Det hela vart ju inte bättre av att jag är in i helvete förkyld och sedan en månad har slutat röka. Rethosta någon?
Jag lovade Sophie och migsjälv att sluta röka så fort saker och ting lugnat sig. Visste inte då vart saker och ting var på väg. Eller ville inte veta åtminstone. Hjärnan har en oerhörd förmåga att blockera sanningar vi inte vill veta av.
Så ok, dagen har inte varit bra. Vid matbordet fick Julian se mig ledsen.. Inte mitt stoltaste ögonblick. Julian med sitt underbara sätt satt och filade på min arm och frågade om jag var ledsen. - Ja pappa saknar mamma så mycket idag att han blir ledsen" Svarade jag. Julian fann sig snabbt och började spexa. Det hela resulterade i ett utspillt glas med mjölk.
Senare satt vi i soffan och Julian hade fått sitt lördagsgodis. Dessutom var Pippi i tvrutan så kvällen var räddad.
Jag var fortfarande rätt så uppriven och min lille hjälte erbjöd mig sin "nutt" som tröst. Underbara goa lille påg. Det gjorde vi bra älskling. Men så kom er det ifatt en, halva föräldrahemmet är borta. Jag vill inte vara själv. Jag vill inte vara stark, jag orkar inte en hel vecka. Fan också! Jag vill ju bara ha dig här!
Igår hade vi urnsättning. Gravstenen var på plats och solen sken. Så tungt, så tungt... Fick fikat med svärmor och svärfar också och bestämt att lilleman ska vara hos dem nästa helg. Det kommer att göra honom gott. Han älskar verkligen att vara hos dem.
Älskade Chopzki. Idag är det tre månader sedan du lämnade oss och vissa dagar mår jag bra, andra dagar som idag stirrar jag tomt uppåt ur avgrunden och hoppas, hoppas att du ser oss. Hoppas att jag ska klara av vardagen med vår son. Hoppas att jag ska finna viljan. Idag fanns den inte här. Idag för första gången fann jag mig själv tänkande att det hade varit enklare att ge upp. Jag saknar dig så mycket. Underbara älskade, älskar dig Forever-ever and ever-ever! /R