar. Det är inget fel att ta till hjälp när man känner att man inte klarar det på egen hand. Det är modigt, starkt och nyttig att fråga om hjälp.

    Jag vill bara skriva att jag tänker på er jätte ofta.. Om det är någonting jag kan hjälpa till med, så tveka inte. Vad den än är... Passa Julle, vika tvätt, dra en rolig historia eller kanske storhandla. Jag finns bara ett samtal bort.

    Kramar i miljoner

    SvaraRadera
  9. Hej Rasmus!
    Har följt din blogg ett tag.tror mig kunna ana din bottenlösa förtvivlan,och du tror att du aldrig kommer kunna bli glad igen . Men ,det kommer du - lita på mig!
    Jag själv har förlorat en son (efter 20 års mycket svåra omständgiheter),och trodde aldrig jag skulle resa mig igen.

    det är nu 12 år sedan han dog,och jag kan bara säja att det tog tid,men det måste det få göra - låt du det göra det också - det MÅSTE få ta den tid det tar,s a s - går INTE att skynda på (och du KOMMER att sluta med "tabletter"!)

    Ja,naturligtvis skulle jag kunna skriva mycket mer om detta,och till dej,men det finns det ju inte utrymme för här,så jag avslutar med : KÄMPA PÅ - du har din son,han kommer hjälpa/bära dig genom detta _ och GE INTE UPP - det kommer andra tider!!
    Stor kram // Ewa

    SvaraRadera
  10. Hej!
    Jag har inte skrivit här, men läst ett tag. Jag har själv en bröstcancerdiagnos. Jag jobbar inom psykiatrin och vill som de andra kloka som kommenterat här uppmuntra dig till psykolog och medicin. Du genomgår nu en fruktansvärd kris som föregåtts av en fasansfull tid då du kastats mellan hopp och förtvivlan". Det är en övermänsklig kamp att försöka klara det utan hjälp. Försök känna att det inte är svaghet att behöva de resurser som finns utan din "skyldighet" mot din lille son, din fina hustru och dig själv. När jag mådde som sämst visste jag att jag var tvungen till alla hjälpmedel för att försöka ta mig ur min mörka grotta. Jag hade hjälp av mitt yrke då det för mig inte är konstigare med psykolog och psykofarmaka än onkolog och cytostatika. Det har ingen negativ laddning för mig, och jag skulle önska att det inte hade det för någon. Är vi i kris behöver vi adekvat hjälp. Jag hoppas min make kan använda sig av den när han behöver. Livet kommer bli bättre för dig och din lille son men det kommer ta sin tid och det är många faser du måste ta dig igenom. Min övertygelse är att din hustru fortfarande har full koll på sin lilla familj, det tänker jag ha när det blir dags för mig ;)
    Jag önskar er allt gott.
    Kram
    Helene

    SvaraRadera
  11. Även om du inte tycker det själv så är du jättestark! Och det är bra att ta emot hjälp. Tänker ofta på dig och Julian. Hoppas vi ses snart <3 / Lisa

    SvaraRadera
  12. Brukar inte kommentera men läser ofta din blogg. Nu kunde jag inte låta bli:
    Det BLIR bättre. Låt det ta den tid som behövs. Det finns ljus i tunneln, som det brukar heta. Det blir bra. Långsamt, men det går! //Cissi S

    SvaraRadera
  13. Rasmus! Det är en styrka att ta emot hjälp och bearbeta allt du gått igenom!
    Det gör ont men ur allt onda kommer det något gott!
    Du är så klok och jag är helt säker på att du och din lilla kille kommer att få ett bra liv-ni måste "bara" ta ut en ny färdriktning och fokusera på andra saker i framtiden....

    Klokt av dig att ta hjälp av en psykolog ( tycker alltid att man ska göra det när man får antidepp....det blir ju ett effektivt sätt att bearbeta det som gör ont)

    Livet kommer att ha så mycket att erbjuda dig och Julius i framtiden-just nu idag kanske du inte ser det men snart, mycket snart kommer du att skönja konturerna på vad framtiden kan erbjuda.....

    Massor av kraft och kärlek till dig och din familj! Mariab ( som är både mamma, farmor och mormor mm)

    SvaraRadera
  14. Hej
    Du är helt underbar och jättestark, tänker på er och skickar många kramar till er.

    Natalie

    SvaraRadera
  15. Finaste Rasmus, önskar det fanns något att göra för att du skulle må bättre Du är så fin,Sophie var så fin. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver.
    Kram

    SvaraRadera
  16. Min käre Rasmus, att du har tagit tag i saker och ting och bett om hjälp, för att du inte klarar det själv är inget tecken på svaghet, utan det visar på STYRKA.Så fortsätt att följa ditt hjärtas röst, lyssna på din kropp, du är en underbar människa, Rasmus.
    Massor med kramar och pussa goa ungen.
    Essie

    SvaraRadera
  17. Så där vacker är det svårt att vara strax efter barnafödande!
    Jättefin bild på din kära Sophie.
    Jag fäller en tår över denna orättvisa.
    Kram från en medmänniska.

    SvaraRadera
  18. Denna bild av Sohpie säger mer än tusen ord: en lycklig tillfreds kvinna. Tack vara dig och Julian fick Sophie uppleva detta. Det blir bättre, det kommer att ta tid, men en dag kommer du att kunna se kort på Sophie och känna glädje och kärlek. Men fram tills dess måste du göra det som krävs för att du ska må bra/bättre och just nu är det via medicin och psykolog. det är många som stöttar dig mentalt!! och säkert många i din närhet som fysiskt kan hjälpa dig. BEe om hjälp! Folk i din närhet VILL hjälpa dig!!! Kram och lycka till / Jenny Stockholm

    SvaraRadera
  19. Din styrka är att du vågar visa att du är svag och att du är ledsen och rädd!!
    Se antideppresiva medicinen som en hjälp. Det är inget fult eller konstigt att bli deprimerad. Känner man att man inte orkar ta sig vidare i livet ska man ta hjälp. Ingen orkar allt själv och mediciner och psykolog hjälp finns för att de behövs! Skäms inte - känn dig stolt att du vågar ta hjälp. Du VILL må bra igen och det kommer du att göra - men - tyvär tar det tid och mycket kraft....
    All orka med kraft till dig!!
    Ps. Så fint kort på Sophie, hon var både söt och vacker och ser så lycklig ut. Jag kände henne inte alls, har bara följt hennes kloka ord här på bloggen.
    Elisabeth W

    SvaraRadera
  20. Fine fine Rasmus....så underbar bild på Sophie o lillkillen!! Det kommer en dag då du kan titta på den fina bilden och känna lyckan över att du och Sophie fick fine Julian tillsammans..varför blev det så här?? Det får man aldrig svar på...varför får många gå kvar här på jorden, som inte är till glädje för någon (vem bestämmer det???) och bara vill dö....nä fy vad detta lät hemskt, men så är det ju...Ta hjälp av psykolog och ha medicinerna som hjälp ett tag (jag jobbar på apotek och ser hur många som behöver medicinerna)...och vilket stöd du har i familjerna, det är det viktigaste....men jag tror att det är helt normalt, detta du går igenom, sorgen har olika faser, och allt blir ju såklart värre för att det är en så ung person som går bortoch lämnar så mycket kvar, jag tror på dej Rasmus!! Det är bra att du kan få ut så känslor, både bra och dåliga, och inte bär allt inom dej....
    Jag skickar styrkekram till dej och en extra stor till Julian

    SvaraRadera
  21. så bra Rasmus att Du sökt hjälp.....var själv "in i väggen" för några år sedan (jobbar själv inom psykiatrin), tog emot samtalshjälp, ångesten cyklade jag av mig, lyssnade på avslappnings/mindfulnessband......så småningom klingade depressionen av och så sakteliga återgick livet till normalare banor......även när det ser som mörkast ut finns möjligheter till ljus igen, med hjälp av tiden, vänner och professionell hjälp......Du är jätteviktig för Din son, den som sedan kan berätta allt om hans älskade mamma....så var nu rädd om Dig och ta emot all hjälp du kan få....../Styrkekramar C

    SvaraRadera
  22. "Det är en konst som är svår att förstå
    att kunna vara stark men svag ändå"

    Vi är med dig, Rasmus.
    Kram/E

    SvaraRadera
  23. Vilken fantastisk bild på din fina Sophie! Det är starkt av dig att ta hjälp, det är inget konstigt att du mår dåligt och du ska inte behöva "fixa" det själv. Du kommer klara detta! Kram till dej och dina fina runtomkring dig!

    SvaraRadera
  24. Hej. Kan inte på något vis sätta mig in hur du har det. Men vill ändå skriva ngt för att ge dig mitt stöd. Det enda jag kan skriva är att jag via cyber vill ge dig styrka, mod och uthållighet att leva vidare. Å jag tror att det vänder. Kram bloggläsare Mia

    SvaraRadera
  25. Mina tankar är hos dig och er

    /J

    SvaraRadera
  26. Känner igen det du skriver om när sorgen känns som en kniv som går rakt genom hjärtat. Förlorade min 25årige son för 2 år sedan, hastigt och utan förvarning gick bara kroppen sönder, sånt som "inte händer" Men det gör det och "Världen rämmnar" Jag behövde och tog den hjälp jag kunde få. Tur att den finns, vänner och familj också och viljan att leva vidare. Du kommer vidare, livet och lyckan över det ni hade , sorgen som du måste leva med finns alltid kvar men blir hanterbar. Tillåt dej att vara i din sorg, det är nog enda möjligheten att komma frammåt. Jag önskar dej all lycka till. Någon som du älskat så mycket kan inte försvinna utan att det måste få "göra riktigt ont" Jag tänkte själv "Jag som älskat av hela mitt hjärta måste också få sakna av hela mitt hjärta"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant och så vacker tanke:
      "Jag som älskat av hela mitt hjärta måste också få sakna av hela mitt hjärta"

      Radera
  27. Det är inte konstigt att du mår så dåligt, men nog önskar man att människans psyke inte fungerade på det sättet. Man önskar att det fanns en pausknapp på känslor, så att du kunde få "vila ut" ibland och bara njuta av er son och vardagsnöjen. Sorgen finns där för att du älskade så mycket, den skulle inte existera annars. Det är hemskt att den gör så ont. Depressionen kommer att bli bättre, för att du har insikt i att du behöver hjälp och för att du vill ha hjälp. All lycka till dig och Mr J!

    SvaraRadera
  28. Dina känslor är normala det är världen som blivit så overklig !
    Finaste bilden på en nybliven mamma , strålar av både lycka och kärlek . Livet när det är som bäst !
    Den största skatten att få , och man kan aldrig bli rikare än när man får bli förälder . Någons mamma eller pappa , hör med dina så får du veta att det är just så .
    Torka tårarna ibland , mest för att se vart du ska gå .Men din väg framöver kommer att vara både plågsam , sorgsam .Men du kommer också att känna hopp för din och sonens framtid , det kommer stunder då det är lite lättare att gå .
    Lägg handen på ditt hjärta för där finns din Sophie .

    SvaraRadera
  29. Finner inte ord att få ihop till en vettig kommentar. Jag skickar en styrkekram och hoppas du kommer upp ur denna avgrund snart.

    SvaraRadera
  30. Min spontana reaktion "älskade unge man" vad du berör mig! Har varit inne här o läst några gånger, vet inte hur jag kom hit. Men jag känner så med dig o kan känna din förtvivlan ända rakt in i mitt inre. Hur kna jag det? Jo jag miste min man och våra två döttrar sin pappa för 2 1/2 år sedan. Utan att gå in närmare så fick han en mycket allvarlig sjukdom (ALS). Jag är ju lite äldre än vad du är o även mina/våra barn. Men jag slås av din otroligt bra beskrivning av din sorg som du känner. Varje ord som du skriver så kan jag känna exakt likadant. Tänk va. Vi fick ändå många år ihop men hann inte till våran el hans pension (han var 59 år ) som vi hade planer för. Men även om vi hann med många fler år än ni o mina barn miste sin pappa så känner jag inte så. Jag känner mig så oerhört ledsen dels för hans egen skull, för våra barn, för mig själv....vi hade ju så mycekt mer att ge o få av livet. Nu sitter jag här i vårt hus. Döttrarna har gått vidare o flytta hemifrån mitt i allt detta som hände. Livet går ju vidare. Visst är det konstigt? Att dagar blir till veckor. veeckor till månader....och sorgen....tja men går ju inte över. Absolut inte. Och det vill jag inte heller. Men efter en tid så känns den på ett annorlunda sätt. Kan inte beskriva riktigt. Men lite mer uthärdligt. Kanske. Ja som du ser så blir mitt inlägg rätt långt. Jag har tydligen också ett behov av att skriva av mig. Kan inte komma med några tröstens ord. För det finns inte. Jag tror inte vi heller som drabbats av en svår sorg vill ha ngn tröst. Tårar måste få komma när de kommer. Som prästen sa till mig "tårar är själens ventil". Men du verkar vara en oerhört fin ung man som har en underbar o go liten son. Skulle kunna skriva mycket mer men natten är här o jag måste sova sen kan jag ju inte trötta ut dig heller med alla mina tankar.

    Till sist vill jag bara säga att utan sådan medicin dom du nu fått till dig är mycket mycket bra. Utan sådan medicin vet jag inte hur mitt liv skulle varit. Så jag hoppas att du tar till dig den och känner dåligt samvete för att du måste ha den. Det är mångas uppfattning att man ska klara sig utan.....men det vet inte hur det är då. Tänker jag. Allt gott till dig o er lille son. Jsg kikar in här då o då o ser hur ni mår :-)

    //Agnetha

    SvaraRadera
  31. Jag sänder mina varmaste tankar till Dig,,,det är outhärdigt det Du går igenom,,ingen kan förstå hur ont det kan göra,som många skriver,, det blir bättre, och visst till slut lär man sig att hantera sorgen. Men när den finns där gör det så ONT..så ONT.Er historia har fått mig att stanna upp och ta vara på varje sekund när allt är bra. Det kan vända så fort. Livet är en skör tråd
    och den jvla sjukdomen kan slå till var som helst..
    Sköt om dig var rädd om varandra
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  32. Tänker på er varje dag tänker på din fina krigarprinsessa flera gånger om dagen vackraste ängel.. Om det är nått vi kan göra för dig Rasmus så säg till eller om du bara vill ha en god fika så kom förbi.. Kram Emilia

    SvaraRadera
  33. Du är helt fantastisk Rasmus. Känner inte dig mer än genom bloggen men det räcker för att känna vilken fantastisk människa du är. Och en helt enastående pappa till din och Sophies underbara son. Stora stora kramar från en bloggläsare

    SvaraRadera
  34. Rasmus - det kommer att kännas bättre, det kommer att bli bra!!! Håll ut och kämpa på!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  35. Jag tycker du är en fantastisk människa, en fantastisk man och pappa. Jag blir så överöst med känslor varje gång jag läser er blogg.

    Det är en fin blogg, från början till slut... Hoppas den finns kvar för Julian sen.

    Kram

    SvaraRadera
  36. Hur mår du Rasmus? Tänker på dig. Kram/E

    SvaraRadera
  37. Tänker så på dig och Julian! Många varma kramar Elin A

    SvaraRadera
  38. Jag kan ju omöjligt säga att jag förstår hur du känner det. Själv har jag klarat mig bra sen min sista kontroll. Men jag vet ju inte ändå eftersom de inte kunde se någonting på ultraljudet när det var cancer. Strunt samma. Här är det Sophie som är viktig. Hon fick bröstcancer samtidigt som mig. Hon gav mig tips och råd. Hon peppade och var positiv. Nu finns hon inte längre. Även om jag sörjer henne är det ju INGENTING jämfört med vad du går igenom! Men jag tänker på dig och er son. Jag besöker fortfarande bloggen!
    Kram!

    SvaraRadera
  39. Hej Rasmus.
    Jag går in här och kollar regelbundet, men förstår att du har det tufft. Du var så stark och modig när du/ni miste (misste?) Sophie och narturligtvis "måste" allt komma ikapp en dag och du också falla. Jag tror jag har skrivit det förr men "det är en konst som få förstå, att vara stark men svag ändå". Jag är imoponerad av dig, du är fortfarande stark och modig men kanske lite svag också. Och det måste du vara. Ta hand om dig och din lille och vet att vi "härute" tänker på dig. Kramar/E

    SvaraRadera
  40. Caroline Ahmed14 maj 2017 kl. 11:28

    Jag heter Caroline Ahmed från New York. Efter 6 års äktenskap utan barn har jag äntligen blivit gravid. Älskling till Gud Allsmäktig min Kära syster skriver till dig att dela med dig vad Mallam Abudu har gjort. Jag sa till mig själv att jag Kommer att vittna om Mallam Abudu gör detta med örtmedicin, jag mailade dig för en begäran av ditt graviditetsmedicin förra året efter att ha sett andra kvinnors vittnesmål på en hemsida online bestämde jag mig för att uttrycka min tro och komma överens med dig. Din graviditet Medicin och du bad för mig att vi kom överens om att jag skulle bli gravid, Hallelujah !! Ja, jag blev gravid två månader efter och jag är nu 4 månader gravid ära till den allsmäktige guden. Jag vet att jag kommer ha en smidig och enkel leverans snart. Kontakta honom. mallamabuduspiritualhome@gmail.com

    SvaraRadera