måndag 23 juli 2012

Varifrån ångesten kommer och den senaste tiden...

Ledsen om ni känner att det var länge sedan jag skrev nu. Jag har faktiskt i större utsträckning träffat folk i min närhet än på mycket länge. igår följde jag efter viss osäkerhet med mina kära vänner och deras små till Bakken i Danmark. Jag skulle ha tagit med mig Julian på detta fantastiska äventyr också men annat gick före. Det är nämligen så att mina kära föräldrar kom hem från två veckor i solen just igår och det var helt enkelt så att de saknat Julian så till den milda grad att han under inga omständigheter fick lämna framförallt farmors sida.
Han var tvungen att ta lite keltjänsgöring helt enkelt!
Dagen var underbar fastän man hade en del dippar när man såg familjemyset och jag trotsade mina rädslor och åkte de flesta karusellerna. Vissa gånger var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle få se min son igen men mina vänners skrattande försäkrade mig om att så inte var fallet och att allt var tryggt 
Trött och glad anlände jag hem sent på kvällen, lycklig att jag har så många fina vänner. Mycket av min ångest de sista darna har handlat om mitt arbete och mina kollegor. Jag har inte varit där sedan Sophie lämnade oss och jag känner verkligen att det börjar bli dags. Vet att det blir tufft men det är dags, dags att fasa in i den riktiga världen igen. Min förhoppning är att så smått sätta igång med jobb i liten skala i Augusti. därför är ett besök på jobbet viktigt enligt läkaren men Gud vad jobbigt det känns. Alla som vet och vill säga något etc. Tanken skrämmer mig...

Kram och styrka till er alla. Jag är tacksam för ert stöd! /R


Ps. 
Får ni en chans så gå in på ungcancer.se och se vad ni kan göra för denna fantastiska organisation. Kanske kan ni köpa er ett snyggt armband med "Fuck Cancer" på eller varför inte en hoodie att värma er i denna svenska sommar? Vad ing cancer gör för cancerdrabbade unga är helt fantastiskt. Hjälp dem att fortsätta göra skillnad.
Ett sådant fint smycke kan bli ert!

16 kommentarer:

  1. En kollegas lillebror gick bort för ett tag sen och då hade han bett oss via vår chef uttryckligen att inte prata om det. Om du känner att det är jobbigt om alla ska komma fram och säg anåt, be om att de inte pratar om det via din chef. Är helt övertygade om att de kommer förstå.

    Hoppas du får en fin jobbstart sen. <3

    kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. De e mest att vi jobbar i butik och att många som undrar och kommer att fråga är stammisar. Ingen chans för chefen att parera det :/ Det blir nog bra iofs, det är jag övertygad om. /R

      Radera
  2. Vet en psykolog som gav rådet att man skulle öva in en eller flera "standardsvar" som man skulle svara när någon frågade det man tyckte var så jobbigt att prata om. Kanske låter märkligt men det kan faktiskt vara en sorts trygghet.

    SvaraRadera
  3. Frågor kommer du kanske att få, kanske kan vara ett sätt att hylla henne när du svarar folk? Jag vet inte, bara spånar lite.. jag har aldrig varit i den.situationen.. men du är en människa med styrka, jag beundrar ditt jobb som pappa till det dära vackra barnet ni har. Jag hejar på dig och Sophie, hon vakar över er från molnen. Hon låter igenting.hända er!
    Världens största styrkekram!!!!

    SvaraRadera
  4. Kanske blir det inte så många som frågar??!! Många har ju svårt att tala om sorg och förlust!
    Annars låter väl det sunt med ett standard svar om du inte vill prata om det....
    Det är ju så svårt det där-en del anhöriga vill prata och en del vill inte.....säg bara rakt ut vad du vill.....Det är dig och din lilla sons bästa som är det viktiga.......Tror att det iofs är viktigt att så fort man känner sig beredd börja hitta nya rutiner efter det att livet rasat....( tänker på detta med att börja jobba igen mmmm)

    Tanken slog mig för några dagar sen, nu är det 1,5 år sen min mamma och moster dog. Inget dramatiskt egentligen de var gamla men ändå är det alltid för tidigt.....
    Nu när allt landat och de sista byråkratipappren är klara då väcktes en stor tomhet inom mig...och jag inser åter att sorg tar tid och har rätt att ta tid....

    SvaraRadera
  5. Skönt att du börjar orkar planera att komma in i vanliga rutiner igen. Att det känns nervöst och tungt med frågor om hur du mår nu och hur det går för dig o.s.v. förstår jag!!! I bland är det skönt att prata om sin sorg och i bland orkar man inte och man vill ju få välja själv med VEM man pratar.
    Jag tror du har fått ett gott råd i en kommentar här uppe. Träna in färdiga svar på vad du vill säga, 2-3 svar på hur du mår och hur det går för dig. Det ger dig en trygghet för att orka närma dig människor i vardagen.
    Om någon är envis och ställer följdfrågor brukar jag säga "livet måste gå vidare - tack för omtanken"
    Jag hoppas att du går tillbaka till jobbet lite försiktigt och inte börjar på heltid på en gång!
    /Elisabeth

    SvaraRadera
  6. När jag förlorade min bror så var det inte många som sa något eller beklagade sorgen. Antar att dom var rädda.. För mig var detta i alla fall fruktansvärt jobbigt! Jag kände mig ensammast i världen och var så oerhört arg på människor i min omgivning. Hatar att folk låtsas som om ingenting har hänt när man behöver deras omtanke som mest...

    SvaraRadera
  7. Lina - alla är vi olika. Just på jobbet kanske många behöver och vill ha en fri zon från det jobbiga - privata - som trycker på så hårt annars. Det är inte lätt att vara en juste medmänniska heller, hur vet man hur någon annan vill bli bemött? I kriser reagerar vi så olika! Jag tror det är viktigt att våga visa och styra själv OM man vill prata om det svåra som hänt i ens liv. Jag tror det är av omtanke som många håller tyst, men de flesta skulle nog gärna ha pratat med dig om du hade börjat - det är min teori...
    /Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Faktum är att det var på jobbet som jag mådde som bäst! Mina goa kollegor stöttade mig till 100 %. På jobbet fick jag lite annat att tänka på och det kändes skönt! Fast ibland sköljde sorgen över mig och såklart, men då fick jag stöttning!
      Tyvärr var det andra människor...vänner som inte gav mig den hjälp jag behövde när sorgen var som värst... som du säger så Elisabeth så är det heller inte alltid lätt för medmänniskor att veta vad man ska säga eller göra... hur mycket eller lite man ska säga...

      Jag tror det kommer gå bra för dig på jobbet Rasmus!! Kram

      Radera
  8. tänker på er.
    Bamsekram.du är fantastisk ocg stark.
    Natalie

    SvaraRadera
  9. Kramar till er i sommarvärmen...

    SvaraRadera
  10. Hej Rasmus!

    Jag tror att när du kommer till ditt jobb så kommer det att ge sig själv. Jag tror du kommer att få många kramar och flera kommer att gråta med dig. Jag tror att det är jobbigt för båda parter, arbetskompisarn är nog spända på att träffa dig också. Vad ska de säga eller inte säga eller tänk om de börjar gråta när de träffar dig, säkert mycket tankar där också.Även om du har massor av jobbiga stunder,tillfällen och dagar framför dig så tänk på att den värsta dagen ligger bakom dig. Jag tror du kommer fixa detta och många andra situationer bra. Många varma kramar till dig och Julian. /Catarina

    SvaraRadera
  11. Förstår att de måste kännas tungt och tufft att gå tillbaka till jobb, ta den tid du behöver. Du är så otroligt stark och fantastisk!! Skönt att höra att du har så fina vänner i ditt liv som kan ge dig lite styrka. Tänker på er!! Kram

    SvaraRadera
  12. Hittade hit via länken hos Ellenojag, har också köpt ett armband och hoppas många många fler gör det!

    SvaraRadera
  13. Rasmus vilken härlig kille ni fick. Såg klippet med honom och Keila på din systers blogg, tårarna rinner men det är även tårar av glädje av att se att han verkar må bra. Styrkekramar till er

    SvaraRadera