Ett kapitel ur mitt liv just nu....

Så satt jag där på uteserveringen med min mor och gudmor och tårarna brännandes bakom solglasögonen.
Vi hade pratat om vad kortison kan göra med en eftersom jag inatt hade en allergisk reaktion.
Snacket gick in på min älskade Sophie och andra man känner till som gått samma öde till mötes. Varför hon, varför så tidigt?
Solen sken och jag saknade dig mer än någonsin idag älskade Chopzki.
Min livs kärlek saknas och jag blir tokig , tokig  av att veta att vår son inte kommer att komma ihåg dig med egna minnesbilder. Tokig av att undra vad han tänker, tänker han på dig?
När jag hade hämtat honom på dagis satt jag med honom i soffan här hemma och studerade honom. Glad och busig trots att jag satt med tårarna bredvid honom. Alla dessa tankar som for igenom mitt inre.. Jag kunde helt enkelt inte hålla tårarna tillbaka. Kaoset i mitt huvud avbröts av att mamma kom hem ifrån affären med kvällsmaten. Medans Julian for ut för att pyssla med något i trädgården gick jag till henne och sa. - "Jag har en tuff dag. Jag saknar henne så mamma" Samtidigt kramade jag henne och började att gråta igen mot hennes axel.
"Jag med, så in i vassen kan du tro min påg", svarade mamma med en suck.

Jag hämtade andan en stund för att sedan gå ut till lille prins och se vad han gjorde. Samma bus som vanligt. Klättrar tjoar och tjimmar, småpratandes för sig själv och glad som få.

Maten var i det närmaste klar när Julian satt och mumsade på en bit melon. "Vad mysigt vi har", deklarerade han stolt till sin farmor som nästan bröt ihop av stolthet och glädje. Även jag fick dendär klumpen i halsen. "javisst har vi det Min lille påg" svarade mamma.

Efter maten var det dags för det obligatoriska och mycket uppskattade kvällsbadet. Det slutade med att jag och min mor fick torks golvet efter en sekunds oaktsamhet. -Vad gör du Julian?  Frågade vi ifrån hallen och Julian svarade sanningsenligt "jag kastar batten" Härligt med de små livens ärlighet.

Efter tandborstningen var det march i säng och medans jag gjorde välling stod mamma och pratade med honom i hans rum. Han hade fått sin gamla blå snuttefilt med en kanin eller mus på. "Mmmm, luktar mamma " hörde jag honom säga till min mor samtidigt som jag kom upp för trappen. Det tog allt jag hade i mig att hindra migsjälv ifrån att bryta ihop fullständigt. Så fin han är vår lille påg. Det gjorde vi bra älskade Sophie.
När vi hade sagt godnatt och jag hade fått de o så viktiga pussarna, en till mig och en till mamma, gick jag in på mitt rum och grät... En riktig skitdag trots alla solglimtar. Spenderade kvällen på rummet, grubblandes. Stundom fokuserad på något annat eller helt enkelt med tårar längs kinderna.
Hoppas i morgon blir bättre...


När jag är riktigt ledsen, det är då ni ser mig spela arg musik...
Tack för ert stöd/R