Denna bloggen skulle ju vara avslutad. Det var ju meningen att jag skulle få njuta av livet nu, av att vara mammaledig, ung och återigen frisk.
Men nån måste ju dra nitlotten och det var visst min tur.
Den 24e oktober kände jag att det ömmade under armhålan på den sida som inte är opererad. Jag kände såklart efter och upptäckte en knuta. Den oro som direkt spred sig i kroppen var hemsk.
Jag försökte komma på anledningar av vad det kunde vara istället för en ny tumör och kom på att jag nyss varit gemonförkyld och att kanske körtlarna svullnade upp pga det.
Dagen efter ringde jag och fick en tid nästa dag direkt uppe på onkologen.
Nu när man redan är inne i ruljansen så slipper man ju gå via vårdcentralen.
Sköterskan kände efter samt läkaren som tyckte att vi skulle göra en finnålspunktion.
En vecka senare på måndagen fick jag en tid och hade då tidigare i veckan upptäckt ytterligare en knuta på halsen på den sida där jag är opererad.
Dom tog prover på båda och sa att svaret skulle skickas till min läkare redan dagen därpå.
Alltså visste jag att min läkare skulle ringa upp mig senast onsdag med ett besked.
Hon ringde och sa att hon inte hade fått provsvaren än men att hon gärna ville skicka mig på en helkropps röntgen efter att hon rådfrågat en kollega. Jag berättade att jag hade fått en tid för att operera ut min power port och undrade ifall jag skulle avboka den vilket hon tyckte. Därefter la vi på luren.
Jag ringde Rasmus direkt och berättade det, sa att jag tyckte det var kontigt att det redan hade bokat in mig på fler undersökningar utan att veta resultatet från den första. Det gör man bara inte utan att veta något. Jag visste det redan då.
Jag ringde upp läkaren igen och sa att hon måste ha fått reda på något eftersom dom dragit igång allt redan. Att hon hellre fick vara ärlig mot mig och inte försöka linda in det.
Då sa hon att dom hade sett "reaktiva förändringar" på proverna.
Att inget var säkert än, att de skulle odla mer på proverna innan de visste säkert och att det var därför hon inte sagt något.
Jag frågade henne vad vi hoppades på; en ny cancer eller en spridning från den gamla.
Hennes svar blev en ny cancer.
Efter det samtalet kände jag mig på något vis lugnare. Jag visste att det kunde vara cancer igen men att det fortfarande fanns en liten liten chans att det var något annat.
På fredagen ringde hon igen och berättade att det var bröstcancer i båda knutorna. Fortfarande visste hon inte ifall den var ny eller en spridning.
Hon tyckte det kändes hemskt att säga det på telefon, men jag hade bett henne ringa så fort hon visste mer.
Nu har jag varit på röntgen och ska till läkaren imorgon, kanske få fler svar.
Vi vet redan nu att det blir en ny omgång med cellgifter och att vi ska slåss igen.
Nu vill jag bara veta hur allvarligt det är, var det sitter, ifall det har spridit sig ytterligare och ifall det går att bota.
Så vändes vår värld upp och ned igen, och det har inte ens gått ett år.
Fy Fan! Fy Fan! Fy Fan!!!
SvaraRaderaBlev först glad när jag såg att din blogg dök upp igen, men rös i hela kroppen när jag läste!
Håller tummar och tår för dig!!
//Sanna
Men fy vad orättvist! Hoppas det går lika bra den här gången som sist!
SvaraRadera<3
SvaraRaderaMen kära du....skickar massor med mod och styrka. Du har en fin familj som står bakom dig så du kommer säkert att fixa allt även denna gång men just nu känns det väldigt orättvist.
SvaraRaderaTänker på dig och hoppas på det bästa.
kram kram
Hej Sophie! Hittade din blogg för nån veckan sedan och kände, va skönt för henne, nu kan hon "slappna" av lite och ta hand om sig o sin familj. Så idag blev jag väldigt ledsen när jag läser det du skriver. Jag är själv precis i början av min resa...... Tänker på dig // Marie
SvaraRaderaKära kära Sophie. Vet inte vad jag ska skriva. Vidrigt, ofattbart, så jävla orättvist. Man blir förbannd och man blir ledsen. Du är en kämpe, så fortsätt med det. Du har mångas stöttning och kärlek bakom dig. <3
SvaraRaderaHej Sophie. Hittade hit förut (vet inte om jag kommenterat förut) och blev så glad när du sa att cancern var borta. Blev så ledsen när jag läste det här trots att jag inte ens känner dig. Hoppas såklart på att du blir av med den snabbt och att du upptäckte den i tid. <3
SvaraRaderaMassa styrkekramar!
Vi gick förbi varandra i korridoren på cytmottagningen förra måndagen. Eftersom jag läste din blogg innan så kände jag igen dig direkt.
SvaraRaderaVar själv där för biopsi av en knuta i armhålan, har inte fått mitt svar än.
Har dock undrat hur det var med dig o nu vet jag ju tyvärr. Hade önskat att bloggen fick förbli avslutad.
Önskar dig all styrka inför vad som nu väntar!
Kram, Johanna
Önskar dig all styrka och kraft att komma igenom detta.
SvaraRaderaStyrkekramar till er alla..
Åh Sophie vad livet är orättvist! Kan bara inte greppa att den jäkla skitcancern har kommit tillbaka... Du har kämpat så mycket det senaste året och var så värd att få vara frisk!
SvaraRaderaVi håller alla tumma vi kan på att allt går vägen även den här gången!
Styrkekramar från Palle, Annika, Ellinor och Elias
Bara ryser i hela kroppen när jag läser ditt inlägg...
SvaraRaderaHåller alla tummar och tår på att allt ska gå din väg! Så orättvist att någon måste drabbas av denna hemska sjukdom!
Heja heja dig!!
Kram Maja
Usch, så himla tråkigt. Jag önskar dig all lycka och styrka! Kram
SvaraRaderaMen usch vad trist. Jag hoppas verkligen att det inte har spridit sig mer och att du kan bli frisk igen.
SvaraRaderaKram från Marie
Fy, så vidrigt!! Hoppas verkligen att allt löser sig och att du blir frisk snart!
SvaraRaderaFy fasiken vad orättvist livet kan vara ibland... Håller alla tummar och tår för dig att behandlingen ska bli så smidig som bara möjligt för dig! För att du ska vinna över skiten ännu en gång tvivlar jag inte på...
SvaraRaderaHoppas att tiden går fort nu och att allt är över en gång för alla...
Livet är orättvist! Du borde få njuta av din lilla familj och käpa med de små vardagliga problemen istället för ny f-bannad BC!
SvaraRaderaJag har följt din blogg från början. Min resa mot att att bli kvitt skiten började sept-10. Jag har precis som du småbarn.
Hoppas nu att allt löser sig så bra det går...
Stor Kram
Hej Sophie! Jag o Rasmus pratade en lång stund på Lee´s kalas. Vi pratade om er goa lilla son och de tråkigheter som ni har haft i er vardag. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för det finns inga ord för vad du,ni drabbats av igen. Men Sophie du kommer att ta dig igenom detta med och Rasmus är en duktig och bra pappa. Många styrkekramar till dig,er. Lotta
SvaraRaderaDet är så hemskt och orättvist! Har en son i samma ålder som dig och jag känner bara sådan stor maktlöshet inför denna jäkla sjukdom! Vad den gör mot familjer ... Men du verkar vara en superstark tjej och jag är säker på att du kommer att klara av det här! Vi hejar på dig!
SvaraRaderaStor kram
Så otroligt tråkigt att höra. Har följt dig i bloggen hela tiden innan. Jobbade som sjuksköterska ett år på onkologen och nu jobbar jag på gynavdelning där det också är en hel del cancer.
SvaraRaderaHoppas så att det går riktigt bra för dig och din fina familj. Varma kramar från mig.
Älskar dig!
SvaraRadera/ Malin
Började gråta när jag läste trots att jag inte känner dig. Men vem gör inte? Så himla otur att just ni hamnade där igen när ni trodde de var slut! Ni kommer kämpa er igenom detta ytterliggare en gång! Måååånga kramar!
SvaraRaderaMOSTER ÄR HÄR:
SvaraRaderaSänder RIKTIGT STARKA KRAMAR till DIG!
KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM...........