Jobbigt ena dan, lättare nästa..

De senaste dagarna har jag haft svårt att sätta mig ner och skriva. Har inte tillåtit mig själv att tänka för mycket på Sophie och ensamheten jag känner. Dagarna har fått fyllas av mer praktiska saker att göra. Nu är lägenheten tom, nycklarna är lämnade. Det känns så underbart att man bjuds med på olika saker och samtidigt är det jobbigt att man som jag skrivit innan så känner att man ser på pardynamiken från "utsidan". Men att se hur glada Martin och Sofia var när Sofia svor sin läkared var jag lycklig för dem. Så kul att se Martin le med hela ansiktet. Han såg allt lite stolt ut. Med all rätt. Han har stöttat Sofia genom hennes svåra tid i studierna och igår fick de sin belöning. Och Sofia, läkare Dr: Svensson. Fy vad imponerad jag är. Eden följdes av god middag på restaurang och sedan drinkar. Mitt i glädjen var de måna om att jag hade det bra och det gör mig glad. Så glad! De fick mig att le på din födelsedag som annars hade varit så tung att bära
Jag saknar dig så Sophie min älskade Chopski. Det är tomt idag. Men i morgon kanske det är bättre. Älskar dig för evigt. Det är så ensamt att vara jag bara.

Midsommar i bullerbyland...

I torsdags tog vi det första stora flyttlasset. Alla flyttlådor och allt löst gick till förvaring.
Mina äldre systrar och deras väninna med respektive hade redan på morgonen åkt till Småland för midsommarfirande och jag skulle åka senare med min lille påg. När flyttandet var klart packade jag in mig och marodören i bilen och gav mig av. Jag kan säga er att 6 timmar i bil med en 22 månaders kan vara en prövning... 6 timmar blev det på grund av en bilolycka och en långsam transport... Någon i de smålänska skogarna skulle ha en pool till midsommar antar jag. Jag och Julian var inte uppe i stugan förrän efter 8 på kvällen. Stugan visade sig vara samma som Astrids pappa föddes i och ligger på promenadavstånd från "the real bullerby".. Under 3 dagar fick man en chans att koppla bort det tråkiga och njuta av at Julian hade det så kul. Dagar på ALV som de äkta vimmerbyarna kallade det, varvades med grillmys på kvällarna och trots att hela grejen med resan gjorde att jag saknade Sophie mer än någonsin så kunde jag skratta och ha kul. Var bara ledsen lite då och då och höll mig då på mitt rum tills det kändes bättre.Det kändes jobbigt att se den vanliga pardynamiken från sidlinjen. MEN DET GICK! Ofta krävs det bara ett par snyft oh et gäng tunga andetag för att ta sig vidare i dagen.. Jag pratar också mycket med Sophie. Små meningar här och där. "Nu skulle du varit här."" Så bra du var med Julian" .."Se så duktig vår påg är"... Det känns bra att göra och är dessutom befriande...
Helgen var på många sätt viktig och vår lille pojke behövde verkligen detta.

Idag tog vi det sista i lägenheten. Möbler... Ett kapitel är avslutat. Vemodigt kan jag säga.

Nu ska jag nanna. Kram på er /R

Mys i trädgården! Alla barnen samlade innan avfärd till ALV eller Astrid Lindgrens värld som vi säger.

                                                      

Lingonsylt, potatismos och tårar.

Jag känner mig fortfarande så påtagligt tom inombords.  Det har bara gått fyra dagar sedan jag tog farväl av min älskade Sophie och jag känner ingen skillnad än. Samma känsla av hopplöshet och obeskrivlig trötthet sköljer över mig när jag minst anar det. Idag var det alltså lingonsylt som triggade en tankekedja som slutade med förtvivlan. Mor gjorde söndags stek med gräddsås och hela det köret. Såg en skål med lingon och kom att tänka på potatismos... hemmagjord med mycket smör. Sophie älskade min potatismos...

I morgon börjar jag skola in Julian på hans nya dagis. Hoppas att det gå bra. Läraren som ska ta hand om honom verkar mycket trevlig och trygg så det ska nog inte vara några problem. Jag måste också ta itu med bouptäckning eller vad det heter.. Sist bär det av till vår lägenhet för att förbereda för stora flyttlasset som jag helst av allt vill ska klaras av efter midsommar.. Och sen?
Vem vet, känner mig som sagt kroniskt trött och tom. Lägg sedan till att man blir inåtvänd och osocial så har du mig.. Ibland känns det som om att det blir svårare att ta sig ur svackorna, inte lättare...
/R

Älskade Chopski,om jag någonsin tar mod till mig och tatuerar mig så blir det denna bild.. Saknar dig/R

I know that sometimes baby, we didnt see things eye to eye...

Igår var nog en av de  svåraste i mitt liv, Dagarna då sophie fick sitt sjukdomsbesked samt dagen hon lämnade oss är fortfarande värre men igår var olik de andra. Jag åkte i god tid till kyrkan och fick dendär chansen att sitta i lugn och ro och fundera innan allt drog igång som en av er där ute skrev i sitt mail till mig.

Det första som slog mig var hur mycket blommor där var och hur fint de hade utsmyckat kyrkan... Så vackert.. Konstig känsla att bli överväldigad av sådant när man visste vad som komma skulle. Konstigt nog brast jag inte ut i gråt.."Är jag tom på tårar? Är jag inte ledsen?" minns jag att jag tänkte.
Som om att jag inte följde normen för hur man ska vara på en begravning.
Den lilla kyrkan i Kirseberg började fyllas av nära o kära och när klockan var två så började klockorna klämta någonstans ovanför. Det var dags.. Strax innan hade Tjappe som hjälpt mig mycket med förberedelser till begravningen men även agerat kurator åt mig, kommit fram och sagt att hon ville läsa något under begravningen. En så fin gest kunde jag ju givetvis inte tacka nej till.
Fram tills dess att Tjappe läste satt jag tom och stirrade på alla blommor. Skärmade av för att slippa titta på fotot av Sophie eller på kistan... men när hon började läsa och det var samma text som hon läste på vårt bröllop kände jag hur jag förlorade kampen mot tårarna, direkt efter läsningen skulle vi sjunga psalm 791.. Samma låt som på bröllopet.. Kampen var förlorad och jag släppte taget. Tittade på kistan och föll i gråt..

Hur kunde det bli såhär? Varför just oss?

Efter de inledande tårarna var det omöjligt att sluta, en otrolig urladdning och när det var dags för avskedet fick jag bevisat för mig än en gång hur många Sophie berört.. Alla dessa gråtande och ledsna människor som alla ville ta farväl  av henne. Mäktigt...

Allt blev precis så fint som jag önskade att det skulle vara för Sophie, Min vackra ängel! Julian skänkte oss en stor portion glädje mitt i det hela. Så glad jag är för honom, vår fina skatt.
Låtarna till avskedet byttes ut och ändrade ordning i princip hela tiden men blev som följer.

I will always love you. W.Houston
Himlen är oskyldigt blå. T.Gärdestad
Hero. M.Carey
Sagan om lilla Sofi. Hep Stars.  B.Andersson/L.Berghagen
I dont want to miss a thing. Aerosmith.  D.Warren


Tänkte ni kanske ville veta...

 Vi samlades hemma och grillade lite och drack lite vin, vi närmaste... Det slår vilket begravningskaffe som helst och Sophie  älskade när alla var samlade på det viset. Hon älskade sin "storfamilj"!
Idag sitter jag här och känner mig tom. Antar att känslor etc. står på paus efter gårdagen.
Nu börjar den riktiga kampen. så säger de flesta i alla fall. Jag är beredd att hålla med. Inget att ta itu med på samma vis nu.. Tid att stanna upp, tid att tänka..ångest.. hoppas inte...

Sophie med Stora familjen på semester i Spanien förra hösten. Kärlek!

Väntan...

I morgon begraver vi vår älskade Sophie, min älskade Chopzki och än en gång slog det mg idag att jag knappt haft tid att tänka efter. Jag är ju livrädd!
Det har inte blivit mycket tid för reflektion och när jag väl har några stunder över så skyndar jag mig att hitta på något att göra. Vadsomhelst, verkar det som är bättre än att förlora momentum och tvingas möta sina demoner. I förrgår var jag ensam en stund och då kom min ångest som ett brev på posten. "16 dagar har gått och såhär mår jag, såhär ensam känner jag mig." mumlade jag för mig själv medans jag masade mig mot min säng, mitt fort...
Det slutade med hyperventilation och tårar... Jag klarar mig inte själv och det skrämmer mig. Sophie var alltid den starka och den modiga, risktagaren och drömmaren. Jag var bromsen och realisten. Den som såg till att tåget inte skenade. Vilken balans! Gud vad jag älskar henne! Varför?
Ni som följt oss och vår kamp vet också att jag och Sophie hade planer som sträckte sig långt in i framtiden. Inte bara drömmar utan också rent praktiskt, sån var hon min Sophie. Var o hur vi skulle bo, hur det skulle se ut. Sparande, syskon... Allt var noga planerat, ihopdrömt eller överenskommet i vår lilla värld och i morgon... I morgon tvingas jag möta mina värsta rädslor,

Till alla er som inte närvarar i kyrkan i morgon, tänd ett ljus för min älskade Chopzki. Tänk på henne.. bär henne i era hjärtan.

Ett syskon vid tre års ålder, ingen dröm utan en av alla dessa planer vi hade...

Tack för ert stöd /Rasmus & Julian

Her voice resides...

Tog ett stort steg idag och for till prästen för att tala med honom om hur jag har tänkt mig begravningen, vilka psalmer som ska spelas och vilka låtar jag vill ha under avskedet.. Tunga grejor kan jag lova er men jag tog mig igenom det två timmar långa samtalet utan större känsloyttringar. Jag känner stort förtroende till prästen i fråga och talade förvånadsvärt öppenhjärtligt om mitt o Sophies liv tillsammans, hur vi träffades och hur rätt allt var.. tills nu.

Innan hade jag varit en runda i lägenheten med mina svärföräldrar och packat ner saker. Det var lite lättare att dras med idag. Jag har märkt att det handlar mycket om hur man mår när man slår upp ögonen, idag kände jag mig modig och stark. Jag kunde höra vår kära sons bestämda röst från nedervåningen och log när jag förstod att han domderade och bestämde att han minsann skulle ut. Farmor var inte sen med att lyda för "husefridens" skull.
Ibland ser man verkligen Sophie i honom...

Fortsatte att ordna i lägenheten även efter samtalet vilket gjorde att det kändes som att mycket blev gjort idag.

Jag kom hem i tid till middag och Julian var verkligen på topphumör så jag kände att jag kunde hålla honom vaken ett tag längre idag innan vi gick upp för det mycket uppskattade badet. Plask, lek hårtvättning o tandborstning utan minsta gnäll.
Han är så duktig vår kille.. Javisst ser jag Sophie i honom.. 
Hans glada humör smittade av sig och jag kände att jag log med hela ansiktet.. vilket busfrö! Sedan var det snällt ner i säng med "nutt" & "jejje" samt sköldpaddan som lyser upp hela taket med stjärnor. mys! Sedan frågade jag i vanlig ordning efter godnattpussen och i lika vanlig ordning bad jag om en till mamma också. Sen sa han.
-Mamma moooonen.
-Ja mamma är i himmelen. Bland molnen..
Svarade jag med ett leende på läpparna. Så klok vår påg, visst ser jag Sophie i henne.

Innombords grät jag floder. Älskade Chopzki visst är du bland molnen o håller koll på oss? Hoppas att jag känner mig lika stark i morgon. /R

Att packa ner ett liv i lådor...

Det var bitvis tufft att heta Rasmus idag. Jag hade bestämt med svärfar att vi tillsammans skulle åka o träffa Sophies kollegor i Lund men också att vi skulle börja packa i lägenheten. Jag har hållit mig ifrån att åka dit och vill fortfarande inte under några omständigheter åka dit själv.
Att börja i köket kändes som en bra, neutral plats att starta med men herregud.... I princip allt har en liten berättelse, ett litet samtal eller en liten av Sophie´s egenheter kopplad till sig. Fick känslan av att jag packar ner mitt och hennes liv i lådor, lådor som ska på förvaring tills gud vet när. Jobbigt...
Det tog givetvis inte långt tid innan tårarna började rulla ner för kinderna.

När jag träffade Sophie hade hon stenhård koll på hur hon ville ha sitt kök, sitt vardagsrum ja allt... Jag kom glidandes från en liten ungkarlsetta med solkiga glas,strumpor under sängen och onödigt stora högtalare. Ni vet typen... Så det kanske inte förvånar er att när det talades om gemensamt boende så skulle det mesta av mitt elimineras. Inte mycket av mitt gamla liv överlevde sammanslagningen och det är jag glad för. Innan Sophie var jag en egocentrisk snorvalp utan någon riktning i livet. Sophie gav mig perspektiv på saker och ting.

Jag vet att jag skrivit det innan både här och sagt det till Sophie... Många gånger gråtandes, hur stolt jag är över mannen hon format mig till och hur tacksam jag är gentemot henne för det.
Hon  fortsatte helt enkelt det som ens mamma & pappa påbörjat.

Så när det nu blev dags att rota i skåpen fick enkla ting som vinkaraffer och ljusstakar mig att minnas samtal vi haft om hur de kom i hennes ägo, var vi köpte något tillsammans och vad som sades. Alla ord och alla känslor som sagts och känts kändes nya som aldrig förr.. Allt forsade över en och någonstans i allt detta fann jag en strimma glädje... JAG VAR JU SÅ RÄDD ATT MAN SKULLE GLÖMMA DE SMÅ SAKERNA!

...

Efter idag är jag säker på att så inte är fallet.  Sophie var och är en del av mig precis som att jag var och är en del av henne. I Julian ser jag henne varje dag...
När Sophie lämnade oss gjorde en stor del av mig också det på ett vis. Jag blir aldrig densamma.. En ny Rasmus växer fram, en Rasmus som Sophie sådde fröet till. Den där jag är stolt över att vara. När jag ser det på det viset så vet jag...

Det kommer alltid göra ont. Men Sophie´s  kärlek och omsorg förberedde mig för vad som nu ligger framför mig och de som står mig nära.

-Utan er hade jag aldrig klarat mig. Mamma, Pappa, Svärmor, Svärfar, Systrar ja ni vet alla vilka ni är!
Sen har vi ju alla dessa peppande kommentarer här på sidan. Har lyfts upp och rörts till tårar mer än en gång    av det fina ni skrivit både till Sophie och nu även mig. Att se hur många Sophie berörde ger mig rysningar.

Tack för allt du gett mig../ R

 

Trött...

I princip hela denna vecka har handlat om att ordna och fixa med saker man aldrig vill behöva ta sig an. Vem hade kunnat tro att så mycket måste ordnas? Hur i hela fridens namn finns det ingen myndighet eller något inom kommunen som hjälper till med sådant här? Massor av saker att fixa och en ständigt naggande känsla av att tiden rinner ut och att allt måste vara ordnat snart... Har jag ens de tre sista dagarna riktigt låtit mig själv sörja? Har jag ens haft tid?

Drömmer fortfarande inte...

Igår gick jag ner o köpte liljor på torget. Två fina fång som jag satte vas när jag kom hem till mamma o pappa. Kommer alltid att förknippa henne med den blomman...

Köpte även tomatplantor att sätta i söderläge så att barnen i slutet av juli kan plocka både gula och röda o mumsa på i trädgården.

Senare på kvällen åkte jag o träffade ett par vänner och tog en öl. Det var trevligt att komma ifrån allt o skratta lite igen. Mycket snack om gamla minnen men visdomsord utbyttes också och det var klart att budskapet om de små bråken, förlåtelse och kärlek hade gått fram till många jag träffade.

En kompis berättade om hur han bråkat med sin sambo och hur han sedan fått ett sms där det stod att hon läst bloggen och att de inte borde bråka.. Jag fick se sms:et och en varm känsla spred sig.

MIN SOPHIE! VAD JAG ÄR STOLT ÖVER DIG! ...iiiiiiiiiih!

Hennes arv och minne lever till stor del tack vare de starka känslor hon förmedlade här! Samtidigt är det en påminnelse om hur mycket jag saknar henne och hennes käcka sätt att vara. Envisheten o rastlösheten som kunde driva mig till vansinne när jag bara ville slappa. Kameran som ständigt skulle fram o dokumentera händelser.. som jag kunde irritera mig på kameran.. och idag... idag finns det inte tillräckligt med bilder i världen...

Omgiven av så fina människor som backar, stöttar och kramas, en liten pojke som älskar sin pappa men ändå så otroligt ensam...