Jag står här ödmjuk, blottad och varm inombords...

Tonerna av Tokyo sunrise med LP seglar elegant ut  ur högtalaren på min padda samtidigt som jag för första gången på ett bra tag skriver igen. En av få låtar som rent spontant fått mig att börja lipa. Inte av sorg utan av glädje. Tänk vad mäniskan kan prestera, vilka känslor hon kan väcka i en annars djupfrysta själ med endast sin stämma. Vilken röst...  Gång på gång under resans gång har jag blivit påmind om vilken oerhörd kraft den enskilda individen besitter och Idag fick jag än en gång  se hur även kollektivet kan omfamna och lyfta en..

Idag satt jag på cancergalan med fjärilar i magen. "Herre jösses vad gör jag här" , tänkte jag samtidigt som första inslaget drog igång och tårarna började rinna. Så fint och sorgligt och hoppfullt på en och samma gång. Där satt jag och kände igen mig i ångesten detta unga par måste känna. "Herregud de berättar min historia i sin egen". Skillnaden är att  de ska klara sin kamp. Det beordrade jag dem när jag tårfylld fick en chans att omfamna dessa för mig tills nu helt okända mäniskor. De ska segra där vi blev tvugna att kapitulera. För så nära lösningen är vi. så nära att det känns retsamt.. gäckande...

Jag var inte redo när det var dags för "mitt" inslag.  Jag hade såklart fått se det innan men det tidigare inslaget hade satt mina kännslor i gungning.. jag såg mig omkring och noterade folks reaktioner och så brast det för mig. Så fint och så värdigt...
Mobilen fick fnatt och ert stöd började trilla in. Så många som skrev så fina små meddelanden till mig.. Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta men jag kan säga en sak. Idag kände jag ert stöd. Mitt i allt lipande gjorde det konstanta vibrerandet från min stackars mobil att jag kunde fönimma ert stöd, ert engagemang och er kärlek. Ni vet vilka ni är. Ni är många, ni är starka och ni är underbara. Jag älskar er, ovillkorligt. Tack för att ni finns. Medans jag avslutar detta lilla inlägg singlar tonerna av nostalgia locomotive ut ur ovan nämnda högtalare. Passande,  tycker jag medan mina ögon känns tyngre. Ett leende på läpparna sprider sig. Idag var vi starka tillsammans.
Tack och åter tack för att ni finns.
/R

Ett år...

Igår var det alltså den dagen... Årsdagen. Visste väl inte hur det skulle bli mer än att det skulle bli jobbigt. Det var jobbigt fast med de mest fantastiska ljuspunkter man kan tänka sig. 

Var blödig redan på morgonen när jag vaknade. Bilder på Sophie tillsammans med kärleksfulla hälsningar hade redan börjat dyka upp i nyhetsflödet på fejjan. Man visste att man inte var ensam om saknaden men det blev så påtagligt igår. Så fantastiskt att se hur hon berörde sin omgivning och gör än idag. Tårarna rann.

Kan knappt fatta att det gått ett år. Ser med ett litet leende på läpparna på mig själv. För ett år sedan en bruten man... För nio månader sedan en mager och deprimerad skugga av sitt forna jag. Arg på livet, på Gud och på mig själv. För mitt liv hade jag bytt mot hennes i ett ögonblick.

Tvivlande... Jag tvivlar fortfarande. En allsmäktig Gud skulle inte göra såhär.. Tre månader sedan. Nyfiken och med framtidstro.

Jag läste igenom statusraderna gång på gång under dagen. Ledsen och glad på samma gång. Ljusglimt... Tog mig ner till blomsteraffären och köpte två fina hjärtan till graven, skrev min lilla kärleksförklaring och körde mot Malmö och kyrkogården. Önskar ni kunde uppleva friden jag finner där. Så fint och fridfullt där är nu när sommaren gör sitt intåg. 

Jag satt en bra stund och kunde för första gången på länge släppa handbromsen på riktigt. Så skönt att kunna gråta ordentligt och skita i vem som ser. 

Sedan körde jag och åt god middag med svärföräldrarna, svågern och den sidan av vår familj. Självklart var vår älskade Julian också med. Han har spenderat helgen hos mormor och morfar. Något han uppskattar lika mycket  som morföräldrarna gör.

Kom hem till ett tomt hus och bestämde mig för att inte sitta och uggla utan tog mig ner till puben och kikade på lite fotboll. Träffade trevligt folk som bjöd med och så snavade man innanför dörrarna vid halv fyra. Halvdöd men mer levande än på länge. Tack <3 

Nu ska jag väcka Julian. Han sover tryggt middag här bredvid mig. /R

Det ljusnar.

Det känns lite konstigt att skriva inlägg efter så lång tid. Ni som följt Sophies och efter hennes bortgång min blogg vet ju allt som hänt. När jag fick antidepressiva utskrivna så kunde jag äntligen bromsa den nedåtgående spiral jag var i. Jag kunde så smått fungera i vardagen.  Men jag märkte också hur hämmad man blev på andra plan.  Orden slutade komma till mig. Jag kunde helt enkelt inte formulera mig, sätta ord på känslorna. Därför mina kära vänner har jag inte skrivit.

Men idag är en annan dag och jag tänkte på er. Alla ni som så tappert följt oss på vår vandring.
Till er vill jag säga att jag är tacksam för varenda en av er. Jag vill fortsätta där jag slutade, berätta om Julians och min vardag.  Jag vill berätta för er att nu ser jag ljust på framtiden. Sakna kommer jag aldrig sluta göra men ilskan och hopplösheten lägger sig  och kvar blir de fina minnena. Precis som så många av er sa åt mig att det skulle bli en dag.

Julian växer så att det knakar. Vetgirigheten varvas med trots så intensiv att jag ibland funderat på att rymma. Men mest av allt är han helt underbar min lille prins. Vår lille prins. Julian har pratat mycket om sin mamma på sista tiden. Något som fick lärarna att be honom ta med en bild så att han också kunde visa p berätta om sin mamma. Han hade också med sig lapptäcket med bilder på han och hans mamma tillsammans. Var inte där och såg det själv men fick höra att han var mycket stolt. Lilla starka pojke du förstår inte  stolt jag blir. Klart att det blir påtagligt att situationen är orättvis. Ett hugg av sorg söker sig upp till ytan och ögonen tåras. Saknar dig älskling. Men jag rör mig vidare precis som du ville /R