Halvkrasslig..

Irriterande jäkla hosta.
De senaste dagarna har jag haft jobbig hosta som jag tror min lille son dragit med sig hem från dagis. Jag hade t.o.m feber igår och var tvungen att däcka under större delen av dagen igår.
Det var då ångesten kom som ett brev på posten.
Någon var tvungen till att ta Julian, min mor såklart men jag kom snabbt att tänka på vad jag skulle gjort ifall jag var helt själv? Jobbigt att tänka sig såklart och man undrar hur alla dessa oerhört starka ensamstående föräldrar klarar vardagen. Oavsett hur de blev ensamstående så kämpar de otroligt hårt ekonomiskt och tidsmässigt för att få det att gå ihop. Hjältar...
En annan sak som gjorde gårdagen riktigt jobbig var att jag när jag låg i sängen helt utslagen så kände jag att dagen, ja livet passerade med mig vid sidlinjen. Jag kom att tänka på hur Sophie min krigarprinsessa måste ha känt det och blev så ledsen. Hur hopplöst måste det inte ha känns för stakars älskling ibland? Lägg då till oerhörd smärta på det så har du helt enkelt ingen Gud med i bilden. Eller? Jag vägrar tro att en Gud skulle göra såhär mot en av sina finaste. Samtidigt vill jag så gärna och tror att Sophie håller koll på oss någonstans ifrån. Detta är bara en av alla dessa saker jag grubblar på som håller mig vaken om natten. Inatt var klockan en bit över fyra innan jag somnade.. Verkar som att det går hand i hand med hur dagen varit. De dagar jag haft på senaste som varit så bra har också varit bra sömnmässigt.
Dagen räddades av att Julian var världens godaste tvååring med glatt humör,nyfikenhet och lekfullhet som bara han kan vara. Mysigt med bad och tandborstning följt av lelle och alla "nuttar" vi bara kunde hitta. Så glad att jag har honom och genom honom en bit av Sophie.
Jag är också glad för folks pepprande kommentarer här på bloggen. Ibland räddar även ni upp en kass dag.
Vänligen/R

En liten bild på världens godaste lille påg...

Glada dagar i solen!

När solen skiner och barnen leker i trädgården, kärnfamiljen är samlad och man skippar på ett glas vin. då mår jag bra! De senaste dagarna har verkligen varit fantastiska. Den svenska sommaren har verkligen visat sig från sin bästa sida. min kära familj är på svensk mark igen och jag älskar det.Jag. Harpunerat väldigt mycket tid med de närmsta och det har verkligen gjort mig gott. Jag har verkligen gått in för att ha just trevligt och anammat att det faktiskt är ok att känna glädje i all sorg. Jag har varit ute i solen och jag har varitnpå stranden. Visst är det så att man ibland kommer på sigsjälv och blir lite nedstämd men det är lätt att komma igen när familjen är samlad och det tjoas & tjimmas. Igår var jag och tog en öl hos en gammal vän som är på besök här "himma". Härliga minnen blandades med nyare berättelser och tiden gick fort. Härligt att träffa gamla vänner. Det blir så kravlöst och okryddat när man känner varann så bra. Lilleman ligger och sover middag så jag ska passa på att gå och handla ett par öl och en ny tröja till ikväll. Då har vi reunion med gamla grabbgänget, det kommer bli jättekul. Min kära mor tar hand om Julian så jag vet att han är i trygga händer. Så glad att jag har mon fina familj. Såna en snabb uppdatering såhär på lördagen. Återkommer med bilder från helgen i sin helhet snart. Man får ha kul i sorgen, det är ok med ett avbrott. Sorgen är där och väntar. Ha en underbar dag mina vänner. Glad att ni tar del av vårt liv och kommer med tips och stöd. Var rädda om er. Kram/R

Varifrån ångesten kommer och den senaste tiden...

Ledsen om ni känner att det var länge sedan jag skrev nu. Jag har faktiskt i större utsträckning träffat folk i min närhet än på mycket länge. igår följde jag efter viss osäkerhet med mina kära vänner och deras små till Bakken i Danmark. Jag skulle ha tagit med mig Julian på detta fantastiska äventyr också men annat gick före. Det är nämligen så att mina kära föräldrar kom hem från två veckor i solen just igår och det var helt enkelt så att de saknat Julian så till den milda grad att han under inga omständigheter fick lämna framförallt farmors sida.

Han var tvungen att ta lite keltjänsgöring helt enkelt!

Dagen var underbar fastän man hade en del dippar när man såg familjemyset och jag trotsade mina rädslor och åkte de flesta karusellerna. Vissa gånger var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle få se min son igen men mina vänners skrattande försäkrade mig om att så inte var fallet och att allt var tryggt 

Trött och glad anlände jag hem sent på kvällen, lycklig att jag har så många fina vänner. Mycket av min ångest de sista darna har handlat om mitt arbete och mina kollegor. Jag har inte varit där sedan Sophie lämnade oss och jag känner verkligen att det börjar bli dags. Vet att det blir tufft men det är dags, dags att fasa in i den riktiga världen igen. Min förhoppning är att så smått sätta igång med jobb i liten skala i Augusti. därför är ett besök på jobbet viktigt enligt läkaren men Gud vad jobbigt det känns. Alla som vet och vill säga något etc. Tanken skrämmer mig...

Kram och styrka till er alla. Jag är tacksam för ert stöd! /R

Ps. 

Får ni en chans så gå in på ungcancer.se och se vad ni kan göra för denna fantastiska organisation. Kanske kan ni köpa er ett snyggt armband med "Fuck Cancer" på eller varför inte en hoodie att värma er i denna svenska sommar? Vad ing cancer gör för cancerdrabbade unga är helt fantastiskt. Hjälp dem att fortsätta göra skillnad.

Ett sådant fint smycke kan bli ert!

Kortfattat bara...

Ibland önskar jag att det var jag som drabbades... Sophie var så sund, drack knappt, rökte aldrig en cigarett i sitt liv och kunde få en kick av att träna. Jag är den som aktivt gjort allt för att förstöra min kropp. De som känner mig och älskar mig vet hur jag är idag och vad jag varit. Sophie var som jag skrivit innan den som förändrade mig till det bättre. Hon var den som fick mig att vilja ändras. Allt för att jag inte ville förlora henne. "Hon bara måste fortsätta älska mig". Men så kom cancern. Den brydde sig inte om varken hennes eller min kamp.

Ibland blir jag så arg, frustrerad och ledsen. Ikväll är jag det...



Ikväll lyser ett för dig mitt hjärta! Det andra lyser för alla de som saknar någon så oerhört att det gör ont.

Ibland skriver min syster saker på sin blogg, saker som jag egentligen inte hade tänkt eller orkat ta upp här. I hennes senaste tog hon upp hur Julian kallat henne mamma. När han kallade henne mamma gick det en rysning genom kroppen på mig. Det högg till i hjärtat helt enkelt. Jag är glad att mitt löfte till Sophie om att se till att Julian har kvinnliga förebilder är så lätt att hålla. Jag fick också lova att Julian inte skulle kalla någon annan för mamma och det har visat sig vara svårare. Jag liksom många med mig fick tårar i ögonen när jag läste hennes inlägg men för mig är det också en känsla av hopplöshet som sprider sig inom mig. Hur ska jag hålla löftet till henne när han helt uppenbart tyr sig till vissa som han gör med Daniella? Jag vet att en stor del av vad som sades den kvällen jag och Sophie pratade om sådant här handlade om mig i en framtid där jag hade tagit mig vidare och eventuellt träffat någon. Eventuellt.. Sån var hon min Sophie, en plan för varje eventualitet. Hur stark är man inte om man kan ta upp något sådant med sin man när man står och stirrar döden i vitögat? Så  otroligt stark hon var min ängel. Sådant tänkte Sophie på redan när jag fortfarande försökte hitta nya infallsvinklar och positiva synsätt..

Jag visar bilder på Sophie så ofta det går och frågar varje gång "vem är det Julian" Varje gång svarar han plikttroget "Mamma" ibland "biskar" han det som om det vore vår hemlighet men svaret är alltid samma... Bekräftelsen jag behöver för att orka fortsäta.

Det kvittar hur många gamla vänner man träffar och vad man hittar på för roliga saker. Mitt i allt stim så kan man känna sig så oerhört ensam. Det kvittar hur mycket dessa engagerade människor försöker muntra upp en. Man kan skratta och ha kul men mitt i alltihop råkar man tänka en dum tanke. så står man där och är tillbaka på ruta 1.

Idag hade jag en dålig dag helt enkelt. Jag hade inte klarat den utan min mor och min far helt enkelt. När man suttit och gått igenom med en läkare hur man har det blir det så uppenbart hur trasig man är. Hur viktigt det är att jag inte  gräver ner mig i den omtalade gropen. Läkaren frågade mig vad jag gör en normal dag och svaret skrämmer mig. Inte mycket...

Hur ensam jag än känner mig mitt i folkmassan är jag tacksam för alla dessa eldsjälar som försöker. De försöker för att de älskar mig och för att en vacker dag så hjälper det mig upp på egna ben igen..

Sophie, idag saknade jag dig oerhört mycket. varje natt ber jag dig att komma till mig i mina drömmar. Jag förstår att det inte är lätt att komma till någon i drömmen om han inte drömmer men fortsätt att försöka, jag ber dig.
Din för evigt /R

Parkhäng och mjukglass.

Idag var jag och valde gravsten till Sophie. Kändes bra att ta tag i det, en av de sista stora praktiska sakerna att ordna med. Det blir en fin sten i granit med rosa ådring. På det kommer det Stå de vanliga sakerna. Namnet , födsel och dödsdag. Längst ner kommer "Vår älskade Chopzki" att stå. Bilden jag hade i annonsen kommer också den vara med  på stenen men den måste göras om lite. Maskinen de använder klarar inte av för detaljerade bilder såklart men att veta att dendär fina bilden står som förlaga gör mig varm inombords.

Efteråt körde jag ner till Svärmor och Svärfar i kolonin och drack lite kaffe i det fina vädret. Det var skönt att komma ner dit och bara vara på en av de platser som Sophie älskade mest här på jorden. Många minnen kom över en och på något vis var det bara bra och fint att sitta och minnas idag. Härligt!

Dagen avslutades med parkhäng. Jag hämtade Julian och hans kusin Vendela på dagis och for ner till parken. På vägen dit  köpte vi  Jordgubbar, persikor och bananer att fika på. Senare kom även lilla Ella på besök och buset kunde sätta igång på allvar. Innan Jag for hem med två trötta små ligister blev det mjukglass på torget också.

En bra dag helt enkelt. Vilken tur att de finns! Kram på er.

En bild ifrån dagens parkhäng :-)

 

 

 

   

Julle ville bada lite innan "assen" (Glassen)

Lite bus i trädgården innan total kollaps. Gott med Ahlgrens bilar också!

En bra dag helt enkelt. Vilken tur att de finns! Kram på er./R