Det första som slog mig var hur mycket blommor där var och hur fint de hade utsmyckat kyrkan... Så vackert.. Konstig känsla att bli överväldigad av sådant när man visste vad som komma skulle. Konstigt nog brast jag inte ut i gråt.."Är jag tom på tårar? Är jag inte ledsen?" minns jag att jag tänkte.
Som om att jag inte följde normen för hur man ska vara på en begravning.
Den lilla kyrkan i Kirseberg började fyllas av nära o kära och när klockan var två så började klockorna klämta någonstans ovanför. Det var dags.. Strax innan hade Tjappe som hjälpt mig mycket med förberedelser till begravningen men även agerat kurator åt mig, kommit fram och sagt att hon ville läsa något under begravningen. En så fin gest kunde jag ju givetvis inte tacka nej till.
Fram tills dess att Tjappe läste satt jag tom och stirrade på alla blommor. Skärmade av för att slippa titta på fotot av Sophie eller på kistan... men när hon började läsa och det var samma text som hon läste på vårt bröllop kände jag hur jag förlorade kampen mot tårarna, direkt efter läsningen skulle vi sjunga psalm 791.. Samma låt som på bröllopet.. Kampen var förlorad och jag släppte taget. Tittade på kistan och föll i gråt..
Hur kunde det bli såhär? Varför just oss?
Efter de inledande tårarna var det omöjligt att sluta, en otrolig urladdning och när det var dags för avskedet fick jag bevisat för mig än en gång hur många Sophie berört.. Alla dessa gråtande och ledsna människor som alla ville ta farväl av henne. Mäktigt...
Allt blev precis så fint som jag önskade att det skulle vara för Sophie, Min vackra ängel! Julian skänkte oss en stor portion glädje mitt i det hela. Så glad jag är för honom, vår fina skatt.
Låtarna till avskedet byttes ut och ändrade ordning i princip hela tiden men blev som följer.
I will always love you. W.Houston
Himlen är oskyldigt blå. T.Gärdestad
Hero. M.Carey
Sagan om lilla Sofi. Hep Stars. B.Andersson/L.Berghagen
I dont want to miss a thing. Aerosmith. D.Warren
Tänkte ni kanske ville veta...
Vi samlades hemma och grillade lite och drack lite vin, vi närmaste... Det slår vilket begravningskaffe som helst och Sophie älskade när alla var samlade på det viset. Hon älskade sin "storfamilj"!
Idag sitter jag här och känner mig tom. Antar att känslor etc. står på paus efter gårdagen.
Nu börjar den riktiga kampen. så säger de flesta i alla fall. Jag är beredd att hålla med. Inget att ta itu med på samma vis nu.. Tid att stanna upp, tid att tänka..ångest.. hoppas inte...
 |
| Sophie med Stora familjen på semester i Spanien förra hösten. Kärlek! |
Du var otroligt stark igår Rasmus.Jojje o Stina oxå.
SvaraRaderaUsch du...man vill inte föreställa sig hur det var för dig igår men när man läser så kommer man nära och gråten gör alldeles ont i min hals. Låt allt komma fram och upp till ytan nu ,inte samla på dig massa tårar och ångest. Ladda ur,be om hjälp! Vi är många som tänker på er, jag tänker varje dag!
SvaraRaderaKRAM och <3
SvaraRaderaJulia & Josh
Vad fint du beskriver... tårarna rinner. Det verkar ha blivit ett fint farväl! Alla styrkekramar i världen till dig och din son! Sörj och tillåt dig sörja! Men tillåt dig också må bra! Det finns inga rätt och fel. <3
SvaraRaderaRasmus man säger oftast så här att en blid säger mer än 1000 ord skulle vilja byta ut bilden mot en kram och fler än än. men om man ändå ska ta fram orden så är det ett över stort +++++ att du orkar från och till skriva av dig här och dela med dig av dina känslor till oss andra som läser denna blogg om Sophie du är en mycket varmperson av alla dem jag känner och det är så hemsk att de som man har som varma vänner ska behöva stå ut med denna sorg som har drabbat dig och din Son nu tänker på dig varje dag
SvaraRaderahåll dina varma minnen kvar
och massor av värmande kramar från mig / Alexander Wernbecker
Stina, Jojje, Rasmus!
SvaraRaderaEtt ljus brann för er hela dagen, under begravningen brann tre. Mina tankar var hos er. Och i hela Sverige, och andra länder stod många fler ljus och brann, många många bar er i hjärtat. Sophie berörde med den här bloggen, människor som aldrig mött henne började älska henne. Jag förstod att många var i kyrkan, och kom ihåg att ännu fler var med er fast på avstånd. Jag önskar er tröst och lindring i smärtan, så gott det finns att få.
Kramar
Åsa (fd Ekström)
På torsdag i nästa vecka är det ett år sen min älskade dotter somnade in och jag vet ännu inte hur jag skall kunna ta mig igenom den dagen.. På något sätt vet jag ju att det går, precis som man tar sig igenom alla andra dagar och precis som du tog dig igenom begravningen av din älskade Sophie. Jag känner så väl igen det där med att inte gråta... Jag hade inga tårar, de var borta och ögonen var torra och tankarna kom, varför gråter jag inte.. Tills det var dags att gå fram.. Då kom de... och de kommer fortfarande... oftast när man minst anar det, men de behövs samtidigt... Tillåt dig att gråta... Hur jobbigt det än kan vara att gå i en affär och plötsligt höra en låt spelas som har ett speciellt minne, så är det tillåtet att gråta... Tårarna behövs och det är faktiskt skönt att ibland få gråta riktigt ordentligt... På något sätt tar det en, en bit på vägen.. Som Ung Cancer säger: Det är okej att känna.... Jag är övertygad om att din fina prinsessa fick en jättefin begravning och att hon var med er hela tiden, precis som hon kommer vara alla andra dagar också... Ta hand om er!! Kram
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaDet är så overkligt alltihop. Att ni som nygifta småbarnsföräldrar inte ska få dela vardagen ihop. Fruktansvärt! Jag vill inte skriva orättvist för vem skulle isåfall drabbas om det var rättvist?
Du verkar vara en stark och kärleksfull person. Så fint du skriver!
Varma styrkekramar till dig! Eva
Du skriver så varmt om din älskade, och det gör mig så ont att ni inte fick behålla varandra. Djävla fucking cancerhelvete! Många varma kramar till dig!
SvaraRaderaSkickar en tröstekram //Ulrika
SvaraRaderaTänker på er<3
SvaraRaderaFörstår vilken omtumlande dag det måste varit för er!
SvaraRaderaMina tårar rinner ner för kinderna o min lilla son säger hela tiden att det inte är någon fara och torkar tårarna med sin snuttefilt... Barn alltså! De har en otrolig känsla så var nära din son så tar ni ett steg i taget.
Kram Sofie
Rasmus, både du och Sophie har berört oss så mycket! Vi tänkte på er hela dagen igår och tände ett ljus för söta lilla Sophie! Vi skickar all styrka vi kan för den tuffa fortsättningen som följer för er familj!
SvaraRaderaTa hand om dig och din underbara son! Kram
Kramar
SvaraRaderaHar läst bloggen sen länge tillbaka men aldrig kommenterat.
SvaraRaderaDet saknas ord från min sida men du ska veta att den styrkan och kämparglöden både Sophie och du sänt/sänder via bloggen ger så mycket mer än jag tror du förstår.
Känn, gråt och skratta. Precis som Sophie skulle gjort. Och pussa mycket på din fina son.
Ta hand om dig!
Kram
Massvis av stryka och kärlek till dig och er lilla skatt Julian!
SvaraRaderaTårarna rinner..
Kram Anna
Styrkekramar i massor! Tänker på er varje dag trots att jag aldrig träffat er..
SvaraRaderaKram
Hej! Jag har obotlig bröstcancer. Allt fint och klokt du skriver har gjort mig orädd inför döden. Om/ när jag går vidare skall jag söka upp sofie. Hon verkar vara underbar. Kram Therese 28 år. Blogg. Amelia.se/Therese
SvaraRaderaTänker på dig♥
SvaraRaderaMånga kramar och tankar till Dig och Julian, även till Sophie.
SvaraRaderaTack för att du orkar berätta för oss.
SvaraRaderaDu är fantastisk.
Tack för att du delar med dig och berättar om en av de tyngsta och svåraste dagarna i ditt liv. Det blev en fin dag i Sophies anda och ära uppfattar jag. Alla känslor var på högsta varv i går och dagen efter blir en "dagen efter" dag - tom och helt slut - känslorna står på paus. Tillåt dig att vara trött och känna dig liten, det går inte att skynda på att läka sorgen. Låt allt få ha sin tid för de tar ändå sin tid. Att lära sig leva med sin sorg gör ont och tar tid, men det går bättre och bättre ju mer distans (tid) man får....
SvaraRaderaJag är säker på att Sophie är glad över att hon fick den tid ni hade tillsammans och nu sitter hon och tittar ner på dig ifrån sitt moln och är stolt över dig. Jag önskar dig nu många dagar som du orkar känna styrka, glädje och framåtanda på!
//Elisabeth
Det finns inga ord som kan göra det som hänt ogjort men min förhoppning är att du och din fina son har en familj och ett nät med vänliga själar så som dom som läser denna bloggen för att hjälpa er igenom den tuffa tid som ni genomlever. Jag skickar all den positiva energi jag förmår och vill tacka dig för ditt mod att dela med dig av vad jag vet är det svåraste du någonsin kommer att gå igenom, var stark och ha tilltro till framtiden för den är ljus ... även för dig. Kramar
SvaraRaderaPeter Svensson
svensson_350@hotmail.com
Kämpa på...låt dej känna ångest och gråt..när det kommer så bara låt det komma .. Inland blir man rädd att de stunderna inte kommer att ta slut , och att de gör så ont..men de kommer att bli kortare och kortare med tiden och tillslut kanske du kan tillåta dej att avsluta de själv..(nu är det bra till näst gång) säg det till dej själv..kram Anna
SvaraRaderaAll styrka till dig, det gör ont så ont att läsa det ni går igenom. Kämpa på, låt tårarna komma det hjälper jag lovar. Tänker på er alla, Kram Lisa
SvaraRaderaFina Rasmus. Du är starkare än du anar. Allt var så fint i kyrkan. Så ledsen för att du måste gå igenom detta helvete.
SvaraRaderaMånga stora kramar från Elsa
Kära Rasmus, så många otroligt vackra blommor och musiken som du valt, det var så fint i kyrkan, är övertygad om att din älskade Sophie är med er hela tiden. Följ ditt hjärtats röst, det har varit en lång tid med mycket oro, smärta, en berg och dalbana av känslor. Kapsla inte in din sorg, låt dina känslor komma, dina fina minnen av fina, fina Sophie och framför allt, tveka inte att be om hjälp. All kärlek och styrka till er. Många varma kramar och pussa goa, söta Julian.
SvaraRaderaEssie
Vi är många som håller våra händer runt ditt hjärta !
SvaraRaderaHär ute i lilla Lockarp tänker jag på Sophie hela tiden. Är så ledsen att hon inte får följa med dig och Julian på livets väg. Nu går du o Julian vidare med Sophie i era hjärtan <3 blir nog en trög start men det får ta den tiden det tar helt enkelt. Sänder lite styrkekramar till er alla.
SvaraRaderaMassor med kramar till dig:-(((. Så fruktansvärt hemskt att behöva begrava den man älskar så mycket:-(((. Finner inga ord... Men du kommer att klara det och Sophie kommer alltid att vara med dig och vaka över dig och Julian. Hon kommer alltid att leva vidare.
SvaraRaderaMånga styrkekramar Maja
Vad fint att dagen blev som ni tänkt. I såna här situationer känns alla ord så futtiga. Inga ord kan lindra smärtan men jag önskar dig verkligen all styrka att ta dig igenom det här.
SvaraRaderaSom mamma är det min värsta mardröm att inte få se mina barn bli större och Sophies hemska öde har fått mig att se varje dag med dem som en otrolig gåva. Det är så hemskt lätt att bara fastna i vardagen och ta saker och ting för givet.
Även om jag inte kände Sophie så känner jag att jag är skyldig henne att ta vara på varje liten stund, varje dag med mina barn.
Kramar !!
Igår satt jag och läste på Elisabeths blogg och såg din kommentar och var tvungen att gå in och läsa här efter att jag läst ditt fina inlägg till henne. Jag kan säga att i går kväll satt jag här med floder av tårar och ögonen är svullna idag. Och jag känner ju inte er på djupet men er resa och styrka berörde mig väldigt mycket. Det finns tyvärr inte så mycket jag kan görA för att lindra er smärta men skickar över tusen cyber kramar till er.
SvaraRaderaKram från Pernilla i Malmö.
Ps. Kirsebergs kyrka är en väldigt fin kyrka förstår varför du valde den.
Igår var det första gången jag var inne här det var det finaste. Men ändå det värsta som kan hända jag beundrar dig Rasmus hoppas att det går bra för Er jag känner samma som du blev själv ensam min make gick bort 2008 men livet måste gå vidare förstår din saknad efter Sophia men önskar dig all gott i framtiden.Kommer att läsa här varje dag kram till dig och eran fina son
SvaraRaderaRasmus&Julian,Stina&Jojje våra tankar är med er varje dag, begravningen av söta Sophie var underbart vacker, precis så som Sophie ville ha det, ni uppvägde hennes önskemål med råge och gjorde henne väldigt nöjd och stolt.Vi kan se Sophie småle åt sin goa kavata Julian i kyrkan när han plockar av sig skor och strumpor, det var förmodligen skönt att vara barfota på det stenbelagda kyrkogolvet. Vi log mitt i alla tårar när Julian upptäckta att farmor och farfar hade godis och han ville ha ”mea doddis” och när han sittandes på sin pappas arm vänder sig om efter att ha tagit ett sista förväl av mamma vid kistan och säger till oss alla ”Hej då och vinkar stort. Ett annat gripande ögonblick som har etsat sig fast hos oss är när han pekar på Sophies foto och säger mamma. Ja Julian det är din vackra mamma som alltid kommer att vaka över dig och pappa.Kyrkan var fylld av kärlek från oss alla och vi hoppas mitt i all sorg att detta kommer att vara en tröst för er när de svåra dagarna kommer.Vi finns här för er i både glädje o sorg. Varma kramar Laila o Annica
SvaraRaderaKära Rasmus!
SvaraRaderaLäs bloggen "Resten av livet" som beskriver samma hemska situation som du just nu befinner dig i ....... Det blir bättre...
kram, eva
Hej Rasmus jag vet inte om du redan känner till denna bloggen men den påbörjades av en ung mamma med bröstcancer och när hon dog togs den över av hennes make. Han har skrivit en artikel för en tidning som han även publicerat på bloggen. Jag länkar till artikeln här http://annajansson73.blogspot.se/2010/09/mitt-liv-anna-henrik-tilda.html#comment-form
SvaraRaderaHan har också skrivit en barnbok om döden som ett sorgvertyg för deras dotter som var runt 2 år tror jag när hennes mamma dog. Sagan om den trasiga mamman. Den finns ocks på bloggen.
Med vänliga hälsningar Cecilia
Det låter som ett vackert farväl och låtlistan fick mig att minnas min mammas begravningsmusik. Att göra något personligt, som passar in på den man älskar och som får en att känna samhörighet. Det är det allra finaste.
SvaraRaderaDet finns inget specifika råd att ge, inga tips, inga glada tillrop om att det blir bättre då eller då. Det varierar så från person till person och det enda man kan göra är att ta varje dag som den kommer. & en dag så kommer det kanske kännas lite lättare, lite annorlunda. Bit för bit återkommer livet, vare sig man är beredd på det eller inte.
Styrkekramar
Heléne
Man kan inte hålla tårarna inne även om man inte kände er...
SvaraRaderaAlla tankar till Rasmus och Julian!
Vila i frid Sofie