Sexton dagar senare...

Och här ligger jag fortfarande kvar på vårdavdelningen.
Eftersom den första 1½ vecka bara var en enda stor dimma av smärta och illamående så har tiden gått otroligt fort ändå.
Väntan på att få komma hem är såklart stor, men jag stannar här tills de lyckast få fram den ultimata smärtstiilande dosen så att livet ska bli drägligt även på hemma plan.

Änsålänge har jag inte hunnit känna mig ensam här på sjukhuset. Här är alltid någon som ser till mig. Dock får ni ta smällarna när kroppen inte orkar mer just då och behöver vila upp sig - men här finns iallafall skvallertidningar :)
Julian och Keila bidrar nog också med en hel del positivenerg i här nere. Dom röjer runt här bland de äldre och äter upp deras kakfat :)
Jag har svårt att hänga med i Julians tempo eftersom över tvåveckors sängliggandes här har tagit hårdare på mina muskler än vad jag skulle ha anat. Har tillgång till rullator och tullstol så en liten tur ut i det fina vädret ska vi nog få till

Igår fick jag min första strålning utav tio stycken. Kändes läskigt att ligga där med min utprovade form över ansiktet och veta att de ska stråla min hjärna.
Men det gick bra, även fast jag fick världens huvudvärk utav det. Och då ska det tilläggas att jag redan var fullproppad med smärtstillandes och att det även fick läggs till ytterligare.
Därför blev tyvärr bara en kort visit på ca 30 min när Lina och Malin var här innan kroppen skrek efter vila. Men ni gjorde min dag <3

Idag kommer Rasmus hit så fort Julian kommit till dagis, Marcus och pappa tittar också förbi under förmiddagen.
Antar att det blir svårt att planera in något efter strålningen som ofta läggs på eftermiddagen då jag fick så ont sist.

Nu har mina fumliga fingrar kämpat länge för att se till att detta ska likna ett inlägg.
Dom gör lite som dom själv vill och trycker inte alls på de tangenterna som jag leder mina fingrar mot.
Frustrerande.

Återigen tack för allt stöd som ni ger oss via kommentarerna. Dom betyder oerhört mycket för oss och även för min familj och vänner.
Nu har jag lyckats läsa varenda en av dom och jag blir så berörd.

Och för att inte glömma att nämna vem som var här och hälsade på häromdagen och gjorde mig riktigt glad och förvånad.
Jo en tjej som också bloggar kring sin sjukdom där vi följt varandras under tiden som gått.
Hon var redan i byggnaden för sin behandling och valde då att kika in om mig när hon ändå visste att jag låg här.
Tack Helena!
Här är länkarna till hennes bloggar:
 http://konstochcancer.blogspot.com/
http://funckcreativity.blogspot.com/