Ett tag sedan..

Att försöka förmedla exakt hur jag har mått den senaste tiden vore omöjligt. Har brottats med allt ifrån total förtvivlan när jag tänker att jag aldrig ska få träffa min älskade igen. Hopplöshet när jag känt hur det aldrig kommer att kännas bra igen. Mindervärdeskomplex när jag känner  att jag inte klarar av Julian helt själv, vill inte helt enkelt. Blir så ledsen bara av att se en bild på Sophie, hennes röda läppar och hennes isblå underbara ögon. Kommer jag någonsin att kunna titta på dem utan att det känns som att en kniv körs in i hjärtat?
Stackars Julian förstår inte mitt missmod och mina plötsliga gråtattacker. De kan ske medans vi leker och har roligt eller när jag för en gångs skull lyckas få honom att se en film med mig. Klart att han inte förstår då. Vi hade ju kul!
Jag ar i alla fall börjat ta tag i saker och ting. I torsdags kändes det som att det helt enkelt inte skulle fungera länge till.
Ordnade så att jag fick träffa min läkare. Han kunde tydligt se det många sagt till mig och som man aldrig vill tro. Att jag gått från sorgereaktion til klinisk depression. Något jag helt enkelt inte klarar att ta mig ur på egen hand. Psykolog är inkopplad, ångestdämpare utskrivna och jag har börjat på antidepressiva.  Kan knappt fatta det, jag som skulle klara detta. Jag som tyckte saker och ting såg lite ljusare ut. Känns riktigt skitigt att behöva detta.

Håller på att skriva en text åt ung cancer som de kan tänkas publicera. Skrev 2500 ord över ett par timmar och skickade iväg för att få lite feed-back. Skrev det som ett brev till Sophie  med saker bara hon visste om mig. Nu vet åtminstone en till men jag tror att jag vill ändra lite. Vissa saker ska kanske vara hemliga. Vissa saker  gör ingen nytta i dagens ljus. Hur som helst ska brevet till Sophies viloplats. Hon ska få läsa hur lycklig hon gjorde mig. Hur oerhört ledsen jag är just nu. Hon ska få veta att mitt löfte om att inte leva ensam och olycklig är så svårt att hålla och ens tänka på just nu. Ingen kvinna i hela världen kommer kunna mäta sig med henne. Det är vad jag måste övervinna alltså? Mina största rädslor..

Jag är så tacksam för både mina och Sophies föräldrar. Jag vet att svärmor och svärfar kämpar med sitt och ändå finner de tid till att trösta mig. Sophies mor har precis börjat jobba igen och det verkar som att det gör henne gott. Själv brottas jag med en massa dåliga minnen på min arbetsplats, all ångest jag kännt när jag väntat på besked om olika hemska saker. Kommer att fortsätta halvtid för att komma ut ur huset men jag undrar om det någonsin kommer att kännas helt ok... borde jag sadla om? Plugga till något annat?
/R

Saknar oss älskade krigarprinsessa!