måndag 30 juli 2012

Halvkrasslig..

Irriterande jäkla hosta.
De senaste dagarna har jag haft jobbig hosta som jag tror min lille son dragit med sig hem från dagis. Jag hade t.o.m feber igår och var tvungen att däcka under större delen av dagen igår.
Det var då ångesten kom som ett brev på posten.
Någon var tvungen till att ta Julian, min mor såklart men jag kom snabbt att tänka på vad jag skulle gjort ifall jag var helt själv? Jobbigt att tänka sig såklart och man undrar hur alla dessa oerhört starka ensamstående föräldrar klarar vardagen. Oavsett hur de blev ensamstående så kämpar de otroligt hårt ekonomiskt och tidsmässigt för att få det att gå ihop. Hjältar...
En annan sak som gjorde gårdagen riktigt jobbig var att jag när jag låg i sängen helt utslagen så kände jag att dagen, ja livet passerade med mig vid sidlinjen. Jag kom att tänka på hur Sophie min krigarprinsessa måste ha känt det och blev så ledsen. Hur hopplöst måste det inte ha känns för stakars älskling ibland? Lägg då till oerhörd smärta på det så har du helt enkelt ingen Gud med i bilden. Eller? Jag vägrar tro att en Gud skulle göra såhär mot en av sina finaste. Samtidigt vill jag så gärna och tror att Sophie håller koll på oss någonstans ifrån. Detta är bara en av alla dessa saker jag grubblar på som håller mig vaken om natten. Inatt var klockan en bit över fyra innan jag somnade.. Verkar som att det går hand i hand med hur dagen varit. De dagar jag haft på senaste som varit så bra har också varit bra sömnmässigt.
Dagen räddades av att Julian var världens godaste tvååring med glatt humör,nyfikenhet och lekfullhet som bara han kan vara. Mysigt med bad och tandborstning följt av lelle och alla "nuttar" vi bara kunde hitta. Så glad att jag har honom och genom honom en bit av Sophie.
Jag är också glad för folks pepprande kommentarer här på bloggen. Ibland räddar även ni upp en kass dag.
Vänligen/R

En liten bild på världens godaste lille påg...

27 kommentarer:

  1. Krya-på-dig kramar Rasmus, du gör ett fantastiskt jobb även om du kanske inte har något alternativ. Tur du har familjen nära så de kan avlasta dig, peppa dig och ge både dig och Julian kärlek.

    Ta hand om dig, kraaam
    // Gunilla i Umeå

    SvaraRadera
  2. Många varma kramar från en "bloggare" i Finland.
    Vilken kämparglöd du har!

    SvaraRadera
  3. Rasmus, du är en av de starka människorna som du beskriver i ditt inlägg! Glöm inte att berömma dig själv ibland, DU är fantastisk! Jag är så otroligt lyckligt lottad som fick ha Sophie som min bästa vän och som fick lära känna dig genom henne! Och så Julian, er underbara kille, jag kommer alltid att komma ihåg alla busiga stunder med honom!

    Rasmus, lova mig att du inte glömmer bort vilken fantastisk och underbar människa du själv är! Du är värd precis lika mycket beröm och mer därtill som du ger till alla andra!!!

    Massor av kramar!

    / Malin

    SvaraRadera
  4. Antar att Malin som skrev innan mig har rätt till 100%-du ger intrycket av att vara en dunder bra kille och pappa till din son. Din tid nu är lite tuff men du har familj och vänner.....allt blir bättre sen-det tar ett tag , sånt är livet.....

    styrkekramar mariab

    SvaraRadera
  5. Du är beundransvärd, vilken fin människa och man du är och varit till din fina Sofie!!! Fortsätt kämpa. Många kramar

    SvaraRadera
  6. Det som slår mig när jag läser ditt inlägg är: Försök låta bli att tänka så mycket varför och hur det kunde få bli så här o.s.v. Det är enkelt att säga/skriva men svårt att låta bli - det förstår jag! Jag känner i dina inlägg att du allt för ofta trycker ner och förringar dig själv. Du har gjort allt så bra du har kunnat för Sophie och efter sedan hon lämnat dig kämpar du hela tiden med att finna ett stabilt eget liv, det är så smärtsamt. Om Gud har ett finger med i allt som händer får vi var och en veta när det är dags för oss själva att lämna in, så tänker jag... Jag är säker på att din Sophie följer med dig nu också. Hon finns ofta i dina tankar - då finns hon b.la.
    Det är så typiskt att man blir däckad i en förkylning när man har haft/är inne i en psykiskt urjobbig period. Måste vara så att man är extra mottaglig emot alla baciller då!
    Krya på dig Rasmus och glöm inte bort att du duger aldeles utmärkt och du är BRA!!!
    //Elisabeth

    SvaraRadera
  7. Nej Gud finns inte. Så tror jag i alla fall. Och så tror jag det känns för många som förlorar någon på ett sådant hänsynslöst sätt. Det finns ingen rättvisa eller Gud, då hade Sophie fått vara kvar. Orättvisor, slumpen och hemska sjukdomar är svårt att råda över. Vi kan bara ta hand om varandra och försöka ta oss igenom livet. Har man tur så finns det många fina runt omkring en som bär en igenom svårigheterna. Varma kramar till er. Kristina.

    SvaraRadera
  8. Du är en sån kämpe och även om det känns tungt just nu så gör du ett himla bra jobb med allt. Det enda råd jag kan ge dig är att släppa ut sorgen som du gör. Du bearbetar allt som hänt genom det. Det finns inget facit till livet hur det kommer bli, man gör så gott man kan. Och du gör ett grymt jobb.

    varma kramar
    Lotta

    SvaraRadera
  9. Vilken kämpe du är!!
    Instämmer om att alla ensamstående föräldrar är hjältar!!! Fick känna på det till viss del i vår då mannen jobbade borta hela tiden. Ingen fanns i min närhet av släkt och vännerna hade inte möjlighet att hjälpa mig med mina 2 små så jag fick verkligen känna på att man klara mer än man tror!!!
    MEN förstår att detta är inget vad vissa andra går igenom dag efter dag eller hur du har det nu...
    Så all heder till dig och ta vara på all den hjälps som erbjuds av din närhet! Det behöver du!!
    Styrke och krya på dig kram!
    Sofie i Lund

    SvaraRadera
  10. Det finns en mening med allt.Låter kanske plumt när jag vet vad du gått igenom..men du kommer säkert att "se"meningen isinom tid.Du är en klok man!Sofi har det säkert bra och vakar över er..ni kommer att ses igen!

    Jag tror på "Gud"..kanske som energi,som person,en helhet av vilka vi är en del av.

    Tror också att vi lever många liv och bestämmer själva vilka scenarior och former vi vill uppleva i olika liv.
    Allt vi går igenom i ett liv ger oss saker som själ,utvecklar oss som själar.

    Jag får en känsla av att du redan vet detta.Sen är det inte lätt allt vi går igenom,sorgen tar sin tid och måste få göra det.

    Men kom ihåg att du är aldrig ensammen och er kärlek lever för alltid.Dessutom finns det ingen tid...

    Neal Donald Walsh har skrivit "Samtal med Gud"..läs den om du känner för det.

    Hoppas du inte tycker det jag skrivit är allt för flummigt,vi ser alla olika på livet och döden och för mig finns ingen död.

    Stor Kram och Tack för det du delar med dig av! Det visar på Mod.

    SvaraRadera
  11. Kram från Christina i Svedala

    SvaraRadera
  12. Kära du! Håller med ensamstående föräldrar är verkligen hjältar... o du själv är en helt fantastiskt sådan...du är en sån kämpe Rasmus... o som jAg tidigare skrivit... en sån varm o fin person var inte så hård mot dig själv, du har gjort o gör allt en människa förmår och mer därtill!! Tänker på er!! Massa kramar
    Anna i Solna

    SvaraRadera
  13. Tusen kramar till dig och din fina son...Marie

    SvaraRadera
  14. Tänker på er och skickar massvis med kramar...krya på dej Rasmus....

    SvaraRadera
  15. Hej, har aldrig lämnat en rad här men känner att jag vill göra det nu. Det ni har gått igenom måste vara det värsta man kan vara med om, får ont i hjärta och mage bara jag tänker på det. Är 40 år och känner att jag ibland har lite döds ångest, är livrädd att mina barn, sambo, vänner och familj skall glömma av mig...
    Du skriver så himla fint! Ta hand om er!

    SvaraRadera
  16. Detta ska ju absolut inte bli en diskussion om huruvida Gud finns eller inte här nu men att säga att det finns en mening med allt till en man som just förlorat sin hustru och sin sons mamma, det kan jag bara inte förstå. Det finns INGEN mening med att Sophie togs ifrån er. Däremot tar man med sig alla erfarenheter genom livet, båda svåra och lyckliga stunder, och de formar en. Kram igen till er Rasmus.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag misste min man i leukemi för 16 år sen, när han var nyss fyllda 29 år och vår son 1,5 månad. Under åren som gått har jag kommit till en tro som ger mig ro, att allt händer av en mening. Dock har jag inte funnit meningen med att maken dog, men många andra händelser på livets väg har fått mig att tro detta, och som sagt ger det mig en slags ro. Många kramar igen till dig Rasmus, livet är tufft emellanåt och känns verkligen inte rättvist många gånger. Du har så många som skriver så mycket klokt till dig på bloggen, jag känner inte att jag kan tillföra så mycket. Men jag tänker på dig dagligen och finns här om du behöver mig, bara säg till! / hälsningar från Christina i Svedala

      Radera
    2. Jag beklagar. Det är som sagt aldrig rättvist när någon man älskar slits ifrån en. Jag lägger ingen värdering i någons tro eller icke tro, och om det tillför något i ditt liv är det bra för dig men som du skriver förstår jag inte hur man kan finna någon mening med döden. Visst för det med sig något till ens livsresa men mening? Nej, precis som du skrev. Kram till dig

      Radera
  17. Kære Rasmus...

    Tillykke med fødselsdagen, håber at du - trods alt - får en fin dag med din familie! Du er et fint menneske og din styrke beundrer jeg dig for!

    Kh Jeanette

    SvaraRadera
  18. Grattis på födelsedagen! Hoppas att den blir en bra dag trots allt!
    Kram!

    SvaraRadera
  19. Jag skrev redan till Sophie att jag hade svårt för att tro på en Gud och nån mening med att hon skulle ha det så jävligt och sen inte få vara kvar hos dig och Julian. Så tycker jag fortfarande; OM Gud finns så känns hen som en en grym Gud.
    Men jag har förståelse för att det finns människor som tror och som i sin nöd/ångest kanske blir starkare av det. Men nån "mening" med att ni drabbades så hårt det vägrar jag tro på.
    DÄremot tror jag på att Sophies själ finns runt dig och Julian. Allt du tänker på henne, allt du ser i din fine son, allt det ni gjorde, sa, kände, ville. Det kommer aldrig att försvinna, Sophie kommer aldrig att lämna dig/er.

    Jag håller med de flesta andra som skrivit här. Du är fanstastisk, jag halkade ju först in på den bloggen du skrev när Sophie först blev sjuk och du ingav sån styrka och sån trygghet. Jag är övertygad om att Sophie kände det också. Du är en så fin man/människa.
    Jag önskar dig allt gott på din födelsedag och i livet. Kram/E

    SvaraRadera
  20. Grattis på födelsedagen, fine Rasmus!! Hoppas du har en fin kväll med sonen och familjen och Sophie som kikar från sitt moln...kram

    SvaraRadera
  21. Stort grattis, hoppas du haft en fin dag med goa Julian o familjen! Varma kramar från Anna

    SvaraRadera
  22. Grattis, hoppas du fick en fin födelsedag trots allt. Kan inte se att det skulle finnas en mening med det som hänt Sophie och vad hon fick gå igenom. Men du är fantastisk, fortsätt kämpa. Låt sorgen få ta sin tid. Kramar

    SvaraRadera
  23. Det är inte alltid lätt att vara ensamstående men bara tanken på hur mycket lycka och kärlek ens barn ger en så orkar man hur mycket som hellst. Fortsätt kämpa du gör ett grymt jobb. Styrke kramar

    SvaraRadera
  24. goa, fina du, en stor kram till dig och Julian

    SvaraRadera