Halvkrasslig..

Irriterande jäkla hosta.
De senaste dagarna har jag haft jobbig hosta som jag tror min lille son dragit med sig hem från dagis. Jag hade t.o.m feber igår och var tvungen att däcka under större delen av dagen igår.
Det var då ångesten kom som ett brev på posten.
Någon var tvungen till att ta Julian, min mor såklart men jag kom snabbt att tänka på vad jag skulle gjort ifall jag var helt själv? Jobbigt att tänka sig såklart och man undrar hur alla dessa oerhört starka ensamstående föräldrar klarar vardagen. Oavsett hur de blev ensamstående så kämpar de otroligt hårt ekonomiskt och tidsmässigt för att få det att gå ihop. Hjältar...
En annan sak som gjorde gårdagen riktigt jobbig var att jag när jag låg i sängen helt utslagen så kände jag att dagen, ja livet passerade med mig vid sidlinjen. Jag kom att tänka på hur Sophie min krigarprinsessa måste ha känt det och blev så ledsen. Hur hopplöst måste det inte ha känns för stakars älskling ibland? Lägg då till oerhörd smärta på det så har du helt enkelt ingen Gud med i bilden. Eller? Jag vägrar tro att en Gud skulle göra såhär mot en av sina finaste. Samtidigt vill jag så gärna och tror att Sophie håller koll på oss någonstans ifrån. Detta är bara en av alla dessa saker jag grubblar på som håller mig vaken om natten. Inatt var klockan en bit över fyra innan jag somnade.. Verkar som att det går hand i hand med hur dagen varit. De dagar jag haft på senaste som varit så bra har också varit bra sömnmässigt.
Dagen räddades av att Julian var världens godaste tvååring med glatt humör,nyfikenhet och lekfullhet som bara han kan vara. Mysigt med bad och tandborstning följt av lelle och alla "nuttar" vi bara kunde hitta. Så glad att jag har honom och genom honom en bit av Sophie.
Jag är också glad för folks pepprande kommentarer här på bloggen. Ibland räddar även ni upp en kass dag.
Vänligen/R

En liten bild på världens godaste lille påg...