Ibland skriver min syster saker på sin blogg, saker som jag egentligen inte hade tänkt eller orkat ta upp här. I hennes senaste tog hon upp hur Julian kallat henne mamma. När han kallade henne mamma gick det en rysning genom kroppen på mig. Det högg till i hjärtat helt enkelt. Jag är glad att mitt löfte till Sophie om att se till att Julian har kvinnliga förebilder är så lätt att hålla. Jag fick också lova att Julian inte skulle kalla någon annan för mamma och det har visat sig vara svårare. Jag liksom många med mig fick tårar i ögonen när jag läste hennes inlägg men för mig är det också en känsla av hopplöshet som sprider sig inom mig. Hur ska jag hålla löftet till henne när han helt uppenbart tyr sig till vissa som han gör med Daniella? Jag vet att en stor del av vad som sades den kvällen jag och Sophie pratade om sådant här handlade om mig i en framtid där jag hade tagit mig vidare och eventuellt träffat någon. Eventuellt.. Sån var hon min Sophie, en plan för varje eventualitet. Hur stark är man inte om man kan ta upp något sådant med sin man när man står och stirrar döden i vitögat? Så otroligt stark hon var min ängel. Sådant tänkte Sophie på redan när jag fortfarande försökte hitta nya infallsvinklar och positiva synsätt..
Jag visar bilder på Sophie så ofta det går och frågar varje gång "vem är det Julian" Varje gång svarar han plikttroget "Mamma" ibland "biskar" han det som om det vore vår hemlighet men svaret är alltid samma... Bekräftelsen jag behöver för att orka fortsäta.
Det kvittar hur många gamla vänner man träffar och vad man hittar på för roliga saker. Mitt i allt stim så kan man känna sig så oerhört ensam. Det kvittar hur mycket dessa engagerade människor försöker muntra upp en. Man kan skratta och ha kul men mitt i alltihop råkar man tänka en dum tanke. så står man där och är tillbaka på ruta 1.
Idag hade jag en dålig dag helt enkelt. Jag hade inte klarat den utan min mor och min far helt enkelt. När man suttit och gått igenom med en läkare hur man har det blir det så uppenbart hur trasig man är. Hur viktigt det är att jag inte gräver ner mig i den omtalade gropen. Läkaren frågade mig vad jag gör en normal dag och svaret skrämmer mig. Inte mycket...
Hur ensam jag än känner mig mitt i folkmassan är jag tacksam för alla dessa eldsjälar som försöker. De försöker för att de älskar mig och för att en vacker dag så hjälper det mig upp på egna ben igen..
Sophie, idag saknade jag dig oerhört mycket. varje natt ber jag dig att komma till mig i mina drömmar. Jag förstår att det inte är lätt att komma till någon i drömmen om han inte drömmer men fortsätt att försöka, jag ber dig.
Din för evigt /R
Kram!
SvaraRaderaSophie är och kommer alltid att vara Julians mamma. Försök att ändå se det från den ljusa sidan, att han har folk omkring sig som han tyr sig till, som älskar honom. Han kommer alltid att veta vem som är hans riktiga mamma, för det kommer du se till att han gör...det är jag helt övertygad om.
SvaraRaderaAll styrka till dig Rasmus <3
Det kommer att komma fler jobbiga dagar men också många bra med både glädje och skratt.
Kram
Sötaste Rasmus!
SvaraRaderaDu reder det här, det tar bara en massa tid!
Lille Julian tyr sej till din syster, det är bra!
Men ersätter hans mamma gör ingen, någonsin, nya och gamla bekantskaper fyller sin funktion men "mamma" är bara en endaste!
Julian har en fantastisk mamma, för alltid i sitt hjärta, kropp och själ! <3
Och han har en pappa, en makalös pappa... lite tilltufsad men mer erfaren, klok och ödmjuk än de flesta!
Din/er resa har faktiskt stärkt dej, förändrat dej och utvecklat dej.
Var stolt över det, pojk, din Sophie har format dej, hon är en stor del av dej och Julian... hon är garanterat stolt över dej nu! <3
Stor kram Åsa
Hon finns där hela tiden! Fan Rasmus jag kan aldrig föreställa mig din smärta. Men jag beundrar dig för ditt mod att våga känna varenda känsla och bemöta sorgen. Livet tar dig vidare i små steg. Sophie kommer alltid finnas där och guida dig och Julian. Jag hoppas att hon visar sig snart. Kraa
SvaraRaderaDe är omöjligt att läsa dina inlägg utan att ögonen fylls med tårar. Rasmus du så otroligt stark i mina ögon som kan sätta ord på allt detta, att du kan uttrycka och berätta hur du känner imponerar på mig. Sophie är stolt över dig där hon sitter på sitt moln, stolt över dig att du kämpar och att du samtidigt låter dig bara finns i all sorg. Du verkar vara en underbar pappa och att Julian kallade Danni mamma visar vilket underbart stöd du har av din familj. Dina systrar är otroliga och fantastiska kvinnliga förebilder för Julian. Men Sophie kommer alltid vara hans mamma, ingen som någonsin kan ta de ifrån er. Jag hoppas hon snart kommer till dig i dina drömmar och i Julians, fast där tror jag redan hon är!
SvaraRaderaRaamus, Julian vet att Sophie är hans mamma och det är inget han kommer att ta miste på eftersom du visar bilder och berättar om henne för honom. Jag är ganska övertygad om att Sophie, Julians enda mamma, är stolt över hur modig och stark du är och över hur fint du tar hand om er son. Julian saknar så klart sin mamma och när han hör de andra barnen säga mamma till sina mammor så vill han säkert också göra det. Jag är övertygad om att Sophie inte håller det emot dig, att Julian kallar Daniella för mamma, hon är nog bara stolt över att han har funnit den tryggheten i din syster.
SvaraRaderaMassor av kramar <3
/ Malin
Finaste Rasmus. Fortsätt kämpa, Sophie finns nära dig och Julian hela tiden. Har oxå förlorat min älskade så jag kan förstå dina känslor av ensamheten trots att man är bland allt folk. Gråt och skratta, minns Sophie, dela dina minnen med alla. Många kramar till dig och Julian
SvaraRaderaHej Rasmus. Jag tror att er lilla kille Julian säger mamma till Daniella därför att hon är en mamma, jag tror att han vet att hon inte är hans mamma.
SvaraRaderaNär jag hämtade mina små på dagis förut i tiden, så hände det någon gång ibland att ett barn kom fram och glatt sa "mamma" och jag svarade "jo Emmas mamma". De små tänker så...kram.
Hej vännen. Förstår att det känns hårt att höra Julian kalla syrran för Mamma, men detta är helt naturligt för en grabb I Hans ålder. Han lär vid att observers och imitera sina kusiner. Förstår att det måste kännas jättejobbigt för dig att höra detta, men som andra också har skrivit var istället glad för den fina relation han fått med som många I er närhet. Då jag vet hur klok din Sophie var, hade hon inte tagit illa upp utan förstått att Julian just nu utvecklar sig mkt och börjat reflektera över vem som är vem och hur alla personer hänger ihop. Är också säker på att hon menade längre fram I framtiden. Oroa dig inte och låt inte detta tära på dig, Julian kommer att veta vem hans underbara Mamma var, just nu är han bara för liten för att kunna förstå vissa saker. Jag är ledsen över att din dag varit mörk och tung, men idag är en ny dag fylld av nya möjligheter. En dag i taget <3 kramisar Sofia p.s puss på Julle!
SvaraRaderaHej Rasmus!
SvaraRaderaVad fint du skriver jag blir berörd och känner att jag vill
berätta för dig om vad som händer på mitt arbete med 1-3 åringar. Jag blir ofta kallad mamma av de små när de vill någonting (mormor vore mera rätt).
Mamma är lätt att säga istället för alla krångliga namn. Manliga kollegan blir kallad pappa.
Du kommer att hålla Sophies minne levande för lille Julian så när han blir äldre blir allt du berättar för honom om Sophie tydligt för honom vem hans älskade mamma var.
Tänk på att allt måste få ta sin tid.
Kramar till er i din underbara familj så skönt att du har dem.
jag rördes till tårar när jag läste Dannis blogg, Julian hör när andra barn ropar på sin mamma även om han har en underbar pappa så saknar han sin mamma och det kommer han att göra resten av sitt liv, Fortsätt med det du gör prata om Sophie, när han blir äldre och kan klä sina känslor i ord så kommer han att ställa frågor om Sophie och då är du redo att visa honom underbara foton av hans mamma, dela med dig av alla fina minnen och visa honom den här bloggen etc när han vill. Tillåt dig att var ledsen och tung för tyvärr kan vi inte hjälpa dig att bearbeta den känslan, det är bara du själv som kan forma ditt liv men vi kommer alltid att finnas där för dig och hålla om er. imorgon är en annan dag, varma kramar
SvaraRaderaJag tycker du är så otroligt stark som tagit beslutet att fortsätta där Sophie slutade.. Det kan nog även vara bra för läkandet att få ur sig tankar och känslor i skrift.
SvaraRaderaJag vet att jag funkar så iallafall..
Mina brorsbarn har kallat mig mamma många ggr då de varit på besök utan sin egna mamma. Det har nog bara blivit så i farten. De leker och mina barn springer runt och ropar mamma och eftersom vi har en nära relation så är det inget konstigt för dom. Men jag förstår dig så väl att du känner som du gör.
Hoppas du inte känner att du svikit ditt löfte till Sophie, för det har du inte och jag är säker på att hon hade förstått.
Massor med kramar till er! Tänker på er så ofta..
Kära Rasmus. Har följt er kamp, delat några ord med din Sophie och blivit så berörd av allt som har hänt er. Det känns konstigt att veta så mycket om någon, veta vad du går igenom och sen gå förbi dig på stan.
SvaraRaderaNågra gånger har jag sett dig och Julian, eller din mamma och Julian. Man vill stanna upp och säga något men vad är mina futtiga ord i det stora hela. Vi bor antagligen båda i samma stad nu, är jämngamla, vänner kan man aldrig få för många av. Är mycket ute och promenerar med våra hundar, både sambon och jag löptränar, vill du ha lite sällskap så är det alltid kul med nya bekantskaper, så där anspråkslöst. Kram till dig och Julian
Jag läser Dannis blogg och som för många andra kom tårar. Likadant när jag läser din. Det du och Julian går igenom ska ingen behöva genomlida. Du sviker inte ditt löfte till Sophie för Julian kallar Danni mamma. Han är inte så gammal men han vet vem hans mamma är. Han Keila säga det och då ska han inte vara sämre. Ni är lyckligt lottade som är omringade med en sådan fantastisk familj. Du gör ett fantastiskt jobb och jag tycker du är otroligt stark. Du och Julian är i mina tankar dagligen.
SvaraRaderaVåra tankar är hos dig och Julian och hos Sophie. Kram Från maggie
SvaraRaderaHugs! /taru
SvaraRaderaDu skriver så vackert trots att det är svåra ord som kommer. När jag läser känns det som att jag tror att jag förstår en liten liten del av vad du känner och det känns som att bli huggen i hjärtat. Det är många som har skrivit så fina kommentarer och jag tycker att du ska ta dem till dig! Känn ingen skuld gällande dina löften, de har du inte brutit! Kram från Lina i Malmö
SvaraRaderaJag gråter som alltid för den sorg du går igen!!!
SvaraRaderaObeskrivligt hur du måste må o känna!
Jag hoppas hon kommer till dig i drömmen snart och att du har ork att kämpa vidare!
Kram Sofie
Att Julian kallar Daniela för mamma är inget ovanligt, små barn gör så till kvinnor dom har nära sig.Mitt yngsta barnbarn ropade mamma till mig när han ville att jag skulle komma, fast hans mamma fanns där, det var i två-årsåldern och han visste att jag är mormor.
SvaraRaderaKram på er båda!
Ulla
Jag miste min pappa när jag var tolv och en morgon kom min mamma upp och såg helt annorlunda ut. Det hade gått ett tag efter begravningen och allt var ganska likt en vardag. Pappa hade kommit till henne i drömmarna, klappat henne på kinden och sagt att hon kommer fixa allt. Då först visste hon att han funnit hos henne även innan men inte varit mogen att ta emot honom. Det hjälpte även oss barn en hel del att få höra om hennes dröm. Jag var iofs mycket äldre än din J men genom att prata om pappa har han varit en del av vår vardag hela tiden. Nästa vecka skulle han fyllt 75 och vi har firat de senaste 31 födelsedagarna på han grav. Sophie kommer till dig. Önskar dig all lycka i framtiden av hela mitt hjärta
SvaraRaderaTungt, tungt. Men tror som många andra här att du inte ska tänka så djupt för att Julian kallar din syster för mamma. Hon är en mamma, någons mamma och det är jätttebra om han känner sig trygg med henne. Det ska du vara jätteglad för.
SvaraRaderaKanske kan du sätta upp ett fint foto av Sophie i Julians rum som han ser när han somnar och vaknar. Då blir det naturligt att prata om henne.
Det där med löften är inte lätt. Och vad du lovade var förmodligen att någon annan inte ska ta hennes plats och så är det ju inte heller.
Inte lätt. Ni finns i mina tankar.
Kram från Maria
Hej rasmus, vill bara tipsa dig om vimil.se. Där finns vi som mist någon mitt i livet. Ingen annan än den som varit med om den katastrofen vet vad det innebär av sorg och förtvivlan. Här finns vi och stöttar varann när ensamheten är som svårast. Du behöver inte vara stark nu, låt sorgen härja och ta en dag i taget. Tiden är vår vän och det blir bättre, jag vet.
SvaraRaderaKram
Det är inte konstigt att det gör ont .Sorgen kan du inte tänka bort . den är en känsla .Gör så gott du kan , du får lov att må dåligt . Behöver inte vara "duktig" . Det måste göra ont att Sophie är död . Du får lov att vara i sorgen , den hör ju ihop med henne och dig , ert liv tillsammans .Den kan inte jämföras.
SvaraRaderaDu lever men är för alltid en annan , hoppas så att du lever varsamt och kan få ro .
Och du är inte ensam , tillåt dig att rasa hos dina föräldrar.De skyddar dig och din lille son .
Det är nog väldigt vanligt att barn säger mamma till de som inte är deras mamma, min son gjorde också det, i 1½ års åldern. Idag är han 5½ och ibland kallar han mig med mitt namn och jag blir orolig varje gång att han inte ska kalla mig mamma mer. Likadant gör han med sin pappa. De hör vad andra människor säger och mamma har ingen direkt betydelse, det är bara ett ord, ett kontaktord som vi hundpsykologer säger ;) och barn o hundar är ju så lika. Fast hundar pratar ju inte förstås ;)
SvaraRaderaHoppas din dag idag blir bättre.
En stor varm kram till dig och Julian!
SvaraRaderaÅh.. Livet är inte rättvist, så är det bara. När jag var i en liknande situation fick jag lära mej att sörja en timma är som att jobba en 8 timmars arbetsdag, inte konstigt att du känner dej trött och orkeslös. Tänk vad du jobbat det sista. Sen fick jag lära mej de tre T:na. Tankar Tar Tid. Massa kraft skickar jag till dej! Linda
SvaraRaderaJag läste Daniellas inlägg och blev så berörd. Det är så svårt för Julian även fast man kan tro att han är för liten för att förstå. Jag tror att han har ett behov av att kalla någon mamma just nu. Och jag tror att Sophie skulle tycka att det var okej att han kallar din syster för mamma just nu under bearbetningen. Var glad för att hon låter honom göra det! Om du skulle träffa någon i framtiden så kanske han kan kalla henne vid namn då! Om han vill kalla din nästa fru för mamma så måste han få göra det. Annars skulle han må dåligt. Det tror jag inte att Sophie skulle vilja egentligen. Om han bara vet vem hans riktiga mamma är så måste det vara ok. Jag vet att du tar det Sophie sa väldigt allvarligt och jag förstår henne. Men just nu har du ett barn som ska orka leva vidare och då måste han få bestämma hur han vill ha det. Annars får han ju kanske bestående problem. Jag är helt säker på att Sophie inte menade din syster när hon sa så.
SvaraRaderaMassa kramar till dig!
Så tungt för dig, det blir så tydligt och smärtsamt när din lilla pojk kallar någon annan mamma-men han kommer alltid att ha sin mamma! En mamma som vakar över er i himlen och kanske kommer han att kalla någon annan för mamma.......man vet aldrig vad livet för med sig och ser man mamma som ett namn så blir det inte så smärtsamt....
SvaraRaderaTänker på min svärmor som vi kallar farmor-alla kallar henne farmor, alltså våra vuxna barn förstås men även deras vänner. När vår dotter fick barn så var det naturligt att de kallade henne för farmor....visst hon var inte det men alla sa ju farmor- dotterns sambo hade svårt för det ett tag-hans mamma var ju den riktiga farmorn!! Men idag så har det landat och alla vet att hon är gammelfarmor till barnbarnsbarnen men kallas farmor...
Nu är din lilla pojk så liten men jag är säker på att du alltid kommer att hålla bilden av hans mamma levande-om han sen kallar någon annan mamma så betyder inte det att hans biologiska mamma är mindre viktig. Märker också på mina barnbarn som lever med föräldrar som separerat att ibland orkar de inte förklara för andra hur relationerna hänger ihop och kan då kalla "styv-mamman" för mamma för att slippa förklara .....
Skönt att du har dina föräldrar och syskon nära-de kan inte bära din sorg men de kan stödja dig och lille Julian. Massor av styrkekramar mariab
Tänker på er och skicker er en bamsekram, skönt att kunna skriva ner och kanske kunna gå tillbaka och se hur det kändes då....ni klarar det detta, du och lillkillen...ni har en sån fin familj som stöd
SvaraRaderaVad händer egentligen med dig och ditt när något sånt här händer? När din sambo och sedan Fru blir så svårt sjuk . Vad händer med ens jobb? Går försäkringskassan in? Nu efter? Blir man sjukskriven?Hur länge då?
SvaraRaderaIdag lämnade jag mina barn på dagis, våra barn går.på ett av dagisen som slår ihop sig med flera stycken nu under sommaren.. När jag kommer till dörren möts jag av en glad pojke med sin snutte, som säger hej. Jag blir alldeles ställd för jag känner igen den söta pojken men ändå kan jag inte placera honom. När jag lämnar barnens saker i deras nya fack, slår det mig.. kniven kör ett varv i hjärtat och jag får en tår i ögat. Det är ju Julian.. fina fina Julian.
SvaraRaderaJag är på jobbet läser din blogg , tårarna kommer bara,haft bröstcancer själv och när jag fick min diagnos var min son 1,5 år.
SvaraRaderaJag känner med dig av hela mitt hjärta, tänker på er skickar många positiva energikramar till er.
Natalie
Shit alltså, har läst igenom denna blogga nu som jag hittade i förgår.. Kan inte tänka mig vilken smärta du måste bära på, jag sitter här och gråter och lider med dig. Tycker så synd om dig men du är samtidigt väldigt stark. Ta hand om dig och din söta son.
SvaraRadera