Idag satt jag på cancergalan med fjärilar i magen. "Herre jösses vad gör jag här" , tänkte jag samtidigt som första inslaget drog igång och tårarna började rinna. Så fint och sorgligt och hoppfullt på en och samma gång. Där satt jag och kände igen mig i ångesten detta unga par måste känna. "Herregud de berättar min historia i sin egen". Skillnaden är att de ska klara sin kamp. Det beordrade jag dem när jag tårfylld fick en chans att omfamna dessa för mig tills nu helt okända mäniskor. De ska segra där vi blev tvugna att kapitulera. För så nära lösningen är vi. så nära att det känns retsamt.. gäckande...
Jag var inte redo när det var dags för "mitt" inslag. Jag hade såklart fått se det innan men det tidigare inslaget hade satt mina kännslor i gungning.. jag såg mig omkring och noterade folks reaktioner och så brast det för mig. Så fint och så värdigt...
Mobilen fick fnatt och ert stöd började trilla in. Så många som skrev så fina små meddelanden till mig.. Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta men jag kan säga en sak. Idag kände jag ert stöd. Mitt i allt lipande gjorde det konstanta vibrerandet från min stackars mobil att jag kunde fönimma ert stöd, ert engagemang och er kärlek. Ni vet vilka ni är. Ni är många, ni är starka och ni är underbara. Jag älskar er, ovillkorligt. Tack för att ni finns. Medans jag avslutar detta lilla inlägg singlar tonerna av nostalgia locomotive ut ur ovan nämnda högtalare. Passande, tycker jag medan mina ögon känns tyngre. Ett leende på läpparna sprider sig. Idag var vi starka tillsammans.
Tack och åter tack för att ni finns.
/R